Alva Dahl är en av Sveriges mest mångsidiga författare. Dels ger hon ut andliga tankeböcker, som systerböckerna Längtans flöde och Havandeskapet, dels är hon språkvetare som ger ut böcker om bland annat interpunktion. Det räcker inte med det, för hon har också gett ut en mycket välkommen biografi över Gunnel Vallquist, Slå rot i förvandlingen. Hon har också varit verksam som översättare, åt bland annat Ottessa Moshfegh.
Det räcker inte med det, för lagom till advent släppte hon en fin adventskalender i poetisk kortform, och nu har hon också gett ut en poetisk berättelse som har Franciskus av Assisi som utgångpunkt: Småsystrar och gråbröder, som liksom tankeböckerna utkommer på det egna förlaget Syster Enbär. På grund av de ökade tryckkostnaderna som hotar alla mindre förlag är den inte lika fint inbunden som de tidigare Enbären, något som motiveras av att Franciskus fattigdomsideal inte gärna kan generera en för dyr bok.
Om boken skulle falla sönder skulle det gå att laga den med tejp, och därmed infria Franciskus mål, som Dahl citerar på sin blogg: ”Och alla bröder bör bära billiga kläder och de kan med Guds välsignelse lappa dem med säckväv och andra tygstycken. För Herren säger i evangeliet: ’De som går i dyrbara kläder och lever i lyx och de som bär mjuka kläder, finns i kungapalatsen.'”
Nästa år firas 800-årsdagen av Franciskus himmelska födelsedag (alltså inte dödsdag), som inföll den 4 oktober 1226. Alva Dahl, som i sjutton år tillhört Franciskus tredje orden, ville skriva något till jubileet, och uppmuntrad av poetkollegan Eva-Stina Byggmästar blev det en berättelse i poetisk form. I två delar berättas först Franciskus historia, och sedan en fantasi kring ett nutida sällskap i Sverige.
Dahls skrivande, som i viss mån kan sägas splittras i det språkvetenskapliga och det andliga, förenas i ett intresse för precisionen. Att hon söker sig till poesin förvånar inte: både Längtans flöde och Havandeskapet innehåller lyriska partier. Det är ett skrivande som saknar motsvarighet i den svenska samtiden. Ett kort smakprov ur Längtans flöde, en av de bästa prosaböckerna jag har läst på svenska de senaste tio åren:
Systern drar i repet med rytmiskt sviktande knän
och klockorna ringer över byn i den sprakande
nyårsnatten.
Om ditt heliga bultande i varje människohjärta.
Om friheten att älska fienden, med din hjälp, att
bejaka hans värdighet.
Det är förstås otidsenligt att ge uppmärksamhet åt och visa omsorg mot de fattiga, trasiga och kantstötta människorna. Dahl ser det mänskliga hos dessa skröpliga individer, förvandlar och förmedlar med stor portion empati: ”spetälskan / spottälskan / spikälskan / in spite-älskans / salighetsdoft”. Det är ett ord-tricksande som inte står Gunnar Ekelöf efter. Men sådant ordvitsande hör till undantagen i en annars strängt komponerad samling.
Fast strängheten lämnar ändå utrymme åt en lekfullhet, en frisk upplyftande atmosfär. Vi som hyser en intuitiv lidelse för ”no plot, just vibes”, har åtskilligt att hämta i Dahls poetiska berättelse. Hon bejakar det fysiska mötet, och ställer det oskuldsfulla i kontrast mot det onda, och övervinner alla avstånd: ”mellan ditt väsen och mitt / är avståndet oändligt / obefintligt”. Det sker i dikter vars förmåga till inlevelse kan förefalla provocerande.
Hur då? Jag menar att Axel Schulman har en poäng när han I DN skriver om Håkan Hellströms fans, där han känner sig utanför. Fast om han någon gång kunde skriva en text som lämnar det egna jaget därhän skulle det vara mer klädsamt. Min uppfattning om svenska kristna var länge styrd av hur jag som ung uppfattade dem: som ständigt missionerande, och som – ursäkta ordvalet – djävligt tråkiga människor, som inte kunde festa. Jag hade förstås fel.
Vi behöver lära oss samsas – sluta betrakta våra medmänniskor med sådan misstänksamhet och fientlighet. Vi kommer inte att få en bättre värld förrän folk slutar ha favoritlag i fotboll, förrän folk slutar träta om en popartists förtjänster eller brist på sådana – och vi kommer heller aldrig att nå enighet i religiösa frågor förrän vi släpper alla fördomar. Vi behöver bli bättre på att respektera olikheter, oavsett om det gäller gudar, fotbollsspelare, politiska partier eller popartister.
Hela tiden rör sig Dahl mot Franciskus våglängd, som kan sammanfattas i frasen ”kallelsen att leva i riklig brist”. Att den största belöningen finns i armodet låter som en paradox beror bara på att vår tid har för sjuka ideal. Vår tid präglas av framgång, konkurrens, stress och idiotiska normer, av Donald Trump, Elon Musk och Vladimir Putin. En annan värld måste vara tänkbar än den som tillåts höja sin röst, som är lika ointelligent vare sig den hörs från tidningars ledarsidor eller från fotbollens läktare.
I grunden handlar det om överlevnad på två plan: både den fysiska och andliga överlevnaden. Det materiella skänker bara tillfällig lycka, och behöver fyllas på hela tiden. Fast hur nyttig är då asketism, med självspäkning och självsvält? Allt kan gå till överdrift, men om vi har lärt oss något av senare års klimatdebatt borde det står klart att Franciskus har en del att lära oss som tar överflödet för given. Vi ska bli bättre på att uppskatta de gåvor som bara finns hos oss. Vi ska också bli bättre på att ta små steg ditåt, mot en bättre levnadshållning.
Som alternativ ställer Dahl fram den mindre destruktiva vördnaden. Återigen, förmågan att sluta se sig själv som alltings mittpunkt. Den som i några år läst femtielva Jonas Gardell-krönikor i Expressen där det vanligaste ordet är ”jag” får sin motgift i dikter som denna av Dahl:
jag låg vaken i timmar
försökte känna efter hjärtat
men fann bara en hård, skev
dubbelknut mellan skulderbladen
det var då jag förstod
att den här världen
inte äger mig
Måste man tro för att ha behållning av de här dikterna? Det är en bra fråga, men felställd. Frågan borde lyda: måste man tro för att ha behållning av det här livet? Dikterna frigör sig från sin kontext, och blir självständiga verk, som inte kräver kunskap om Franciskus av Assisi. Mot slutet har Dahl översatt hans berömda ”Solsång”, en hyllning till skapelsen. Man kan läsa den och reagera som Simone Weil gjorde när hon läste en dikt av George Herbert, som handlar om hur Gud kommer till den olycklige: efteråt var det för henne otänkbart att inte tro på Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.