Den numera (kanske) orättvist bortglömde 1600-talspoeten John Dryden hävdade att litteratur idealt ska utbilda och skänka glädje. Det som utbildar skänker inte alltid glädje, men det som skänker glädje utbildar alltid. Det säger i alla fall Martin Amis, vars öde det förmodligen blir att också han tillhöra de bortglömdas skara när det har gått tillräckligt lång tid.
Det är synd. Han dog för bara två månader sedan, och det gjorde mig oerhört ledsen. När jag var yngre läste jag honom slaviskt, och måste tillstå att han alltid skänkte glädje, speciellt i sitt unikt intima förhållande till det engelska språket. Här fick jag följa någon som ogenerat kunde tryffera sitt språk med adjektiv som jag aldrig hittade på annat håll. När han skriver om sin berömda (men nu antagligen bortglömda) pappa Kingsley: ”In our more vituperative disagreements …” Hur ska ”vituperative” översättas? Helst inte, men Cambridges ordbok (den Amis föredrar) har denna definition: ”A vituperative spoken or written attack is full of angry criticism”.
De två exemplen, Dryden och Kingsley, hittar jag i boken The Rub of Time, som utkom 2017 och samlade essäer och reportage från 80-talet och framåt. Den har en längre titel, som omedvetet (?) anspelar på vad Amis själv sa när han fick frågan om han läst Dave Eggers roman A Heartbreaking Work of Staggering Genius: ”Jag har läst titeln”. The Rub of Time följer i spåren av två tidigare liknande klippsamlingar, Visiting Mrs. Nabokov and Other Excursions (1993) och den helt briljanta The War Against Cliché (2001). Liksom tidigare skriver han om sina litterära hjältar: Larkin, Bellow, Nabokov med flera, och en del om sporterna tennis och fotboll, om USA, och tyvärr också lite för mycket om politik.
Vid sidan av sitt skönlitterära skrivande, femton romaner och två novellsamlingar, var Amis länge en eftertraktad kolumnist. Det är inte svårt att förstå varför hans texter var så begärliga. Han skriver orädda och fräcka texter, och som alltid är detta både hans styrka och hans akilleshäl. Tyvärr verkar majoriteten av engelska män bli griniga gamla gubbar vid en viss ålder, och därför hade jag helst undvarit några av de senare texterna om islamism och andra politiska frågor.
Samtidigt som han kan vara oerhört självmedveten kan han vara helt osentimental över sina egna framgångar. Han hade publicerat tre romaner som inte väckte någon uppmärksamhet när han med den fjärde fann sig omhuldad av media. Hans förslag på vad det berodde på: de hade helt enkelt fått slut på andra kändisar att skriva om, så det var dags att låta författarna ges utrymme i reportage, så helt plötsligt blev det bokreleaser, intervjuer, uppläsningar. Nå, det här kan också bero på att denna fjärde roman – Andra människor – utkom när 80-talet var helt nytt, och två år senare gjorde tidskriften Granta sin första lista över de tjugo mest lovande unga brittiska författarna, med namn som Amis, Kazuo Ishiguro, Salman Rushdie, Julian Barnes, Buchi Emecheta, Ian McEwan och Graham Swift.
Det som på ett ytligt plan liknar provokationer är ofta bara klarspråk, och Amis talar alltid klarspråk. Och ofta är det han säger objektivt sant. Som detta: när vi säger att vi ”älskar” en författare betyder det oftast att vi älskar ungefär hälften av dennes böcker – ibland lite mer än så, ibland lite färre än så. Ingen annan har förklarat Philip Larkins storhet bättre än Amis lakoniska fras ”frictionless memorability”. Denna friktionslösa minnesbarhet äger förstås också Amis själv. En kunde också säga att frasen ”frictionless memorability” är synonymt med stilkänsla. Några saker som är svåra att glömma från hans tidigare böcker:
Hur vet du att du håller på att bli gammal? När du lämnas ensam i ett rum är inte din första ingivelse att du ska onanera.
Lita inte på poeter som kör bil. Om poeten är en bra bilförare – lita inte på poesin.
Från den här boken kommer jag inte att glömma anekdoten att just Philip Larkin var så snål att han aldrig ägde mer än en köksstol, för att slippa behöva bjuda någon på lunch.
Amis vurm för Nabokov och Bellow går inte att ta miste på – de två samsas om utrymmet i sex essäer under den talande rubriken ”Twin Peaks”. Lite förvånad blir jag över hans aversion mot Ada, Nabokovs förtrollande sena roman som på ett intrikat sätt väver samman något av det bästa hos både Joyce och Proust. Och Bellow? Han läste jag också relativt slaviskt en tid, men har helt tappat bort honom. Är han bortglömd också av den så kallat läsande allmänheten? Skulle tro det. För tjugo år sedan (2003) spådde Amis att Bellow skulle framstå som det stora amerikanske geniet bland romanförfattare. Hittills har han inte fått rätt.
De som förvånades över att Donald Trump blev amerikansk president 2016 hade förstås inte läst Amis skärskådande essä från maj samma år. Där skulle i stort sett allt som Amis förutsåg inträffa under Trumps fyra år som president. Amis lokaliserade Demokraterna som ett parti för hjärnan, och Republikanerna som ett parti för hjärtan eller själen, något han genast korrigerade till ”magkänslan”. Och nog var det magkänslan som tog Trump till presidentskapet. Som en delförklaring till Trumps popularitet låg också det underförstådda kontraktet att det är manligt att begå misstag – något som också kunde förklara varför Johan Pehrson fortfarande är partiledare för Liberalerna.
Visst går det att sakna kvinnor i de långa uppräkningarna av författare: Saul, Vladimir, Philip, Don, J.G., Anthony, Philip, John … Det kan tyckas att han har inkluderat fler som heter Philip (Larkin och Roth) än det finns kvinnor, även om Jane Austen får vara med på ett hörn, samt en ömsint text om Iris Murdoch. Den mest nedslående texten är annars ett långt reportage om porrindustrin i USA.
Kanske Martin Amis är det enda nepo-barnet som åtminstone är i nivå med sin förälder. Kingsley Amis är en legend i den brittiska litteraturhistorien med en oomkullrunkelig status. Det jag allra mest uppskattar hos Amis junior är att han lyckas vara så obrydd och samtidigt så skarp i tanken. Han ber inte om ursäkt. Men han skänker glädje, i det lilla likväl som det stora. När han kallar taxibilarna i USA för ”motorised fridges” är det svårt att inte brista ut i ett gapskratt. Självklart vill han roa läsaren. Självklart lyckas han. Det här är en bok som lär dig både att läsa och att skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar