Simone Weil. A Very Short Introduction, A. Rebecca Rozelle-Stone, Oxford University Press

 

Få 1900-talsförfattare är idag lika omhuldade som Simone Weil, vars insatser inte kan summeras i en handvändning: aktivist, religiös mystiker, lärare, fabriksarbetare, journalist, filosof, pacifist, revolutionär, och en del annat. Hennes inflytande på andra hälften av 1900-talets tankevärld är omfattande, och det har bara ökat under 2000-talets första 25 år. Därför låter det futtigt att ens försöka klämma in hennes gärning i Oxford University Press sympatiska serie ”A Very Short Introduction”.

Lyckligtvis är det egentligen ingen kort bok, utan A. Rebecca Rozelle-Stone ger sig själv relativt fria tyglar, och tack vare minimalt typsnitt och maximalt utnyttjande av boksidan blir det en fyllig presentation på knappa 130 sidor. Det är en bok som i sju effektiva kapitel ger oss den tillbörliga bakgrunden, och fokuserar mindre på personen och mer på idéerna.

Själva biografin kan snabbt summeras: född i en judisk familj skulle hon senare starkt ifrågasätta judendomen för en mer holistisk syn på religionen. De asketiska idealen fick hon med sig från föräldrarna, och hon tog redan som barn avstånd från allt välstånd – en hållning hon aldrig fick anledning att revidera. Brodern André var ett mattesnille, och Weil kämpade med dåligt självförtroende och mindrevärdeskomplex gentemot honom. Ändå var hon ensam kvinnlig student när hon pluggade filosofi på École Normale Supérieure, för att bli lärare. Hon led av svår migrän sedan hon var tolv, och dog i tuberkulos och självsvält 1943.

Rozelle-Stone lägger stort fokus på hur den antika grekiska filosofin påverkade hennes tankevärld, i första hand men inte exklusivt, Platon. Hon tog också starkt intryck av skönlitteraturen, något som märks i essäerna om Sofokles Antigone och Homeros Iliaden (”Sången om styrkan”). Hon var mer kritisk mot Karl Marx, som hon kritiserade för att tro på mirakel utan att tro på det övernaturliga.

Även om det är först i sista kapitlet som Rozelle-Stone kommer till Weils inflytande på senare författare, finns det genom hela framställningen indicier på hur aktuella hennes tankar är. Hennes motvilja mot all lyx blir ju allt mer angelägen, ju mer konsumistiskt och kapitalistiska vårt samhälle blir. Hennes maktanalys är också aktuell, utifrån synpunkten att det värsta med makten är att den till sin natur är obegränsad – den söker endast efter att utöka sin jurisdiktion. Weils ideal – också med grekisk inspiration – var måttan.

Fast, levde hon verkligen som hon lärde, måttfullt? Nej, hon saknade sinne för det balanserade, och var en extremist, och Rozelle-Stone är den förste att erkänna hur svårt det är för oss att leva upp till hennes stränga och i förlängningen självförbrännande asketism. På ett anakronistiskt vis verkar en litterär figur som Helen Burns i Charlottte Brontës roman Jane Eyre har influerats av Weils koncept ”avskapelse” (decreation). Vi kan lära oss åtskilligt av begreppet avskapelse, som är värt en längre genomgång än jag kan tillåta mig här – det är Weils viktigaste bidrag, och du kan läsa mer om det i bland annat samlingen Tyngden och nåden.

Vi kan också lära oss av Weil att bli bättre på att hantera vår otålighet, vår dragning mot de omedelbara belöningarna. Ett annat av hennes nyckelbegrepp är det svåröversatta ”malheur”, som något bortom lidandet, det vill säga det onda som inte kan artikuleras men som vi måste konfrontera. I Weils filosofi är Gud synonymt med ”det goda”, något som upptog i stort sett allt hon skrev. Att vara dygdig måste vara en omedveten instinkt, för annars blir det bara en bekräftelse av den egna godheten. Hon menade också att själen kan inrymma både frihet och lydnad, och friheten får inte vara oinskränkt, och lydnaden måste vara inriktad på det som är större än det egna jaget.

Några andra begrepp som Rozelle-Stone i all korthet går igenom är det som på engelska heter ”gravity”, alltså tyngdlagen – en lag som blir både moralisk och fysisk. Och så förstås ”metaxu”, som är en slags förmedlare eller bro, som sammankopplar oss med det absolut goda, alltså Gud. I hennes kritik mot judendomen ligger dess fixering vid makt utan att ta en förmedlare i beräkningen, alltså Jesus, som begränsar Guds allsmäktighet genom sin självuppoffrande kärlek. Hon kunde helt enkelt inte godta en Gudsfigur som lovar att förena ett folk med förbehållet att de därmed måste erövra ett annat folk.

Som sagt är det ett måttfullt format som Rozelle-Stone verkar i, bokserien som ändå är en så viktig del i ett bildningsprojekt. Formatet tvingar fram koncisa och skarpa slutsatser, som samtidigt undviker förenklingar. Hon har tidigare skrivit en bok om Weils förhållande till den kontinentala filosofin. Mot slutet nämner hon fyra prominenta tänkare som tagit intryck av Weil: Emmanuel Levinas, som var kritisk, Iris Murdoch, Susan Sontag och Anne Carson. Ingen dålig samling, och hon anger också Albert Camus, Maurice Blanchot och Georges Bataille, och ett flertal katolska författare, som André Gide, T.S. Eliot och Flannery O’Connor.

Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur det ökande intresset för Weil sammanfaller med hur Virginia Woolf och Clarice Lispector under 2000-talet allt mer setts som de kanske två viktigaste författarna från 1900-talet. De skrev romaner, men det är ett förminskande att enbart se dem som romanförfattare: de är också filosofer med andlighet högt på sin agenda. Det råkar också vara så att Woolf dog bara två år innan Weil, och Lispector publicerade sin debutroman – Nära det vilda hjärtat – bara året efter att Weil dött. Jag vägrar tro att det här inte saknar samband.