Klassiska smaker och andra smaker, Ali Alonzo, Pamflett

Parallellt med den gängse utgivningen av svensk samtida poesi – tillhandahållen av förlag, både stora som små – har Pamflett sedan några år en spännande utgivning av tunna häften, där mestadels etablerade poeter kan publicera sig i ett mindre format. I någon mån liknar det forna tiders b-spår på singlar som popmusiken ägnade sig åt innan Spotify styrde singelutgivningen till ensamma låtar (suck!). Detta kan tillvaratas för att ge ut spännande verk, eller överblivet material.

I mars var jag med och delade ut Borås Tidnings debutantpris för Jag tänker bli äcklig. Många blev förvånade, och i fjol hamnade han i skottgluggen för en debatt om den ironiska, poserande poesin. Vi i juryn hänfördes av det helt egna uttrycket i hans dikter. Vad månde bliva? I det här fallet, som en första kommuniké, den tjugofemte poesipamfletten. Klassiska smaker och andra smaker – en klassisk Ali Alonzo-titel (debuten hette som bekant Jag tänker bli äcklig).

Det är en flerspråkig långdikt som på svenska, engelska och arabiska utsätter språket för korrumperande inslag, i form av fel- och fulstavningar. Den senaste tiden har jag – cirka femton år efter resten av befolkningen – sett tv-serien Mad Men, och om något har det gjort mig redo för den här diktsamlingen av Alonzo, som satt det i sinnet att pervertera reklamspråket. Här är det en produkt som ska säljas – den växlar mellan Nocco (energidryck?), Pepsi och Coca-Cola – och vars smak beskrivs som ”bekant”, ”normal” och ”anpassad”.

Sedan är det pengarna som tar vid: ”Alla vet vad pengar är”, som det står i dikten. Genom dikten antyds de ätstörningar som debuten uppehöll sig vid (”Mat smakar illa”), och det är inget större avsteg från hur den var skriven. Någon säger ”nonchalant”, någon säger ”ironiskt”, men det är missvisande. Jag uppfattar Alonzo som helt uppriktig, ärlig och sann, och det vore ett misstag att inte ta honom på allvar.

Alonzo lyder inga andra estetiska gudar än sin egen poetiska drivkraft, även om det verkar som att han tagit George Lakoffs boktitel Metaphors We Live By och uppdaterat dem till Klyschorna vi lever vid. Att allt det här får mig att tänka på Bodil Malmsten och Stig Larsson är inte Alonzos fel, och jag menar inte alls att han ens läst dem och inspirerats av dem, bara att de ägnar sig åt liknande saker.

Malmstens dikt ”SORG en sådan sorg i centrum”: ”slit hjärtat ur mig / släng det i en frysdisk / En sådan sorg”. Larssons dikt ”Mani”: ”Varför skriver jag om ravioli? / Jag är tvungen att skriva om ravioli. / Det är en dålig förklaring. Vem skulle tvinga mig.” Alonzos dikt: ”jag har fått en snygg nocco-påse med en silverburk i / och vi vet alla vad en silverburk betyder / en ny smak kommer och jag tänker / inte prata så mycket / vi öppnar den här / och testar”.

Vad resultatet blir, är snedtända dikter, som laddas med en energi(dryck) av ett slag som åtminstone jag inte riktigt stött på tidigare. Den här dikten är en loop som tillvaratar banaliteterna och gör dem besynnerligt tillgängliga. Hur var det nu smaken beskrevs? ”Bekant” … Något säger mig att det är så de här dikterna ska betraktas: de kräver tillvänjning, men när du införlivat dem kan du – som det står i reklamen – inte hejda dem.