Julnovell, Jonas Bonnier, Akt förlag

 

I dag är det första advent. Snart är det december, och dags att försöka överleva ännu ett ”Whamaggedon”. Oddsen ökar för varje år, eftersom det är så sällsynt numera att ens öron i offentligheten utsätts för spontana attacker från någon radiokanal. Kanske det är en trend att litteraturen börjat intressera sig för julen som högtid, ungefär som det var förr (Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg, Astrid Lindgren …).

Förra året lanserade Alva Dahl sin Adventskalender, och Akt förlag ger sedan ett par år också ut en Adventskalender. Dessutom städslas varje år en författare att skriva en julnovell: för två år sedan Jonas Karlsson, i fjol Kristina Sandberg. Årets författare heter Jonas Bonnier, vilket kan få en att dra det billiga skämtet att förlaget har låtit fler män som heter Jonas skriva julnoveller än de kvinnor som har anlitats. Tips till kommande år: Jonas Gardell och Jonas Hassen Khemiri (det slår mig att båda förstås redan har skrivit julnoveller …).

Bonniers bidrag heter ”Jul på Sveriges radio”, och handlar om Jonas Bonnier som vikarierar i Sveriges Radios stora byggnad där de högsta cheferna håller till på våning 7 och städaren på våning -2. Jonas fattar sympati för den syriske städaren som verkar ha jobbat i huset sedan forever, och när han får höra att han inte firat jul någonsin startar Jonas en insamling för att köpa nya sneakers åt honom (de ohyggligt fula Hoka-skorna …).

Denna insamling växer i styrka, då fler och fler avdelningar får dåligt samvete och vill bidra. Tydligen finns det hur många under- mellan- och överavdelningar som helst inom Sveriges Radio. Välmenande förslag slutar sällan lyckligt inom kortprosan – tänk bara på farmodern i Flannery O’Connors novell ”En bra karl är svårt att finna”, som vill ta sin familj på en trevlig familjeutflykt, och det slutar med att hela familjen utplånas (sensmoral: sätt aldrig en blåst människa i chefsposition …).

I våningen allra längst ned, -3, hittar Jonas ett bortglömt ljudarkiv, där en mystisk man ger honom ett rullband som städaren ska få i present. Allt det här låter förstås oskyldigt och mysigt, men det blir snart mörkare än så, och mer absurt och surrealistiskt. Det blir också en satir över två saker: den löjliga hierarkin på arbetsplatser med oräkneliga mellanchefer, samt den anonymitet som påverkar arbetstagare (även de med fast anställning …).

Den här novellen är förstås läsvärd, och uppenbarligen skriven av en durkdriven författare som kan novellgenrens mest elementära grunder. Kanske problemet ligger just i att ramarna för novellen är snäva, i synnerhet när en novell publiceras i det här formatet. Förlaget vill med sin bok slå ett slag för högläsningen, vilket förstås är hedervärt. Men bra noveller kan också utmana genrens förutsättningar, så som har gjorts på senare år av suveräna författare som Hanna-Linnea Rengfors, Ia Genberg, Linda Örtenblad (och i viss mån Annika Norlin …).

I den västra natten. Dikter 1965-1990, Frank Bidart, översättning Jonas Brun, Rámus

 

Det var 2017 som den amerikanska poeten Louise Glück introducerades på svenska med boken Averno. Det ledde till sju översatta diktsamlingar, något som givetvis underlättades av hennes Nobelpris 2020. Den första hade översatts av Jonas Brun, som nu har tagit itu med en annan amerikansk poet, som är fyra år äldre än Glück. Boken I den västra natten utkommer på samma pigga förlag som Glück, Rámus, och innehåller Bidarts fyra första diktsamlingar. Nobelpris igen?

Till det ovanliga hör att han vänder på ordningen för sina tre första samlingar, som utkom 1973, 1977 och 1983. Därmed står den tredje samlingen, Offret, först i boken (efter en prolog med nyskrivna dikter). Man påminns om hur David Bowie gjorde sitt stora urval till cd-versionen av ”best of-boxen ”Nothing Has Changed” från 2014, där låtarna gick från de nyaste bakåt till de äldsta.

Bruns förord betonar Bidarts dragning till det dramatiska uttrycket, och det finns onekligen något teatraliskt över dikterna. Det här är en tillgång, då kontentan blir starka dikter, som i en av de nyast skrivna dikterna: ”Det finns en NATT inuti NATTEN, – / […] Den kärlek jag känt är kärleken hos / två människor som såg, / inte på varandra, utan åt samma håll.” Den klassiska bildningen står sig stark, med uttalade referenser till Hegel, Nietzsche, Johannes av Korset, Horatius, Vergilius, Catullus, Rubaiyat, Waslav Nijinsky. Bibelorden är inte heller långt borta.

Ett annat drag är flitigt bruk av versalt skrivna ord, samt kursiveringar. Sammankommet bidrar det till ett rastlöst intryck, något som förstärks av formatet, som premierar de längre skrivna dikterna. Informationen att Ezra Pound hör till förebilderna förvånar inte. Det gör dikterna ibland något malande (det kan kännas som hur det brukar vara att försöka lyssna på Erik Niva), samtidigt som det liksom hos Pound finns enskildheter som är oerhört förtätade och explosivt vackra eller bara belysande sanna: ”Jag säger till mig själv: / ’Vansinne är att kräva en mening.’”

Det pratiga i dikterna kan ta över, och jag får dessutom svårt att förlika mig med en översättning som föredrar styggelsen ”även fast” framför ”trots att” eller ”även om”, även om det sker i en dialog. Det vore frestande att leda Bidarts poesi in i den rika Walt Whitman-fåran, med pratiga och resonerande vardagligt skrivna dikter, samtidigt som han skriver en slags bekännelsepoesi, om än mindre direkt än Robert Lowell, Anne Sexton och Sylvia Plath. Hans diktjag observerar och studerar världen mer än de ingriper i dess skeenden. Han skriver om allt som gör åverkan på kroppen och på själen.

Frank Bidart har haft en lång karriär som poet, och sedan den här boken utkom i USA har han gett ut ytterligare sex diktsamlingar. Det som går att läsa här ger bilden av en något ojämn poet. Han visar sig kunna vara både oresonlig och resonabel i dialoger som förmedlar en motstridig natur. En av de märkligare dikterna är en längre rolldikt om just Nijinsky:

– Borde världen

ångra Kriget? Borde jag

ÅNGRA MITT LIV?

… Låt vår gravskrift bli:

I lidandet och mardrömmen

väcktes jag till sist

till min egen natur.

Ännu märkligare är en rolldikt där mördaren, pedofilen och nekrofilen Herbert White (den märklige regissören James Franco har givetvis gjort film av dikten – han har ju även filmatiserat nekrofilen i Cormac McCarthys roman Guds barn). Vadan denna fascination för det monstruösa i människan? Det konstnärliga sökandet efter ett förlösande svar blir tämligen fruktlöst eller bara banalt: ”– Helvetet kom när jag såg / MIG SJÄLV … / och inte stod ut med / det jag ser ...” Det som återstår är chockverkan. Dikten är från 1973, samma år som Alice Cooper på sin ”Billion Dollar Babies”-turné introducerade giljotinen och spelade låtar som ”I Love the Dead”. Ursäkta mig medan jag kväver en gäspning.

Fyra berättelser, Han Kang, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Natur & Kultur

 

På svenska finns sedan tidigare fyra av Han Kangs elva romaner. De kompletteras nu på hennes födelsedag av en liten volym noveller på svenska: Fyra berättelser är liksom de två senaste glädjande nog översatta direkt från koreanskan av Anders Karlsson och Okkyoung Park. Novellerna har tillkommit under en tjugoårsperiod.

I förordet skriver Ellen Mattsson om den instängdhet som många av de kvinnliga protagonisterna erfar hos Han Kang. Detta tema gör sig tydligt i samlingens första novell, ”Min kvinnas frukt”, som kan läsas som en ouvertyr till romanen Vegetarianen (som utkom 2007). Även här är det en kvinna som förvandlas till en växt – ett scenario som givetvis låter sig tolkas både bokstavligt och allegoriskt. Väljer man den bokstavliga läsarten är det en skräcknovell som illustrerar det kanske kusligaste av allt: när mardrömmen görs verklig.

Även om Han Kangs tonläge är så verserat att det har orsakat jämförelser med Kafka undrar jag om det inte hellre är Edgar Allan Poes skräcknoveller som är en mer givande referensram. Poe laborerade också med historier där verkligheten på något sätt bekräftar inslag av det övernaturliga. Det finns också en viss dragning åt mörk humor som Han Kang delar med Poe – förvisso även med Kafka. Eller varför inte bara erkänna att hon liksom dem skriver genuint originell litteratur? Kanske det här är ett tecken på att vi rör oss mot en kultur som inspirerats av surrealismen – en kultur som godtar de oväntade mötena och som vägrar ge det rationella tänkandet monopol på hur världen ska uppfattas.

I novellen om kvinnan som blir en växt står mannen för förnuftet och kvinnan för frihetsbehovet. Då blir novellen en moralitet utan pekpinnar, som gestaltar hur det moderna urbana livet med sina föroreningar besudlar själen. Inte konstigt att kvinnan reagerar, kan tyckas, och blir alltmer utmärglad och allt tystare. Han Kang ifrågasätter vårt sätt att leva som allenarådande och konfronterar oss också med den obehagliga eller bara obekväma frågan: ”vad betyder det ens att leva?”

I andra novellen ”Europa” är det en manlig berättare som är så förtjust i sin vän Ina att han börjar klä ut sig till kvinna för att närma sig henne – han vill vara (som) hon. Som Björk en gång skaldade (”Bachelorette”), ”Love’s a two-way dream”, något denna bachelor till berättare inte riktigt verkar ha fattat. Novellen tar upp det som nästan blir av, på sitt sorgliga sätt. ”Tillfrisknande” handlar i sin tur om en kvinna som fått svåra brännskador på foten efter en felbehandling för en stukad fot.

Kroppen är ofta hos Han Kang en yta för förändring, för skapande-akter, för det som inte är beständigt eller pålitligt. Allt kan utmanas i hennes berättelser. Karaktärerna är ofta en slags losers, men med viss moralisk resning. De är hjältar tack vare sitt motstånd, som förädlar deras lidanden. I ”Tillfrisknande” upplever huvudpersonen ”en glädje på gränsen till vanett”, ett kategoriserande som kunde stå som motto för Han Kangs skrivande. Det är ett skrivande som liknar hemligheter och drömmar, där vi ju har för vana att fylla i konturerna i efterhand för att göra dem begripliga för det vakna sinnet.

Förvandling och matvägran är återkommande inslag i berättelserna. Det går att läsa den här tunna boken som en utmärkt introduktion till Han Kangs författarskap, för den som fortfarande så här ett år efter Nobelpriset inte har upptäckt henne ännu. Då finns här en provkarta över hennes skrivande, allra tydligast i den sista novellen, ”Nio stycken”. Jag har svårt att tänka mig en läsare som efter att ha läst denna inte genast kastar sig över de fyra romaner som hittills har översatts. Det här är en författare som framkallar både oro och ett beroende.

Alfabetet som sjuksal för sårade, Lesyk Panasiuk; Osynliga dikter, Olena Herasymjuk; När skogen faller, Maksym Kryvtsov, översättning Mikael Nydahl, Ariel & Ellerströms

 

Tiden går, och Putins orättfärdiga krig i Ukraina bara fortsätter. Statistik som räknar de döda kan på intet vis ge en fullgod förklaring till det ukrainska folkets lidande, med de långvariga effekterna på ett skövlat land långt efter att en eventuell fred kan fastställas.

Ärligt talat: vad kan poesin göra? Är inte poesin, som W.H. Auden i en dikt förkunnade, något som inte får någonting att hända? Jag har läst de tre häften från Ukrainska poeter som färdigställts av förlagen Ariel och Ellerströms, med Mikael Nydahls översättningar. I det korta perspektivet: kriget fortsätter. Men kan det långa perspektivet ge hopp om förändring?

Lesyk Pasiuk, född 1991, tjänstgör nu som soldat i Charkivregionen. Han fortsätter publicera sig som poet – urvalet Alfabetet som sjuksal för sårade är experimentellt utformat, med dikter där språket slitits sönder. Det kan påminna om Erik Lindegrens söndersprängda sonetter i mannen utan väg eller Georg Trakls otroliga dikt ”Grodek” från första världskriget, om ”döende krigare, deras söndriga / munnars vilda klagan” (översättning Camilla Hammarström).

Hos Pasiuk dominerar ursinnnet, vanmakten och förtvivlan: ”De ryska soldaterna / kommer framkrypande / likt daggmaskar ur sitt svarta ryssland / för att dö i pölar av ukrainska tårar”. En ockupationsmakt kan tillintetgöra allt materiellt, men motståndet överlever. Pasiuks dikter gestaltar poetens suveräna trots.

Olena Herasymjuk är också född 1991, och har tjänstgjort i sjukvårdsbrigaden. Hon har tidigare publicerat en bok om de författare som mördades av den sovjetiska terrorn, och dokumenterar nu de poeter som mördas under den ryska invasionen sedan 2022. På ett ytligt plan är hennes dikter mer hoppfulla: ”horisonten är jämn som en benpipa / plötsligt spränger höga röda pilar / av ljus upp bakom den – / det är skenet / från fria städer”. Men hon skriver också en poesi som uttalat vill överrösta tigandet från länder ”som inte har upplevt krig på århundraden”, vilket förstås träffar en svensk läsare mitt i hjärtat.

Går det att förmedla en unik situation och göra den begriplig för oss som inte lever i krig? Jag har ägnat några kvällar åt att se tv-serien ”It: Welcome to Derry”, om Stephen Kings påhittade monster. Nu upptäcker jag att fiktiv skräck inte längre skrämmer mig, efter att ha ägnat större delen av mitt liv åt skräckfilm. Verkligheten har blivit för skrämmande, så varför skulle jag bli rädd för det som uppenbart bara är påhittat?

Sorgligt nog är Maksym Kryvtsov inte längre i livet: han stupade i januari 2024. Strax innan dess hann han publicera en samling under titeln Dikter från skottgluggen. Han skriver om hur ”gatorna och fälten / blev till nya Golgata / men med kulor istället för spikar / och artilleri istället för spjut”. Det är dikter som ges en förskjutning mot förmaningar och får mig att ifrågasätta om det jag har läst ska kallas poesi.

För om Auden hade rätt i att poesi inte får någonting att hända vill jag hävda att han antingen har fel, eller att de här tre ukrainska häftena innehåller något annat än poesi. För nog händer det något i mig när jag läser, något som får mig att söka efter lämpliga hjälpinsatser till det ukrainska folket.

(Också publicerad i Jönköppings-Posten 24/11 2025)

Den sista fjärilen. Dikter från Gaza, Nima Hasan, översättning Jasim Mohamed, Bonniers

 

Samtidigt som jag läser Nima Hasans dikter från Gaza – en bok som på svenska heter Den sista fjärilen – läser jag tre ukrainska poeter som också behandlar krig. Det finns fog att ställa sig frågan: är detta poesi? Som bekant yttrade Theodor Adorno sin stränga uppmaning efter andra världskrigets fasor: ”Efter Auschwitz är det barbariskt att skriva poesi”. Det kan förstås tolkas som att det är ett moraliskt svek att fortsätta skriva om skönhet när världen är så ful.

Eller med Bertolt Brechts ord: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.” Ingen ska betvivla att Nima Hasan, som varit verksam som socionom i Rafah men nu bor i ett tältläger, låter orden vila inför det pågående folkmordet i Gaza. Om vi enas att det hon skriver är poesi måste vi tänja på genrens förutsättningar. Jasim Mohamed, som har översatt och skrivit ett efterord, menar att hon överskrider vittneslitteraturen och skriver ”realtidsestetik”.

Dikterna skrevs för att publiceras på facebook, och den här boken är första gången de samlas i bokform på något språk. Det finns en direkthet i hur dikterna berör bomber och stridsvagnar, men sådana rapporter kan vi förstås ta del av från nyhetsförmedlingen. Det mönster som visar sig då är fruktansvärt igenkännligt: ett krig är ett krig är ett krig. Hasan kallar landet hon bebor för en ”ghoul”, alltså en likätare – onekligen en originell bild.

Det Hasan då kan bidra med är att demonstrera hur längtan efter normalitet inte kan kuvas av någon ockupationsmakt. Hon längtar efter de basala behoven, att hungern ska stillas – en realitet i en ort där hjälpsändningar och matkonvojer konsekvent stoppas av Israel. Hon längtar också efter kärlek. Men allra mest att det vidriga och skändliga kriget ska upphöra: ”Mammorna i Gaza / är inte som andra mammor / De knådar deg med tårar / och matar landet med sina barn”.

Hasans dikter är också mer konstnärligt utformade än de bulletiner som når oss från journalistiken. Att poesin är krigets modus kan förklaras rent praktiskt, som en förklaring till att det skrivs så få romaner under krigstid: det går fortare att skriva dikter än att skriva romaner medan bomber faller omkring dig. Därför var det poeterna som skildrade skyttegravarna i första världskriget. Hasan skriver om hur svårt det är att upprätthålla en trygg vardag när döden är så påtagligt närvarande. Då kan det finnas fog att börja tvivla på vad ens sinnen förmedlar.

I en sorgligt lakonisk kommentar informeras vi om att poetens föräldrar inte finns längre:

och nu är det jag som måste hitta på en berättelse

som distraherar piloten

i planet från att släppa sina bomber

på barnen när de är ute och leker

Vad är det här för värld som ställer människa mot människa på det här sättet? Vad som återstår är ett uttryckligt format ”tänk om” – ett hopp om en annan och bättre värld, en värld där barnen inte behöver leka en lek som heter ”Strimla kroppar”. Det finns skärvor av skönhet, men frågan är väl om man ska nöja sig med skärvor.

Är det då poesi, böcker som denna och den ukrainska trion? Kanske det är både mer och mindre poesi än den som skrivs på säkert avstånd från större katastrofer. Samtidigt har vi Emily Dickinsons ord att tillgå: ”Att högljutt kämpa kräver mod, / men tapprare är ni, / som gå till storms i bröstet / mot smärtans rytteri” (översättning Erik Blomberg). Hos Hasan hittar jag ett trots som väl ändå får sägas vara poesins starkaste drivkraft, från Ekelöfs ”Non Serviam” till Shelleys undertecknande av ett brev när han var i tioårsåldern: ”I am NOT your obedient servant”.

Faskikel 20. Världens minsta skräck, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal, Diskret

 

Man måste föreställa sig Emily Dickinson småleende om hon hade fått kännedom om namnen på de svenska förlag som ger ut hennes dikter på svenska under de senaste åren – från Anti till Diskret (det låter som en rad i någon av hennes dikter). I en tidig dikt som inleds med ett nästan emfatiskt ”om”, ”If I should die”, avslutar hon: ”¨Tis sweet to know that stocks will stand / When we with Daisies lie -”. Nu har hon varit död i 139 år, men fortsätter behålla sin status som 1800-talets ojämförligt mest relevanta poet.

Förlaget Anti verkar tyvärr vara vilande, så nu kliver Diskret in och tar över de böcker som UKON och Jenny Tunedal gemensamt håller på att översätta, med en bok om året sedan 2021. Fast ”böcker” är väl att säga för mycket: mer liknar det pamfletter, eller med originalets ord ”faskiklar”, det vill säga trådbundna häften som Dickinson själv hade färdigställt och som upptäcktes strax efter hennes död. Fast den volym som utkommer nu i höst i liten upplaga (300 ex) och som bär nummer 20, kallad Världens minsta skräck, är beklagligt nog häftad med aggressiva stift och inte trådbunden som de tidigare.

Nåväl: det är alltid en högtidsstund att läsa Dickinson. När jag tidigare läst de svenska översättningarna har jag inte kunnat motstå lockelsen att jämföra med originalen, något som sällan är till översättarnas fördel (det här är förstås UKON och Tunedal fullt medvetna om och helt transparenta med, och påpekar det i förordet). Men nu ska försöka avhålla mig från att plocka fram de engelska originalen.

Till varje bok hör ett utsökt förord, som var för sig bildar en utmärkt introduktion och vägledning till författaren – allt en hängiven Dickinsonläsare kan önska, och mer därtill. I just det här förordet talar UKON och Tunedal om hur örat och lyssnandet är centrala inslag i just dessa arton dikter, som alla är från året 1862, när hon stod på toppen av sin produktivitet (hon fyllde 32 det året). För en poet är förstås hörseln det viktigaste sinnet. I förlängningen handlar det om uppmärksamhet, något som också berörs i förordet.

Dickinson kan vara lika sträng som hon är munter; hon är ofta lika lättsinnig som hon är tungsint; lika lekfull som hon är omsorgsfull; och hon har lika lätt till det flyktiga som till det beständiga. Du kallar det här för paradoxer – hon skulle inte hålla med, bara säga att det är så här hon är funtad. Ta dikten som i Franklins utgåva har nummer 399. Raden ”Två Världar – likt Publiker – skingras –”. Tack vare en upplysande not lär vi oss att verbet ”skingras” skingras i tre olika riktningar, tre olika alternativ: ”upplöses – . avlägsnar sig – . retirerar –”. Hur vet en poet vilket ord som är det rätta?

Det är väl instinkten som styr, och Dickinsons instinkt är så stark att den är brännande. ”Vågar du se en Själ i ”Vit Hetta”?” inleds en annan av dikterna i den här samlingen, och det är inte utan att man som läsare bemöter det med ett serietidnings-”gulp”. ”Fröken Farlig” kallade jag Dickinson när jag en gång skrev en essä om hennes poesi i Lyrikvännen. Perspektiven kan vara hisnande, livsfarliga, men också belönande.

Givetvis är de här dikterna tolkningar, varken mer eller mindre, och de lägger sig i anslutning till tidigare försök. Men jag börjar mer och mer tro att det är ett misstag för en översättare att så att säga lägga sig ”dikt an” originalen. UKON och Tunedal är självständiga översättare – båda hör ju till de mest lysande svenska samtidspoeterna – och därför kan deras arbete på sina håll bli så bra att jag inte ens längtar efter att uppsöka originalen. Vad som lätt kan konstateras är att de lyckas utomordentligt med att återskapa många av Dickinsons orena eller halva rim, där ”sång” får rimma på ”klang” och ”förstå” rimma på ”ihåg”.

Ett par av dikterna har vi kunnat läsa i Sven Christer Swahns översättning, däribland den som karskt förkunnar: ”Du behöver ej vara hus / […] för att hemsökas” (Swahn). Här blir det: ”Man måste inte vara ett rum – för att bli Hemsökt –”. Eftersom jag kan större delen av dikter som dessa utantill behöver jag inte kontrollera att Dickinson har ordet ”chamber” i sin dikt.

En av mina absoluta favoriter, ”The soul selects her own society”, inleds så här av UKON och Tunedal:

Själen väljer eget Sällskap –

Sedan – stänger hon Dörren –

Till sin heliga Majoritet –

Ingen mer –

Swahn: ”Själen väljer umgänge själv – / sedan – sluts porten / för gudomlig majoritet – / Ej kvar på orten –”. Och Horace Engdahl: ”Själen väljer sitt eget Sällskap – / Och stänger då / Om sin gudomliga Beslutskraft – / Stig inte på –”.

Ja, så där kan man hålla på. En annan favorit inleds så här i den nya översättningen:

Hon låg där som på lek

Livet hade gjort ett hopp –

Tänkt återkomma –

Men inte snart –

Hennes glada Armar, halvsänkta –

En liten paus bara –

Ett ögonblick som glömt

Hur börjar man om?

Jämför Ann Jäderlunds översättning från 2012:

Hon låg som om på lek

Hennes liv hade löpt iväg -

Med avsikten att vända -

Bara inte ännu -

Hennes muntra Armar, halvt fallna -

Som om när leken höll upp -

Ett ögonblick hade glömt

Knepet att börja -

Ja, vad väljer vi? ”Knepet att börja” eller ”Hur börjar man om?” ”The Trick to start -”

Den sanna platsen, Annie Ernaux, samtal med Michelle Porte, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

 

Att skriva sant, vad betyder det? Varje författare har förstås sin egen definition, sin egen sanning. Den franska författaren Annie Ernaux, som tilldelades Nobelpriset 2022 ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”, menar att hon skriver för att gripa in i världen. Det är allt – och det är inte så lite!

I den på svenska nyutgivna boken Den sanna platsen, samtalar Ernaux med dokumentärfilmaren Michelle Porte, som approacherade henne redan 2008 för en film som inte färdigställdes förrän 2013, med en bok som resultat året därpå. Vad säger Ernaux då om sanningen? Jo, ”oftast avancerar sanningen långsamt, via omvägar, korrigeringar och justeringar, försöker finna sig själv mellan det redan sagda, redan skrivna och en ny diskurs, och den tycks alltid smyga sig bort.” Hon kallar också skrivandet en ”neddykning”.

Hur vet vi vad som är sant? Det är förstås en fråga som lyckas vara både banal och djupsinnig. Allt är avhängigt hur partisk och subjektiv vi är, och vi måste utgå från att vi är egoistiska i första hand. Eftersom sanningen alltid gör ont har vi lär oss hur varsamt vi behöver hantera det som har potential att skada oss. Författare kan vara sådana besvärliga sanningssägare, som förmedlar de sanningar som drabbar oss alla. Vår självcentrering och vårt martyrskap är sådana obehagliga sanningar som vi kanske har lättast att negligera, likväl som vår dragning mot det destruktiva. När är vi som mest ärliga mot oss själva? När rannsakar vi oss själva lika hårt som vi rannsakar andra?

Ernaux diskuterar minnet och hur lönlöst det är att återvända till de platser som en gång betytt så mycket för oss: ”minnet […] är där saker verkligen finns”. Det kan låta sorgligt, men det är också frigörande. I den här boken har Porte en tillbakadragen position – boken består av korta frågor och långa svar. Är det här det närmsta den stundtals autofiktiva författaren Annie Ernaux har kommit en självbiografi? Nja, mer handlar det om skrivandet, även om hon berör sin uppväxt i fattigdom och hur det har påverkat hela hennes vuxna liv. Hon skaffar sig kulturellt kapital för att kompensera ekonomiska brister.

Helst vill Ernaux inte blicka tillbaka på sina tidigare böcker, utan fokuserar mer på de kommande. Nyligen läste jag Arundhati Roys memoar Mitt skydd och min storm, som handlar om hennes färgstarka men problematiska mamma – denna modersfigur är en etablerad trop i litteraturen, och Ernauxs mamma är inget undantag. Samtidigt som uppväxten sker i kulturellt armod är det mamman som introducerar Annie Ernaux till litteraturen – fast ordet ”litteratur” skulle hon förstås inte använda: det är läsningen som står i fokus.

Som sig bör. Mitt barndomshem var fullt av böcker, men vi pratade i princip aldrig hemma om vad vi läste. Det var bara något man gjorde. Någon gång hade man läst något som man rekommenderade någon annan i familjen att läsa, men det var bara med de lakoniska orden att den var ”bra”. Ernauxs mamma tvättade alltid händerna innan hon öppnade en bok – en kommentar som förstås också säger något om klass. Ernaux menar att klass har större betydelse för en människas liv än kön. Det gör henne till det Roxane Gay skulle kalla ”a bad feminist”, men världen behöver också sådana.

Notturno, Ola Hansson, Nirstedt/Litteratur

 

Varje gång du får höra att en författare är bortglömd bör du ställa motfrågan: ”Av vem?” Ofta menas den allmänna befolkningen – den som gladeligen bryr sig om kändisar som ställer upp i något av tv:s alla lekprogram. De som gillar litteratur har förstås koll på de flesta av de namn som kallas passé. Prata inte med mig om du inte regelbundet läser Ola Hanssons mästerverk, novellsamlingen Sensitiva amorosa.

Nu utkommer hans andra diktsamling Notturno i Nirstedt/Litteraturs exemplariska Poesibibliotek. I förordet menar Mattias Pirholt att Hansson hamnat i skuggan av en viss medioker misogyn svensk författare från slutet av 1800-talet (han med en gams initialer). Men Notturno kom i nyutgåva så sent som hösten 2020 av förlaget Ymer. I april i år handlade podden ”Ett hundra döda författare” om Hansson, och i oktober handlade Ann Lingebrandts OBS:radioessän också den om Hansson. Och när var han senast dagens dikt i P1? 25 september i år. Det låter med andra ord inte riktigt som en förbisedd författare.

Allt det här gläder mig, eftersom jag sedan en längre tid tillhört Hanssons fanskara. När han är som allra bäst tillhör han det sena 1800-talets mest förtjusande dekadenta författare, och det är svårt att tänka sig Hjalmar Söderberg utan Hanssons pionjärinsatser. Notturno utkom 1885, av en 25-årig författare som debuterat året innan med en mer blygsam eller bara återhållsam diktsamling. Kanske livsledan är som starkast när en är i tjugofemårsåldern?

Åtminstone är det en ålder då ens medvetenhet om och känslighet för dekadensen infaller. Edvard Munch var 25 när han målade sitt bistraste självporträtt, där ena ögat är helt täckt av skuggor. Axl Rose var 25 när han tillsammans med Guns ’n’ Roses skapade ”Apetite for Destruction”. Brett Anderson var 25 när han tillsammans med Suede skapade ”The Drowners”. Och Percy Shelley skrev den uppgivna dikten ”Ozymandias” när han var 25.

Men Hanssons poesi får mig osökt att tänka på en annan av Shelleys mest berömda dikter, ”Ode till Västanvinden”. Hos Hansson:

Och tankar dyka

ur stilla vågor,

och bilder blottas.

I morgontågor,

ej dagens liflösa,

matta, magra,

som pinsamt födas;

men ranka och fagra,

som en plantas stängel

saftigt gröna,

som ett ädelt blomster

färgfint sköna,

med näring djupt

ur naturens källa,

med starka rötter

de gro och svälla.

En liten punkt blott,

som ännu binder

en tråd, som snärjer,

ett smärtsamt hinder,

medan alla fibrer

i vånda tråna

mot stora vidder,

som soligt blåna!

Hos Shelley:

Jag skulle vilja att min ande var

Ett vissnat löv som virvlade förbi,

Ett moln i hastig flykt, en våg du bar

Och som fick kraft från dig – fast ej så fri

Som du, som vildsint genom himlen styr.

Om jag var barn igen, jag skulle bli

Din reskamrat som över himlen flyr,

Och springa kapp med dig en sommardag

För att hinna dig fatt, men lössläppt yr

Du över jorden […] (Översättning Gunnar Harding.)

Nog finns det ett drag av romantiker hos Hansson, en romantik som också speglar sig i Baudelaires onda blomster från knappt tre decennier tidigare. Hansson vänder med sin estetik resolut ryggen åt den moderna framstegsoptimismen. Det är ofta höst och natt i hans dikter. På ett plan göder dikterna revolutionerande tankar eller intentioner, och på ett annat är det helt konservativt. Men samtidigt som det ju är gamla dikter är de märkvärdigt uppfriskande.

Hur ska då dessa dikter från sent 1800-tal läsas med behållning så här en bit in på 2000-talet? Ja, en läsare får förstås justera sin läsoptik en smula, ungefär som barnet behöver justera sina smaklökar när det prövar att dricka ett glas vin efter ha vant sig vid att dricka saft. Då skapas nog lovande förutsättningar för att uppskatta det som på Baudelaires tid kallades ”en ny rysning”:

Då spritter jag upp ur sömnen

i skräck. Derutanför

i nattens dova stillhet

ett underligt ljud jag hör.

Det kommer långt från fjerran,

på en gång hvasst och matt.

Det tycks mig, som knifvar hvässas

derute i drömsöfd natt.

Ingen skulle komma på tanken att säga att det är ”svårt” att uppskatta Edvard Munchs konst från 1885, så en svensk läsare som i dag gör halt inför Hansson har inte mycket att skylla på. Antingen kallar vi Hansson för glädjedödare för att han uppmärksammar ångesten och ger den så stort utrymme, eller så ger vi honom tvärtom beröm för att han så tydligt påminner oss om priset för vår sällhet: ”När lifvets stora jubel / i nuet emot oss slår, / en ångesttanke lurar / i själens innersta vrår.”

Det oföreställbaras vinge, Göran Sonnevi, Bonniers

 

Häromveckan lanserade Expressens kritiker Ulf Olsson en radikal idé: böcker skulle vara bättre om man reducerade dem till första och sista meningen. Det var ett förslag som var lika tramsigt som det var roligt (allt genuint roligt bär spår av tramset), men framför allt har han en poäng. I synnerhet poesin förtjänar läsarens totala uppmärksamhet åt första och sista raden.

Om man tillämpar Olssons idé på Göran Sonnevis poesi, vad blir resultatet då? Hans förra bok, Där allt är kontrapunkt tid: ”Den svaga doften / av rosen […] Vi andas tillsammans”. Och innan den, För vem talar jag framtidens språk: ”Grå vår skogen av tecken susar […] Det antingen finns där / eller finns där inte”. På något sätt summerar dessa kortdikter ett helt författarskap. Nu utkommer han med en ny bok, Det oföreställbaras vinge, men eftersom dess första rad innehåller titeln tillåter jag mig en drastisk revidering av Olssson-metoden, och inleder med den första raden i debuten, Outfört från 1961, och kopplar ihop med den sista raden i hans allra senaste bok: ”Nästan ingenting – […] Var finns din skugga”.

Sådant vackert trams! Det fragmentariska ingår sedan länge – sedan debuten – i Sonnevis poetik. Det är ett skrivande som växlar mellan de korta avbrutna satserna och de långa dagboksliknande sjoken, med en och annan oortodox sonett däremellan. Sa jag dagbok? Ja, i den debatt som förts under senare år – ”finns det för många konstnärsdagböcker?” / ”får man använda ordet ’fitta’ om en kritiker?” / ”är det privata anteckningar eller konst?” / ”bedöms manliga och kvinnliga dagboksskribenter efter olika måttstockar” – har Sonnevis namn lyst med sin frånvaro.

Vilket kanske är lika bra. Men den som har följt hans skrivande sedan en viss tid märker att de innehåller noteringar som till förvirring liknar de böcker som utgetts av till exempel Ulf Lundell. Så kan Sonnevi skriva: ”Jag går ner till Viksjö centrum För att / klippa mig, inför min åttiofemte födelsedag / Ser efter tornsvalorna däröver, färre detta år”. Här löper dateringarna från 11 augusti 2023 fram till 12 juni 2025, men som vanligt är tiden också cirkulär, med nedslag 1958, 1959, 1973, 1978, 1982, 1987, 1995, 1999, 2006, 2009 …

Kritikern Jan Olov Ullén begravs, vänner begravs; i takt med att diktjaget åldras försvinner omvärlden. Hans älskade hustru finns vid hans sida, men liksom i ett par av de tidigare böckerna finns en dödsmedvetenhet som kan få en att tänka på vad Döden säger till Antonius Block i Det sjunde inseglet: ”Jag har redan länge gått vid din sida”. Sonnevi skriver sitt rekviem med jämnmod, och han förnekar inte det slut som väntar oss alla:

Jag ber

Min kropps alla celler

min kropps förbindelser

ber

Också smärtbönen! Hjärtats

bön I sin glädje

Jag talar också med den mörka glädjen

Jag bjuder motstånd

Det är en del av bönen

En del av tystnaden

Den här andliga aspekten har kanske tidigare varit mer undanskymd i Sonnevis skrivande. I sanningens namn är det dagspolitiken och de nu aktuella krigen i Ukraina och i Gaza som upptar det överlägset största utrymmet. Det mänskliga lidandet hör inte till det han kallar det oföreställbara. Och den världen han och vi befinner oss i nu är alltmer avskyvärd. Musiken samspelar med monstret. Många gånger ställer dikten frågor som besvaras med ett emfatiskt ”Nej!”

I sina bästa stunder förmår Sonnevi fortfarande skriva majestätisk dikt som blåser bort alla ens invändningar: ”En gång gick jag till gränsen / Alla trösklarna / bara försvann Jag har kanske aldrig / kommit tillbaka”. Det är kanske inte alltid jag är helt ense med hans slutsatser, eller ens förstår vad han vill åstadkomma. En del fraser låter vackrare än de är: ”I det omöjliga / finns förlåtelsen av nåd”. Han laborerar gärna med negationer och tillbakavisanden – titta bara på några av hans boktitlar, där förstås Det oföreställbaras vinge bildar ett krön: Outfört, Det oavslutade språket, Det omöjliga, Dikter utan ordning, Oavslutade dikter, Bok utan namn, Det osynliga motstyckets bok … I sin nya bok talar han gärna om det versalt inledda ”Intet”, och om frånvaro och mörker.

Hans översättare till engelska, Rika Lesser, har berättat att hon inte var särdeles imponerad när hon läste Sonnevi för första gången. Det var först när hon hörde honom högläsa dikterna som hon fastnade för dem. Det är en erfarenhet jag delar: jag tyckte inte alls om de 80-talsböcker jag läste i min ungdom, tills jag hörde honom läsa ur Trädet (1991) i radion. Alltså: wow, vilken uppläsning! I några partier här låter det som att han korsbefruktar Paul Celan med Lars Norén: ”Också intets / ros sårar”.

Visst kan man leka också med Sonnevis dikter och hitta oanade kopplingar genom att snabbläsa första och sista raden. Vad det avslöjar – om inget annat – är hur han alltid skrivit en pågående dikt. Han är en av de mest beroendeframkallande svenska poeterna – en ny bok av honom får mig alltid att rensa undan allt annat i min TBR-lista. Det fanns en tid när hans böcker regelbundet kom ut i billiga pocketutgåvor – sedan en tid ser det inte längre ut så, vilket förstås säger något om kulturell förflackning.