De världar litteraturen alstrar kan vara både underbara och skrämmande – eller bara underliga och obegripliga. Det är ingen tillfällighet att barn så lätt halkar in i läsningens slukhål (är det en tillfällighet att det kallas ”slukaråldern”?), medan vuxna bygger högre trösklar mot den magi som vi kan hitta i läsningen. (Nästa gång det talas om hur lite barnen läser borde det sättas siffror också på föräldrarnas läsning.)
Maria Friedner, bibliotekarie i Jönköping, visar med sin roman Ett magiskt arv att vägen till den förtrollade världen kan vara bara en bussresa bort. Signe är ensambarn på gränsen till högstadiet, på väg mot sina mostrar där hon ska fira midsommar medan mamman drabbats av en diffus sjukdom och blivit inlagd på sjukhus. Likt många klassiska romanhjältar saknar Signe minst en förälder – pappan är helt ute ur bilden. Till sällskap har hon marsvinet Manfred. Och mostrarna? De är lite skumma, och använder Tarotkort för att utreda Signes plats i en familjetradition med långa och livsavgörande anor.
Tillkommer gör bästisen Arne, en lillgammal rationell nörd (bara namnet Arne!), och Disa, den typiskt mystiska nykomlingen. Vad det handlar om är att världen står stilla: inga barnafödslar, och inga dödsfall. Något är vajsing med de ödestrådar som spunnits sedan urminnes tider.
Det är en klassisk intrig i ungdomsromanen: Signe utses som den viktiga länken som ges ett uppdrag att ställa världen till rätta. Snarare än att göra henne till en kavat oslagbar superhjälte betonar Friedner hennes vankelmod, hennes oro, hennes vanmakt. Den fornnordiska mytologi som utgör ramberättelse behandlas varsamt och blir inget påklistrat onödigt inslag som läggs vid sidan av berättelsen om mod och vänskap. Vad Friedner visar är att man inte kan förlita sig på utomstående makter: problem måste du själv konfrontera och lösa.
De tre små vännerna kompletterar varandra bra. Det vakna livet och det drömda livet byter plats med varandra – inget ovanligt med det, tycks den här romanen säga. Det normala och det avvikande byter också plats, men den formeln duger bara om du tycker att små grodorna-hopp hör till det normala. Att romanen utspelar sig på sommaren ger den också ett skimmer – här är sinnena mer öppna än vanligt, och man är mer lättpåverkad, på gott och ont.
Länge saknas en tydlig motpol, en antagonist eller fiende. Mammans sjukdom, förstås, men den ges en förklaring. Ändå är det ett mysterium som är berättelsens motor, och Signe, Disa och Arne tar sig an gåtan utifrån helt skilda förutsättningar och perspektiv. Det är också spännande att se hur vänskapen mellan dem sätts under prövning och utvecklas, och visar att vänskap inte är något statiskt, utan något som omprövas och förnyas. Berättelsen är rapp och stundtals humoristisk, och har ett beprövat budskap: det jobbiga är att du inte kan fly ditt öde, men det som lindrar är att du får hjälp när du sätts under prov.
De övernaturliga inslagen är också smakfulla och diskreta, och visar förtrogenhet med fantasygenren. På tal om smakfullt, finns i boken ett utmärkt recept på kladdkaka (det är en bra idé att börja baka innan du börjar läsa). I detaljer visas också fin känsla för just det smakfulla, som att mostrarnas katt heter Frans G Bengtsson – googla! På tal om googla, är det också skickligt hur Friedner väver in google och youtube som givna hjälpmedel.
Läsning är något som kan ge svindlande känslor. För egen del kommer jag aldrig att förminska min läsning av exempelvis Enid Blytons Den mystiska grannpojken, som jag med svindelkänslor läste dussintals gånger när jag var i Signes späda ålder. Med denna sin första bok för kids i åldern 9-12 har Friedner gett sig själv tillgång till denna Blyton-energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.