att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 feb. 2018

Skuggas vikt, Erik Bergqvist, Bonniers


I sin nya bok, den sjunde sedan debuten 2000, erbjuder Erik Bergqvist en provkarta över sin poesi. Här finns prosadikter, treradingar, rytmiska dikter, lyriska dikter. Det är den avslutande delen i en trilogi som inleddes 2013. Man kan se det som att han visar hur allt hör ihop – i synnerhet genom sina treradingar, där nya samband skapas. Stiligt, om än lite väl iögonfallande: här finns en distans och anonymitet som riskerar att ge ett avmätt intryck. I dessa dikter finns en resonerande ton, som man med lite god vilja kan kalla intellektuell.

Mer imponeras jag av återkomster till barndomen, där ett diktjag smyger omkring bland indianer och cowboys. Minnena är lätta att identifiera sig med: ”Att jag är sedd, av någon i ett hus på håll / ur snön; av något annat, i det gränsraderande / eftermiddagsgrå: världen då jag inte finns men / ändå den tid jag levt.” Bergqvists dikt är berättande, och jämför jag med hans tidigare böcker har de glidit in mot ett svagare ljus, mot ett mer negativt tonfall, som paradoxalt nog gör mig mer positivt inställd än tidigare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/2 2018)  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar