En ny litteraturkritik

Jag skrev nyligen (1/2) en understreckare om litteraturkritik, och länkar till den här för den som vill läsa (SvD 1/2 2018). Här ett litet utdrag:

Behövs då ens litteraturkritik, och i så fall varför? Ett kort svar på frågan skulle vara att den behövs bara om man inte låter sig nöjas med att konservera etablerade sanningar. De nya läsningarna av författarskap motverkar den rundgång som annars uppstår, när vi mekaniskt upprepar vad vi har lärt oss av tidigare generationers kritiker. Nya tolkningar behöver inte heller tränga ut de gamla, utan de kan fungera i ett samspel med varandra, som ett kompletterande och berikande möte. Långt in i modernismens epok var det möjligt att läsa litteraturvetenskap på universiteten och få uppfattningen att det knappt fanns författare som inte var vita män i skägg. Men också hur vi ser på enskilda verk är något som ständigt revideras, och genom att läsa kritiker som vågar sig på nya läsningar uppmuntras vi att tänka annorlunda, kanske det svåraste men samtidigt det nödvändigaste. För att vi verkligen är i behov av dessa nya idéer.