Ta emot en ängel, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur

 

”Om vi inte vågar sjunga kommer tomheten att vara det enda som finns”. Så inleds Helena Österlunds nya diktsamling, Ta emot en ängel. Jag får ofta frågan hur snabbt jag läser, men min hastighetsmätare är trasig. Här kommer jag inte förbi den första raden, som jag dröjer vid medan minuterna går. Det är en lika stark inledning som T.S. Eliots öppnande rader i ”Ash Wednesday”: ”Because I do not hope to turn again / Because I do not hope / Because I do not hope to turn”.

Nyligen skrev Sebastian Lönnlöv i en recension av en dansk poet: ”När änglar förekommer i poesi är det ofta ett riktigt dåligt tecken, som bör få samtliga varningsklockor att ringa i en klingande kör.” I själva verket är det tvärtom: det är för få poeter som skriver om änglar, och för många som skriver om Derrida och Deleuze. Helena Österlund löper ingen risk att behandla änglatematiken lättsinnigt; hon skriver med ett allvar som inte är av denna världen.

Vad betyder det? Att vara kreativ innebär att befinna sig bortom det rimliga. En poet ska, för att återigen tala med Eliot, gå för långt eftersom det endast är då som vi lär oss vad gränser betyder. Österlunds dikter upphäver gränser. Så var det i den formidabla debuten, Ordet och färgerna, som vann Borås Tidnings debutantpris, och så har det varit i de diktsamlingar som kommit på senare år på Nirstedt/Litteratur (hittills tre stycken). ”The road of excess leads to the palace of wisdom”, som William Blake en gång menade.

Det Österlund skriver kan förvåna och chockera. Hennes autofiktiva romaner som kom 2019 och 2020 hör till det modigaste, originellaste och mest utmanande jag läst av en svensk författare under 2000-talet. Den nya diktsamlingen befolkas av änglar som vrålar – och faller, som änglar ju gör. Det må vara en sliten referens, men det här är dikter som kan erinra om Ann Jäderlunds poesi, kanske i synnerhet som den tedde sig i böcker som Vad hjälper det en människa att hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Den innehöll en anklagelseakt, som blivit 2000-talets kanske vackraste och därmed viktigaste mening: ”Varför är vi inte i paradiset?” Något liknande gäller för Österlunds dikter: att de frågar sig varför vi lever i en så ohygglig värld. Så frambesvärjer också hon Paradiset.

Och det gör hon genom att visa hur det går att skriva om änglar utan att det blir, som Lönnlöv befarade, amatörmässigt. Österlunds dikter bärs av professionalitet och hantverksskicklighet:

Om jag är ängel eller vålnad. Om jag är mod eller köld. Om jag

är både och eller ingetdera

Mina dagar

Jag menar mina dagar. Inte dina, utan mina

Om du är ängel eller vålnad. Om det är skymning eller

underjord. Om det är före eller efter

Poesi får inget att hända, menade poeten W.H. Auden, men här sällsynta fallet hade surgubben fel. För Österlund skriver en poesi som aktiverar ens sinnen, med sitt underförstådda imperativ att du ska darra. Hon får också – sorry om jag klampar in i den senaste kritikdebatten – åtminstone mina tårkanaler att flöda över. Ja, det är klart att jag gråter över den vidriga världen, som Österlund gör sitt bästa för att förtrolla. Och ärligt, den behöver verkligen återfå något av sin forna glans. Om vi inte klarar av att göra det vi måste ska vi göra det vi kan.

Nu har jag hittat likheter till Eliot, Blake, Jäderlund och Auden. Man ska inte jämföra – Österlund är en av de mest ojämförliga poeter vi har. Här har hon skapat en bok där drygt hälften består av längre prosatexter, som befinner sig lika fjärran prosatexten som novellen, innan texten splittras i renodlat lyriska dikter. Som den inledande raden antydde handlar det om tomheten och dess motsats. Tomhetens motsats är ljus som tänds.

Hur ska vi leva våra liv? Uppenbarligen inte så som vi lever nu, för det är inte hållbart. Österlund ger med sina dikter en förtröstan, och då kanske du invänder: inte är poesins syfte att enbart skänka tröst? Nä, så klart, men Österlund ägnar sig också åt att uppröra – den kan också skrämma. Det här sker genom den enkelt ställda raden, och här följer en handfull sådana inblickar:

Hon skrev: När är det kärlek och när är det något annat

[...]

Vad händer om vi inte ångrar oss

[...]

Vilka blir vi om vi inte förlåter

[…]

Men vad vore en söndag om inte de andra dagarna fanns

[...]

Världen är vackrare än vad jag kan ta in och / jag är fulare än hur jag framställer mig

Österlund vågar närma sig det paradisiska med sina dikter. Hon gör det med hjälp av konjunktivet ”vore”, som ofta ger dikterna en optimistisk anstrykning. Hon klargör och mystifierar på samma gång. Poeter är generellt de mest bestämda och envetna av författare, och Österlund är helt omutlig. Jag vet inte vems fel det är, att jag ville skriva en recension av hennes bok Ta emot en ängel, men i stället verkar jag ha skrivit en text om poesin. Men det säger väl något om den här bokens särskilda kvaliteter.