Shy, Max Porter, Faber & Faber

 

Nyligen såg jag den hajpade filmen All of Us Strangers, men blev bara uttråkad, då jag inte kunde uppbåda något intresse för någon av de bärande rollerna (trots att de spelades av de lysande skådespelarna Andrew Scott och Paul Mescal). Filmen visade med emfatisk tydlighet ett problem som många romanförfattare ställs inför: att skapa trovärdiga och autentiska människor. Tyvärr, författare, men ofta visar ni för lite engagemang i de karaktärer ni försöker gestalta.

 

Det finns ett undantag: den engelska författaren Max Porter har nu med sina fyra nätta romaner visat en osviklig förmåga att skildra människor som kommer till liv på boksidan och fortsätter leva i läsarens minne långt efter att boken tagit slut. Det här gäller för den sörjande familjen i debuten Grief is the Thing with Feathers, för pojken Lanny i den eponyma andra romanen, och för konstnären Francis Bacon i den vindlande The Death of Francis Bacon. Nu kan ytterligare en av dessa människor tilläggas: tonåringen Shy, i ännu en eponym roman.

 

Shy har som roman en del gemensamt med Lanny. Porter gillar att tricksa med typografin, och här låter han boksidan agera fond för diverse upptåg med varierad storlek på teckensnittet samt att raderna sprids över flera uppslag. Det är ett experimentellt skrivande som kan reduceras till ett billigt knep, men det används tillräckligt sparsamt för att en inte ska tröttna på det. Till just pojken Shy passar det också, då han är en person som har olika typer av språk på repeat i sitt inre, röster från antingen de illasinnade djävlarna som mobbar honom eller de godhjärtade figurer som vill honom väl.

 

Och så mamman, som försöker vara på hans sida, men som tyngs av depressioner, som hon befarar har överförts på sonen. Den biologiska pappan är givetvis ute ur bilden, ersatt av en styvpappa som inte har stort tålamod med sitt så kallade bonusbarn. I romanens början är Shy på väg ut i natten (”The night is huge and it hurts”) med en tungt lastad ryggsäck (”Carrying a heavy bag of sorry”), som innehåller stora stenar. Vart han är på väg visar sig rätt snart: han ska dränka sig i en liten sjö. För natten är stor och det gör ont.

 

Shy är en så kallad ligist, som har nära till det utagerande våldet. Han har gjort sig omöjlig på skolan, men fått en ny chans på ett ställe som heter ”the Last Chance”, som bedriver samtalsterapi. Ni minns 90-talet? Det var väl senast det fanns en syn på dömda kriminella som människor, innan SDM:s våta dröm infrias med fängelseceller där det blir tillåtet att kasta bort nyckeln efter inlåsning. Det fanns en tro att kryssningar i Söderhavet eller kulturutövning skulle ge de kriminella en ny chans. Icke längre. Men Porters roman utspelar sig 1995, och det är en händelse som ser ut som en tanke, att han vill förmedla något som handlar mer om medkännande och mindre om fördömande.

 

I en svensk kontext skulle Shy inte få några chanser. Han är explosiv och låter sina besvikelser kanaliseras i våldsutövning. I romanen bärs han av sina mörka minnen, sina dåliga beslut, sitt usla samvete, som när han har sex med en tjej och för en gångs skull mår bra men måste sabba det med att ge henne ”a dead leg”. Varför? För att han har viljan att förstöra allt när det går bra för honom.

 

Han har taggarna utåt. Men också inåt. Shy rannsakar sitt beteende, och det saknas inte ögonblick när han ställts inför vägval. Som när en kompis ska sova över, men han kan inte hantera det, och kompisen ber sina föräldrar att få komma hem i stället. Det är hjärtskärande läsning att ta del av denna kedja av bortstötthet som drabbar honom, men till Porters förtjänst söker han inga billiga poänger i att glorifiera Shy, ens när han vrider upp kranen för självplågeriet och låter det dåliga samvetet flöda fritt.

 

Det är en experimentell roman, som blandar korta rader med meningar som blir flera sidor långa. Det skapar en dynamik som kunde kallas sökt, men det är återigen i solidaritet med den unge Shy och hans jagade existens. Han älskar drum'n'bass-musiken, och det är som att Porter gett sitt skrivande ett beat som kombinerar det höga tempot med den tunga basen i bottenregistret.

 

Men återigen visar Porter med sin okonventionella roman hur överlägsen skönlitteraturen är gentemot filmen. En riktigt bra roman tigger inte om att bli filmad – låt mig därför slippa se en bildskön ung skådespelare försöka göra Shy och hans idiosynkrasier till språk rättvisa i en tillrättaläggande film. Låt mig i stället bevara minnet av detta möte med honom, och beundra Max Porters förmåga att gestalta en människa som talar rätt in i mig som läser.

Minnesluckor, Lennart Frick, Edition Lusthuset

 

Samlar sig Lennart Frick inför summeringen? Han har nyligen fyllt 85, och utkommer nu med två volymer. Till att börja med bibliografin Summerat, som bland annat listar de drygt tusen recensioner han har bidragit med samt de egna böckerna, 36 till antalet. Då är inte den senaste, Minnesluckor, inräknad.

 

Fricks namn är för en äldre läsare möjligen förknippat med förlaget Fripress, som han drev i tolv år, och som gav ut flera Nobelpristagare (däribland Seamus Heaney och Imre Kertész), samt stjärnor som Inger Christensen, Pier Paolo Pasolini och Ted Hughes. Han föddes i Jämtland, men var i många år stationerad i Lycksele, där han som gymnasieelev hade särlingen John Karlzén som latinlärare, och skulle till sitt förlag ge ut en vacker nyutgåva av Karlzéns briljanta bekännelseroman Så gör man inte.

 

Minnesluckor är tillägnad sonen Jonas, filmregissören som i tjugoårsåldern gjorde så starkt intryck med den sensationellt framgångsrika actionkomedin Strul med Björn Skifs. Titeln är vald med omsorg: många memoarer av grånade herrar har liknande problem med sanningen (Minnena ljuger av Kjell Espmark). Frick resonerar kring minnenas oförutsägbarhet och opålitlighet. Det börjar också med penibla luckor – vanmakten inför allt som håller på att rasera, boktitlar och namn som blåser bort i det huvud som allt mer liknar ett moln, eller om det tvärtom är ett moln som börjar likna ett huvud …

 

Det är ändå en okonventionell memoar Frick har skrivit. Det finns några korta nedslag i pingströrelsens härjningar i Västerbotten, en del släktforskning, men det bränner till först när Frick hittar fram till mitten av 50-talet, då han som gymnasieelev åkte till Vilhelmina för ett möte med ”litterärer”. Där stötte han på romanförfattaren Per Olof Sundman, som strax därpå skulle debutera med Jägarna (nej, filmen med samma namn bygger inte på den), och poeten Britt-Marie Eklund som året innan hade publicerat sin första och sista bok, Lek med skärvor (toppenbok!).

 

Kontentan blev den kortlivade litterära tidskriften Ultima, som om inget annat gav Frick blodad tand. En läsare benägen för nostalgi kan konstatera att den trots sin ringa spridning blev recenserad i DN. Det var andra tider. Frick skriver oerhört fint i en kortare essä om Karlzén, som han övertalade att medverka i tidskriften. Jag plockar fram min gula utgåva av hans Så gör man inte, den som Frick såg till att den gavs en andra andning 1981, och noterar det stilenliga utropstecknet på ryggen – sällan har väl en bok varit så förtjänt av detta skiljetecken!

 

Även Britt-Marie Eklunds diktsamling gavs nytt liv av Black Island Books för lite drygt tio år sedan, och en kan hoppas att det finns läsare också till denna poet, som skrev så rakryggat. Frick själv skriver också ärligt och oförställt – egenskaper som blivit allt mer sällsynta. En del av de författare han skriver om är kanske mindre bekanta i vår tid, som när han skriver om Bo Johanssons dialektala dikter. Men det var kul att läsa om Fricks tidiga möten med Tore Frängsmyr, som med tiden skulle bli en bemärkt filosof.

Synd, Andrew McMillan, översättning Eva Åsefeldt, Norstedts

 

Andrew McMillans roman Synd handlar om män, om maskulinitet, om manlighet. Den utspelar sig i Yorkshire, närmare bestämt trakterna kring Barnsley. Det är främst fyra män som är berättelsens centrum: bröderna Alex och Brian, Alex son Simon och hans pojkvän Ryan. Tidsförloppet är nutid, men speglas bakåt mot tiden då gruvan var aktiv, och bröderna jobbade där, liksom deras pappa, som omkom i en olycka.

 

Intrigen rör sig mest kring de yngsta männens kärleksgnabb med den exhibitionistiskt lagde Simon – han försörjer sig med ett Only Fans-konto och som dragshowartisten Puttana Short Dress – och Ryan, som jobbar på ett övervakningsföretag och vill bli polis. Parallellt berättas om ett gäng akademiker som forskar om den nedlagda gruvans påverkan på staden, samt kursiverade avsnitt som skildrar dåtidens nedstigningar i gruvan. Där dominerar dammet, svetten, smutsen, slitet.

 

McMillan är poet. Han har gett ut tre diktsamlingar som alla har ”p” som inledande bokstav: physical, playtime, pandemonium. Det förklarar varför hans roman på engelska heter Pity – den har också undertiteln ”Notes from a town”. Men titeln går också tillbaka till John Fords 1600-talspjäs ’Tis a Pity She’s A Whore. Det här går förlorat i den svenska översättningen: den engelska glosan har mer med medlidande än med synd att göra. Det här är inte romanversionen av Pet Shop Boys ”It’s a Sin”.

 

Översättaren Eva Åsefeldt gör ett lyckosamt jobb med det mesta av McMillans språk, även om hon tabbar sig när hon kallar engelska FA-cupen för ”FA-kuppen”, och att Simon använder ”limstift” till sina ögonbryn låter fel, för om det finns en svensk motsvarighet till den concealer som på sminspråket heter glue stift är jag omedveten om den. Annars har Åsefeldt överfört McMillans poetiska språk med ackuratess.

 

I en dikt ur samlingen playtime (kom på engelska 2018) återger diktjaget en penibel situation med en kvarglömd mobil i ett klassrum, där han sextat med en kille, och det uppdagas av klasskamraterna. Scenen återanvänds i romanen, där det är Simon som ges detta minne. I en annan av dikterna fantiserar diktjaget om en rallare på ett tåg:

 

what would it be to lay with him

naked as a navvy     to lick him dry

of the day he’s had     to be still with him

as the night outside hardens down to coal

 

Kolet är oerhört närvarande också i romanen. Gruvan må vara nedlagd, men dess spår sitter kvar i befolkningen, och det är också en del av McMillans projekt – att visa vilka konsekvenser som följer av dels det hårda arbetet, och dels nedläggningen. Med viss övertydlighet hamras tesen in att en plats historia måste berättas av flera olika röster. Att Simon väljer att klä ut sig till Margaret Thatcher är förstås ingen tillfällighet, med hennes forcerade beslut om privatisering av kolgruvorna, som ledde till gruvstrejken 1984-1985.

 

Det här är en frustrerande kort roman som endast i antydningar porträtterar de män det handlar om. Kvinnorna? Brödernas mamma sjappade när hon kom på Alex med att gilla män. På ett intrikat vis betonar McMillan samspelet mellan det som göms och det som exponeras, och till det blir gruvan en slags metafor för de fynd som kräver farliga nedstigningar för att de ska bli tillgängliga. Utan att förhäva sig lyckas han ge stadga åt det förflutnas röster från gruvan, och förstärker dess effekt genom att sätta dem i presens med välvalt bildspråk: ”natten hänger fortfarande som tvätt på tork över hans axlar”, till exempel.  

 

Till romanen har förlaget valt blurbar från Ocean Vuong, Douglas Stuart och Max Porter. För en gångs skull verkar det ha funnits en avsikt med valet av just dessa författare, som var och en på olika sätt skildrar individer som är missförstådda, utstötta, oälskade. Det finns också hos McMillan en drift mot det friktionsfyllda i mötena mellan människorna. Simon och Ryans relation är inte okomplicerad, och Simon har svårt att närma sig sin pappa Alex. Även hos Brian finns det något oförlöst, som eventuellt är på väg att blomma när han av akademikerna ges uppgiften att skriva poesi som handlar om staden.

 

McMillan utmanar ens förväntningar dels om hur en roman ska se ut, genom sina många stilarter, och dels om hur arbetarklassens män ska skildras. Bilden av slitet i den nedlagda gruvan kan lätt bli parodiskt, men om något visar han ämnets aktualitet. De senaste tre åren har det i Sverige skett en ökning av dödliga arbetsplatsolyckor, från 39 avlidna 2021 till 55 avlidna 2023: under årets fyra första månader har det dessutom skett fler dödliga olyckor än vid motsvarande tid i fjol.

 

”Gruvor stängs: vi fortsätter att sjunka ner i dem”, skriver McMillan.

Livet, ju, Mårten Melin, En bok för alla

 

Nyligen träffade jag några svensklärarkolleger som undervisar i de lägre stadierna. Vi diskuterade poesi, och eftersom jag är så dåligt insatt tipsade de om Mårten Melin. Namnet lät vagt bekant (”det var han som vann Robinson, va …?”, sa jag inte). Under 2000-talet har han gett ut 124 böcker, enligt Wikipedia, som stannar vid 2023. Förra året gav han på det läsfrämjande förlaget En bok för alla ut – den listas inte ens på Wikipedia – en samlingsvolym med 50 dikter från hans nio diktsamlingar, samt en nyskriven dikt. Böckerna heter saker som Mera glass i däcken och Ett värmeljus i din skalle.

 

Livet, ju ska nog fungera som en inkörsport. När jag en gång besökte förskolan där min mamma var lärare upptäckte jag på väggen en affisch med William Blakes dikt ”The Poison Tree” i svensk översättning. Det gjorde mig glad, även om jag nu inte lyckas lokalisera en översättning av den. Men jag förstod att dikten – som också var en personlig favorit hos mig – borde kunna tilltala barnen:

 

I was angry with my friend;

I told my wrath, my wrath did end.

I was angry with my foe:

I told it not, my wrath did grow.

 

Säg det barn som inte kan identifiera sig med rader som dessa. Behövs då dikter som de Melin bidrar med här? Tja, det är förstås en smaksak. Jag kan störa mig på hans förnumstiga förord (dikter ska inte förstås, de ska bara upplevas), men inser samtidigt att det kan vara på sin plats, eftersom många uppfattar dikter som något högtidligt och svårt och exklusivt. Visst kan dikter vara allt detta, men de kan också vara sådant som bara slår undan benen på dig – i synnerhet de gånger ingen har berättat för dig hur du ska förhålla dig till den. Melins dikter upprätthåller också en del självförintande inslag.

 

Ok, så här är en teori: jag inbillar mig att de flesta har bättre beredskap för att ta sig an dikter än vi antar. Nästan alla har någon sorts relation till sångtexter, och steget från – vad vet jag, Taylor Swift, till poesi är minimalt. På samma sätt som det var minimalt för mig att gå från Nick Caves sångtexter till poesin, en gång i tiden.

 

Melins bok är diskret bildsatt av Sofia Falkenhem, där omslagets brinnande pojke imponerar mest. Att poesin sätter oss i brand – det är inte ens en metafor. I fem teman av bekant snitt samlar Melin sina dikter: ”Jag”, ”Du”, ”Djuren och världen”, ”Om natten”, ”På liv och död”. Dikterna är korta, och ger oftast bara inblick i en omedelbar känsla – en tiktokifiering, kunde sägas, innan nästa tar vid. Ibland hakar de in i varandra, tyvärr allra mest så i några hamsterdikter för många …

 

Mer gillar jag då några dikter som blir korta utan att ta några genvägar, som den avslutande strofen i ”Stilla”, en av blott fyra från den Augustprisnominerade Jag är världen:

 

det är som om

jag har lärt mig att landa

utan att någonsin ha lärt mig

att flyga

 

Många av dikterna siktar in sig på igenkänningen, och utspelar sig i skolmiljö (vad hände med uppfattningen att litteraturen ska vidga ens värld?). Melin bekräftar impulsen att följa alla känslor till sin slutpunkt, och resultatet är dikter som ibland är roliga, ibland rörande. En av kärleksdikterna har en queer sexuell laddning: ”du måste ha smugit dig in i mig / under natten […] jag måste ha lämnat öppet / på något vis”. Överhuvudtaget är kärleksdikterna präglade av ambivalens, som om Melins diktjag vore ickebinärt, eller om det ska uppfattas som könskodat till en tjej, utifrån normen om poesi som tjejernas arena?

 

Det var nu länge sedan En bok för alla gav ut vuxenböcker – en gång i tiden var de ett pålitligt förlag som fångade upp böcker som hade några år på nacken men förtjänade ett längre liv. I höst utkommer en uppföljare till succén En bro för poesi, med dikter för förskolebarnen. Tid för poesi har mellanstadiebarnen som målgrupp – samt bernur, förstås!

Värdet av integritet – sex essäer om att riskera något, [red] Kuba Rose, 2066

 

Jag vill skicka ut en efterlysning av två begrepp. Det ena har jag redogjort för tidigare, och det heter solidaritet [vilja att aktivt hjälpa andra, särsk. sämre ställda], och det andra heter integritet [orubbat tillstånd; okränkbarhet; o-beroende]. Definitionerna är sponsrade av SAOL. Lyckligtvis är jag inte ensam om att tänka så här: förlaget 2066 (bildat 2016 och planerat att härda ut i femtio år – därav namnet) upplåter utrymme åt fem kulturskribenter att resonera kring integritet i boken Värdet av integritet – sex essäer om att riskera något.

 

Kuba Rose skriver i förordet om osäkerheten för patienter på akutmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm. Sedan följer fem perspektiv som på olika sätt behandlar mod och integritet. Torbjörn Elensky skriver om konformismen, en av de mer seglivade myterna kring Sverige och det svenska i essän ”Utan konformismen inget samhälle”. Han menar att den inte är negativ i sig, utan en del av det mänskliga. Att anpassa sig är en förutsättning för att samhället inte ska upphöra att fungera. Elensky målar fan på väggen, det vill säga kändiskulten (gissa om hans frestare nyligen utsågs till Sveriges bäst klädda man!).

 

Om det finns något positivt med att bli äldre är det väl att du får säga och göra vad du vill. Nackdelen är visserligen att det beror på att ingen längre bryr sig om dig, men det kan förstås kvitta, för befrielsen är belöning nog. Frågan är hur modigt det är, med andra ord, för den som yttrar sig eller gör något som går emot konformismen. En av de många saker som gjorde den italienske poeten och filmregissören Pier Paolo Pasolini så älskvärd var att han genomskådade sin tid – 60-talet – som hycklande i sin dubbla roll att berömma sig om att vara tolerant men samtidigt visa avsky mot allt som var avvikande.

 

Det dröjer inte heller länge innan Elensky aktiverar Pasolini, och det är han inte ensam om i antologin. Det gör också filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback i sin essä, ”Modets anarki”. Hon förespråkar ett navigerande mot sanningen, och konfronterar Bertolt Brechts uppfordrande dikt – ni vet, den där ”ett samtal som handlar om träden nästan är ett brott / för det döljer tystnad om så många illdåd”. Vi behöver göras uppmärksamma på modet att ifrågasätta de ojämlika villkoren: det är inte världen som ska förändras, det är människan, menar hon, och jag är ense med prioriteringen av osjälviskhet och behovet av ”ett andligt mod”.

 

I antologin skriver också dokumentärfilmaren Bosse Lindqvist i essän ”Ett dubbelt haveri” om en dokumentär om Estoniakatastrofen och de konspirationsteorier som lanserades inför en hängiven skara journalister som (felaktigt) överöste den med priser. I verkligheten – den mer prosaiska – förefaller det vara en fördelning på skulden över olika aktörer. Regissören Pella Kågerman skriver i essän ”Korta bekännelser” om att det som är modigt ofta är det som inte utmärker sig som modigt, alltså det som inte ser modigt ut. Hon slår ett slag för det oansenliga modet. ”Hade jag haft integritet hade jag aldrig tackat ja till att skriva den här texten”, skriver hon i en rannsakan som ekar av Moment 22.  

 

Förläggaren och författaren Daniel Pedersen avslutar med essän ”Knivskeppet”, som inleds med att han skär sig med kökskniven, och hade kunnat tänkt på Sylvia Plaths dikt ”Cut”, men låter tanken röra sig mot Peter Handkes vindlande roman om Ingenmansbukten … Kanske inte min definition av knivkastning på pricken, men jag gillar desto mer hans samtidsdiagnos: ”Det var länge sedan någon tid var så löjlig som vår egen. Länge sedan någon tid var så lätt att skratta åt, men samtidigt så humorfri.”

 

Boken ger kanske inget rakt svar på mina funderingar hur mod och integritet hör ihop och varför de är så eftersatta just nu. Min intervju med Carina Rydberg hösten 2022 gick uselt, när vi inför publik skulle prata om hennes nya bok Vitt slödder. Det kan bero på att jag några månader tidigare skrivit en ganska kritisk recension av den. Eller bara att hennes senaste bok utkom 2007, och hon var dåligt medietränad och ovan vid publika samtal. Hade jag dessutom bättre minne kunde jag ha tänkt på hur ovillig hon var att prata redan när jag i början av 90-talet såg henne intervjuas om filmen Svart Lucia i ett tv-program.

 

Kort sagt: Carina Rydberg har integritet. Hon var inte intresserad av att spela följsam och smidig från scenen. Jag tror att jag beundrar den hållningen, och kan inte låta bli att tänka att hon kommer från en annan tid, en ärligare tid, uppriktigare och – tja, en tid där integritet inte var något som kunde förhandlas bort.

Epos, Ellen Nordmark, Modernista

 

Nyligen redogjorde jag på den internationella sajten Versopolis för några trender i den samtida svenskspråkiga poesin, där ett avsnitt behandlade de tjocka böckerna som producerats av Malte Persson, Leif Holmstrand, Gustav Sjöberg och Pooneh Rohi. Ändå fanns inget som tillräckligt kunde förbereda mig för Ellen Lundenmarks andra bok. Epos är sammantaget över 700 sidor lång, och består i egentlig mening av två böcker samlade som vändbok. Läst från ena hållet: ”ALL OF THOSE BABIES BORN”. Läst från andra hållet: ”THROUGH THE GATES OF BABYLON”. I mitten en epilog som vävs samman med motsvarande sida uppochned.

 

Om det låter rörigt eller virrigt är det ändå inget jämfört med upplevelsen att läsa boken. Redan i debuten, den förbryllande vackra Cor ne edito/Edit/Chili con carne jobbade hon med bildsatta dikter och fotografi, och i den nya boken samsas dikterna med foton av bröd i olika stadier av mögel, varor från en lågpriskedja, nakenstudier med ord och symboler tecknade på kroppen.

 

Jag läser först en berättelse som antar formen av ett drama med karaktärerna Donald Trump och Usama Bin Laden, och deras ordagranna citat. Det blir allt mer en berättelse om familj och barn. Det som utkristalliserar sig är likheterna mellan de två tyrannerna: de är i grund och botten förvuxna barn, komplexfyllda och omogna. Det som också sammanför dem är hur mediokra de är – de behöver lyftas upp och ställas fram av andra. Båda har också en smak för det vulgära.

 

I båda berättelserna domineras narrativet av det kroppsliga. Nordmark leker med ords likheter, och kopplar ihop ”terra” och ”terror” (tänk platsen Topographie des Terrors i Berlin), och ”lekmän” med ”lekamen”. Det finns säkert läsare som ställer sig frågande till vissa inslag, som gudarna som kokar petroleum, och mycket i den terrorns diskurs som Irakkriget utagerade handlade om oljan, om makten, om ekonomin, om statusen. Och det finns överlag i delen om Trump (vars namn korrumperas till ”TTUMP”) och Bin Laden kopplingar till bibliska teman.

 

Och Trump, han yttrar saker som: ”I don’t like to analyze myself because I might not like what I see.” Vad hade inte den gamle häxdoktorn från Wien, Sigmund Fraud, haft att anföra kring denna utsaga? På något sätt verkar Nordmark vilja skriva sin berättelse om Trump och Bin Laden som ett budskap från framtiden: varför upptäckte ni inte det falska, det hotfulla och det olämpliga hos dessa ledare? Kunde ni verkligen inte se att de var farliga? Spåren leder också bakåt till den tidigare presidenten Bush den yngre.

 

Att citera ur den här rika omfattande voluminösa boken kan inte göra den rättvisa, men några försök:

 

pistillerna

petunia                               petra

fågelpick för att

penetrera               bulta

gudarna

kom fort                            in och ut

 

I den andra delen förekommer två uråldriga epos som intertexter. Dels Gilgamesheposet och dels Inanna: Skymningens drottning. Det något mindre kända eposet om Inanna, hon som nedsteg i Dödsriket först av alla (följd av exempelvis Odysseus, Aeneas och Dante), kom i svensk översättning 2011. Vad bra med bibliotek, tänker jag och letar upp den i Jönköpings samling. Endast som e-bok, får jag veta, men du måste logga in för att låna. Låt gå för det, tänker jag och försöker reservera den, men då står det nesligt nog att ”boken är inaktiv och inte tillgänglig för utlån”. Va? Hur kan den vara inaktiv?

 

Givetvis finns en uppenbar koppling mellan dåtid och nutid i hur Gilgamesh och Inanna aktiveras, då dessa epos tillkom i södra Mesopotamien, i nuvarande Irak. I delen om Inanna förekommer också Isis och Osiris, Askungen (indirekt), Nebukadnessar, barnet Ada, en sköka, en käring, en pappa, ett jag, och så vidare. Det här är också en krönika om familjen.

 

Så här kan ett replikskifte se ut:

 

SKÖKAN: Babe, kan du nå ända in i fornix vaginae?

 

KÄRINGEN: Fort Knox?

 

Helheten är större än delarna. Och det är en stor helhet, denna bok där ordet ”epos” bildar en hybrid mellan det ironiska och det bokstavliga. Nordmark skapar en polyfon textväv där inte bara de äldre texterna syns i mönstret, utan också sångtexter från Beyoncé, Britney Spears, Marilyn Monroe, Whitney Houston, Diana Ross, Deep Purple, Nicki Minaj, Zara Larsson, med flera. Det här skapar revor i texten, och Nordmark verkar ägna sig åt något som kunde kallas obehagets poetik. Därmed upprätthålls en ny sorts struktur, där boken (böckerna) utgör en slags labyrint. Som det står: ”tystnaden talar men inte så att den förklarar”.  

 

Är det ens klargjort vad Nordmark vill uppnå med sin bok? Kanske inte – men är det då nödvändigt? Går det att bara vistas i hennes dubbelbottnade värld och där skönja stunder av insikt och stunder av förvirring? Hon skapar en friktion som kanske inte nödvändigtvis måste kallas ”dålig stämning”. I ett avsnitt av åttonde säsongen av Curb Your Enthusiasm hamnar Larry David hos en främling på en middag och frågar hur det står till med hans äktenskap, i syftet att lyfta samtalet från ”small talk” till ”middle talk”. Jag anar något besläktat här, att vi har med (minst) middle talk att göra.

 

Samt: är den inte i mastigaste laget, denna tunga koloss till bok? Ja, men det är som om Nordmark bara ger sig själv modet att gå sin egen väg. Att läsa Epos liknar inget annat, och då är jag ändå en rutinerad poesiläsare. Vad en bok som denna skulle utföra hos en mindre van läsare vågar jag knappt spekulera om – fast jag hade gärna diskuterat med hen, eftersom jag vägrar underskatta den som får sin nyfikenhet väckt av att ställas inför Nordmarks bok. Om jag kallar den en Det öde landet för 2020-talet ger det en aning om hur det är att läsa den.

Klass – är du fin nog?, Anneli Jordahl, Atlas

 

Ibland är det uppfriskande att lämna det dagsaktuella och försöka få perspektiv på frågor som antingen inte förs i samtidsdebatten eller som diskuteras på ett ogynnsamt sätt. Ett av de ämnena är klassfrågan, den som knappt nämns längre. Bara en idiot skulle tycka att det beror på att vi har fått ett mer jämlikt samhälle. För den som jobbar i skolan blir det uppenbart hur rigida de gamla strukturerna är.

 

Anneli Jordahl gav 2003 ut boken Klass – är du fin nog? Eftersom jag jobbar på en skola med ett fungerande skolbibliotek läste jag den när den var aktuell, och när en pocketutgåva nyligen hamnade bland böckerna de skänker bort norpade jag den för att se vad som har hänt – om något – under de drygt tjugo år som har gått. Vad är böcker till för om de inte då och då ska läsas om?

 

Även då rådde tystnadskultur kring klassfrågan, och Jordahl närmar sig ämnet från några olika vinklar. Dels genom tre intervjuer, och dels genom en längre essä utifrån personliga erfarenheter. Hon intervjuar överklassiga David Lagercrantz – strax innan han skulle bli succéförfattaren med Zlatan- och Salander-böcker på sitt samvete, arbetarklassiga poeten och utredningsförfattaren Ragnar Thoursie, samt sin mamma Elsvig Svensson, förtidspensionerad sjuksköterska.

 

Om ojämlikheten i början av 2000-talet var i dramatisk ökning befinner den sig väl nu i fritt fall, både avseende skolan och i samhället i stort (om du inte tror mig, läs Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige). Intervjun med Jordahls mamma visar också hur det kunde vara förr, när överklassens barn automatiskt gavs högre betyg. Det här minns jag från min egen skolgång: det var en fördel för det barn vars föräldrar umgicks med läraren.  

 

Den nepobaby-debatt som kom och gick häromåret var också det något Jordahl hade fått korn på, även om det spelar en mindre framträdande roll i hennes genomgång. Hon identifierar problemet med rundgången på namn. Om det tidigare var en fördel för arbetarklassen att utbilda sig – vi får gå tillbaka till 60- och 70-talet – så har det här ändrats nu, när det är viktigare med kontakter och privilegier, och dessa tillfaller ju de med rätt efternamn.

 

David Lagercrantz breder ut sig om sin komplexfyllda bakgrund, men sorry, det är svårt att ta hans krumbukter på allvar när han i ena andetaget säger: ”Vi har inte varit särskilt förmögna”, och i nästa nämner att pappan sålde en Strindberg-tavla som gav varje barn två miljoner (i dagens penningvärde 4,5 miljoner). Hans beteende – den ständiga smilfinken – blir kanske begripligt i skenet av att han alltid vill vara till lags, kanske för att illustrera Baudelaires tes att Djävulens största trick är att få människorna att glömma att han existerar; det är ju svårare att bli förbannad på ett rikt svin om svinet är trevlig som fan.

 

En annan viktig aspekt som Jordahl lyfter är könsfrågan. Kvinnor saknades fortfarande på viktiga och framskjutna poster i kultursfären – något som kanske har blivit aningen bättre nu? Eller lever jag i en vanföreställning? Suzanne Brøgger kallade det här ”tillträde till världen”, och det är en sanning som svider för den som inte ges detta.

 

Ändå lyckades Jordahl, så vad beror det på? Det ligger kanske i arbetsmoralen, som var och en som kommer från den egentliga arbetarklassen får med sig. Min pappa var målare (alltså inte konstnär), min mamma var hemmafru tills hon utbildade sig till förskollärare när jag var tonåring. Jag får ofta höra att jag är det flitigaste biet, men jag har aldrig reflekterat över om jag arbetar särskilt hårt. Ja, jag skriver om typ en bok om dagen här på bernur, men jag tycker ju bara att det är obegripligt att det inte är norm.

Kaczka, Emma Lundenmark, Modernista

 

Borde inte fler författare intressera sig för Arthur Rimbauds dynamiska formel för konstnärligt arbete: att skapa oordning i alla sina sinnen och förvandla sig till en siare? Det här skulle öppna för nya möjligheter åt litteraturens stelnade former. Åtminstone en svensk författare har anammat Rimbauds urgamla recept: Emma Lundenmark. För ett par år sedan gav hon ut den ambitiösa politiska satiren Storknästet, och hon utkommer nu med sin andra roman, Kaczka.

 

Förra titeln var kryptisk i sig, och även nu hajar jag till. Står det … ”Kafka …?” Nej, ordet kaczka lär betyda kyckling (ordet ”kafka” lär väl betyda ”kaja” på tjeckiska, om det inte är en vandringssägen). Och det är också en kyckling som ledsagar romanens två personer, Nadja och Darek. De åker till Polen, en resa som liknar Tarotkortens större giv, Arcana major.

 

Men där finns i persongalleriet finns också Max, Martin, David, Valeria, Sophia, Zbigniew, Ciocia, Wujek … Och barndomsförälskelsen Isak och Jim som ”tog” hennes oskuld (say what?), och Beatrice, som Nadja en gång varit intim med. Darek filmar allt:

 

What are you waiting for? frågar Darek.

What?

Han kommer närmare.

Yes?

Det känns som en existentiell fråga, men det är det inte.

 

Trasiga minnen ska lappas ihop. Det är splittringen som ger formen åt Lundenmarks berättande, och det är en rörig historia som ska återberättas. Ständigt nya upplevelser ska redogöras för, och nya farliga stunder ska väckas till liv. Det blir svårt för Nadja att upprätthålla situationer där hon utsätter sig för potentiell fara. Hon identifierar sig med André Bretons musa, odödligförklarad i kortromanen Nadja – nu kan jag ha fel, men är inte den överskattad? När Lundenmarks Nadja utbrister: ”Mina minnen krockar med varandra och faller platt” låter det som en formel för den här romanen.

 

Lundenmark står för ett magiskt skrivande. Hennes roman är besynnerlig på längden och på tvären. Hon har vässat sitt språkliga uttryck sedan förra romanen (den innehöll lite väl många språkfel), och den är också mer koncentrerat skriven. Paradoxalt blir jag ändå mer uttråkad än senast. Det är alltid riskabelt att uppsöka oordningen, oavsett om man tar hjälp av Rimbaud. Här blir strukturen för kaotisk, för formlös och för ofokuserad.

 

Lundenmark uppfinner en protagonist som söker upp poesin. Bättre vore att låta poesin söka upp dig. Den identifikatoriska läsningen har låg status. Det är kanske inte helt oförtjänt.  

Grå kvartett, Aris Fioretos, Faethon

 

Aris Fioretos författarskap inleds med en kremering. ”Subito cinis”, eller ”förvandlades plötsligt till aska”. Den grå färgen följde honom under 90-talet, och nu har fyra av dessa böcker samlats i en box under rubriken Grå kvartett, bestående av Delandets bok, En bok om fantomer, Den grå boken, samt Vanitasrutinerna. Fyra nyanser av grått, ackompanjerat av intervjuboken Den tredje handen.

 

I Delandets bok från 1991 har författarens flickvän just dött i en trafikolycka. Bokens tema kring sorg och försvinnande ska fortsätta klinga i de nästföljande böckerna. En återutgivning var aktuell i början av 2000-talet, då böckerna reviderades. Denna utgivning har alltså dröjt till nu. Det är inte första gången Fioretos utsätter sina gamla böcker för putsningar inför nyutgivning, men i det här fallet är nog den största skillnaden att En bok om fantomer har mist Sophie Totties fotografier, samt att ett inskjutet ”hen” ledsagar ”han eller hon” i Den grå boken.

 

Onekligen hade Fioretos redan från början nått fram till sin omisskänneliga stil – ingen svensk författare skriver lika stil-igt, men det virtuosa greppet kan nog bli en belastning, för det är en stilkonst som näppeligen lämnar någon läsare oberörd. Antingen eller gäller, misstänker jag: antingen älskar man hans lärda utvikningar och fyndiga formuleringar, eller så känner man sig utestängd och besviken på hans oförmåga att inkludera läsaren i tolkningsarbetet. Det är böcker som rör sig i gränstrakterna mellan essä och fiktion, med huvudfokus på essän och det litterära tolkningsarbetet.

 

Första boken berör hur en sorg ska formuleras och göras begriplig. Liksom kärleken befinner sig sorgen bortom språkets räckvidd. Men, som Jeanette Winterson skulle ha sagt: ”Only the impossible is worth the effort”. Som författare är Fioretos både öppenhjärtig och sluten, även när han som i denna bok berättar om privata erfarenheter. När olyckan sker hade han planerat att skriva en bok med titeln ”Den brinnande boken”, men finner att han i stället skriver något som kunde kallas ”Askans bok”. Den grå färgen dominerar narrativet, som för att understryka att världen tappat sin färg. Vad han kallar den döda kvinnan? ”Den askvordna”.

 

Denne författare rekonstruerar den gruvliga bilolyckan in i minsta smärtsamma detalj. Han närläser också Andrew Marwells 1600-talsdikt ”The Definition of Love”, och det mesta i den är träffsäkert, utöver att synkoperingen av ordet ”never” till ”ne’er” i andra strofen enbart har med metern att göra (dikten är skriven i jambisk tetrameter), och just skrivformen ”ne’er” är standard hos exempelvis Shakespeare, samt att ”wedge” i nästföljande strof inte syftar på verbet ”att fästa” eller ”att täta”, utan på substantivet ”kil”. I rättvisans namn tar Fioretos upp substantivet också, men det blir bara förvirrande när han alltid söker upp det dubbeltydiga, åtminstone när det är opåkallat.   

 

Hans resonemang om fantomsmärtor pekar ut nästa bok i serien, som dock kronologiskt publicerades efter Den grå boken. Men för en författare som skrivit så utförligt om tid i sina böcker är det förstås en medveten prioritering. En bok om fantomer från 1996 blev min introduktion till Fioretos, efter att ha läst någon av hans kryptiska notiser på Expressens kultursida. Vem är det som skriver så här kuriöst, så här snillrikt, så här skickligt? Till min förtjusning var han en av ytterst få som tog filmen The Crow på allvar, och skrev utförligt om hur vådaskottet mot huvudrollsinnehavaren Brandon Lee satte ny prägel åt filmens tematik i gränslandet mellan levande och död. (Och när vi – betydelsebärande nog i en parentes – får veta att manusförfattaren till filmen inspirerades av att hans flickvän dött i en bilolycka skapas ett starkt band till Fioretos första bok.)

 

Essän kan med hans egna ord kallas ”en kärleksförklaring till kanske”, i hur den uppehåller sig kring det gåtfulla och närvaron av det möjliga. Det är en bok som undersöker, om än outtalat, om Bob Dylan har rätt i sin utsaga att döden inte innebär slutet. Jag drogs i min tidigare läsning till den lekfulla spänsten i Fioretos stil, och smittades av entusiasmen. Nu, i efterhand, upptäcker jag att han kan vara mer än försvarligt snårig ibland. Han skriver om litteratur och film – utöver filmen om Kråkan finns en fin studie av Carl Dreyers film Vampyr (mästerverk!).

 

Det går att ha kritiska synpunkter på vissa slutsatser – i strikt mening är John Polidoris novell ”The Vampyre” inte ”gotisk”. Kanske jag gillade fantomboken mer när den kom än nu, men att det inte är lika mycket fel på boken som det är fel på mig, att min faiblesse för skräckfilmen och skräcklitteraturen har ebbat ut. Förvisso, Fioretos skriver inkännande om Edgar Allan Poes noveller, men ibland trampar han (spök)vatten och orsakar en lite väl gestaltlös prosa och återger lite väl många innehållsreferat.

 

I den tredje gråa installationen, Den grå boken från 1994, förekommer ännu fler litteraturstudier. Hans essäer om vagheten riskerar stundtals att själv bli onödigt vaga, men jag roas av närstudier av blyertspennan hos författare som Emily Dickinson, Samuel Beckett, Franz Kafka, Jane Austen och – du gissade rätt! – Vladimir Nabokov. Den minnesgoda kanske tänker på hur Fioretos studie av Nabokov från i vintras inleddes med just det exemplet från romanen Genomskinliga ting.

 

Fioretos kan sluka allt syre och all energi och lämna ytterst lite kvar åt läsaren att bearbeta, utöver att beundra de yviga gesternas sofism. Jag ser framför mig Peter Falks detektiv Columbo, som avslutade alla sina förhör med frasen ”Just one more thing …” Som Fioretos själv är medveten om: den som kisar tillräckligt hårt inför åsynen av en blyertspenna ser snart ett halmstrå. Den grå tråden i resonemanget inleds med det grå havet hos Homeros, följt av många observationer av moln. Även här handlar det mycket om en viss amerikan från Boston med förkärlek för dystra ångeststämningar: ”Det kusliga med Poes novell om huset Usher är att texten rymmer den dimma som denna dimma är.”

 

Vad som följer är något som kunde kallas distanserad närläsning på lexikal nivå. Om skiljetecken kan han skriva så här lustfyllt:

 

De avgör om en mening skall sluta samtidigt som andan går ur den talande eller om satsen tvärtom bör rymma en paus, kanske en cesur, då lungorna fylls och man därefter kan fortsätta med förnyade [sic] kraft på väg mot ett slut som inte står i sikte, men vars snara ankomst ändå varslas av vissa tecken på vägen, som om komman, dessa små klor eller tvehågsna tårar, avklippta naglar eller sporrar som kantar färden, bara vore ett snabbare slags punkter, tigande markeringar som driver på takten eller milstolpar som susar förbi under resan mot ett slut som likafullt kommer, vi anar det, känner det, ser det, aningen plötsligt och abrupt.

 

När Fioretos plockar in dels apokryfiska glosor (”nefelisk”? verkligen?) och dels inkoativa verb i diskussionen tappar han mig ändå som läsare, och jag börjar tänka: förstod jag det här bättre på 90-talet? Var jag smartare då? Eller är det snarare så här: jag var inte lika medveten då om min dumhet. Kanske det är den bästa definitionen på intelligens, att vara omedveten om hur lite en vet. Att veta saker är ofta bara en fråga om självförtroende (fråga Stig Larsson).

 

Sist och minst i den den grå kvartetten är kortprosaboken Vanitasrutinerna från 1998, som består av sju monologer förda av karaktärer som eventuellt heter Larry Lazarus och Johnny Döparen, även om just hans avslutande monolog med alla avbrott får mig att tänka på en annan Johnny, han i Dalton Trumbos antikrigsroman Johnny var en ung soldat, som ju Fioretos skrivit om i något annat sammanhang.

 

Det här är kanske den mest renodlat skönlitterära boken, och jag upptäcker nu att jag nog har mest behållning av den och Delandets bok, kanske just för att Fioretos insats i de böckerna stod för något banbrytande. Och så tänker jag: ges det ens ut böcker som dessa i dagens litteraturklimat? Tja, det kanske det gör – men verkligen inte på Norstedts. Annars är väl den här boxen mest för hardcore-fansen? Dödsmeditationerna kanske ändå kan locka in någon tänkbar läsare?

 

Här dominerar också en humor som Fioretos sällan tillät sig: ”Vila är regel nummer ett på gravplatser.” Eller så här: det är en humor som framförs mellan hårt sammanpressade läppar. Den här tunna boken, till sidantalet endast hälften så tjock som min gamla utgåva, förevisar Fioretos publikfriaren. Monologerna kan påminna om min favoritscen från Bergmanfilmen Det sjunde inseglet, med skådespelaren som klättrar upp i ett träd för att undkomma Döden, och ber om ett undantag. ”Jag gör inga undantag”, säger Döden (Bengt Ekerot i sitt livs roll!) och sågar ned grenen skådespelaren sitter på. Eller varför inte Pär Lagerkvists novell ”Hissen som gick ner i helvetet”, eller Sylvia Plaths novell ”Mary Ventura och det nionde kungariket”.

 

Som appendix (men långt ifrån slutpunkt) fungerar en mörkare bok, Den tredje handen, som består av en lång intervju som gjordes 2006 med den tyska kritikern Cornelia Jentzsch. Där berättar Fioretos bland annat om upphovet till den egna benämning fioriture (blomma och skrift=blomskrift), och om hur han hanterade sorgen efter sin döda flickvän, genom att överta några av hennes gester. Varje gång jag själv dricker snaps ser jag till att skaka ur de sista dropparna ur snapsglaset ned i ölglaset, för så såg jag min farfar göra. Han återger också en fin bild av varför debuten inte blev så bra som han önskade: ”Kanske hade det hjälpt att släppa taget om vad jag trodde att texten borde vara och tro mer på vad den kunde bli”, som nog är en formel som kan tillämpas på många böcker.

 

De fyra böckerna uppehåller sig vid vagheten, vid det efemära, men också vid det beständiga. Kanske det är så blyertsen ska förstås: som dels bärare av det tillfälliga som så lätt kan suddas ut och försvinna, men som också att blyertsens upphov i grafiten ges en närhet till det eviga. Och de fyra böckerna i sig är ju ett tecken på överlevnad även i en så pass läsarfientlig tid – en skrift som inte alls har suddats ut, utan fortsätter att vara läsbar och läsvärd. Så blir skriften det enda vi – somliga av oss – tar med oss in i evigheten.

Innan livet, Theodor Hildeman Togner, Lesbisk pocket

 

Projektet ”Stockholm läser” har sedan starten 2002 utsett 21 böcker med Stockholmsmotiv som huvudstadsborna uppmanas läsa och samtala om under året. Att Lyra Ekström Lindbäcks suveräna Ett så starkt ljus från 2014 fortfarande inte är en av dessa är inget mindre än en skandal. En annan bok som jag genast vill se på listan har Theodor Hildeman Togner skrivit. Efter sin prosalyriska debut Ut (lysande!) har han bland annat gett ut diktsamlingen Kärnor på it-lit och återvänder nu till sitt ursprungliga förlag Lesbisk pocket med Stockholmsromanen Innan livet.

 

Att jag tänker på Ekström Lindbäcks Stockholmsroman är inte så långsökt. Även här handlar det om kreativa människor i en queer miljö och en huvudpersons sökande efter identitet. Här heter hon Thea, som eventuellt är ett mini-anagram på författarens namn (precis som Sara kunde ha lånat några drag från Lyra). Hon trånar efter en person som heter Jon, som identifierar sig som hen.

 

Detta ställer till det för Thea. Genom romanens fem avsnitt följer vi hennes väg mot förståelse och acceptans för den värld som hon bjuds in i genom vänskapen med i första hand Jon och sedermera flera queera personer. Avsnittens namn ger ledtrådar: ”HBTQ”, ”Queer”, ”FTM [female to male]”, ”Icke-binär”, ”Thea”.

 

Hon pluggar litteraturvetenskap, lyssnar på Grimes, Amanda Palmer och Kent, och i takt med att förälskelsen i Jon framskrider läser hon högst passande Goethes 1700-talsroman om olycklig kärlek, Den unge Werthers lidanden, och senare även Djuna Barnes queera mästerverk Nattens skogar (som den nyfikne hittar i en rykande färsk nyöversättning nu i april, som jag råkat skriva förordet till). Men Theas förälskelse blir kanske inte riktigt lika överspänt dramatisk som Werthers, något som kan vara en eftergift åt att den typen av himlastormande känslor som 1774 var plausibla inte riktigt går för sig 2024.  

 

De känslor som Thea erfar i Jons närhet går ändå inte av för hackor: ”Varje gång hon svarade gick en ström av glitter genom min kropp.” Fast, ”hon”? Ja, i början könskodar Thea Jon som kvinna, tills hon genom romanens förlopp blir allt mer bekväm med att anamma den vokabulär som HBTQ+-sällskapet föredrar. Så blir hennes upptäcktsfärd gemensam med läsaren – kanske i synnerhet en yngre sådan, som liksom Thea blir inbjuden i nya synsätt och nya språkbruk. För den delen kan somliga äldre också tjäna på att läsa den här boken: jag har kolleger som fortfarande har svårt att använda ordet ”hen”.

 

Medan Goethes Werther skrev brev skickar Thea sms och DM i Instagram. Det är skickligt av Hildeman Togner att även här göra Thea till en novis som länge envisas med att skriva grammatiskt korrekt trots att alla hon skriver med skriver med gemener. Hon lär sig under tiden, och hennes naivitet gör henne till en lämplig följeslagare för oss som läser och blir delaktiga i hennes bildningsresa.

 

Det queera ligger också i sättet att berätta. Hildeman Togner skriver på ett skevt sätt, som om han gav sin text en säregen lutning som gör den svårbemästrad och trasslig. Men det här är bara ett problem om du endast behärskar den aerodynamiska läsarten, den som inte bjuder något motstånd. Hildeman Togner utmanar konventionella tankesätt, och han gör det inte lätt för sig med en protagonist som problemfritt skulle anpassa sig till nya levnadssätt och identiteter – någon okomplicerad feel good är det här inte. Hennes flyktbeteende ställer till det för henne, men det gör henne begriplig och levande.

 

Desto lättare är det att relatera till är Theas många iakttagelser av sin attraktion till Jon: ”Plötsligheten i att vara nära någon så vacker får kroppen att kännas lätt, som om jag när som helst kan svepas bort med vinden.” Därmed blir steget från Werthers 1700-tal till Theas 2000-tal inte så långt längre. Känslor har ju den benägenheten, att de så gärna blir pinsamma och får svårt att uppföra sig.

 

Kärlek och svartsjuka är också tidlösa fenomen, och det är därför inte alls missvisande att en annan av böckerna som Thea läser på sin kurs i litteraturvetenskap är Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (fast att deras pensum innebär alla sju volymerna låter overkligt ambitiöst, och ger mig anledning att ställa frågor: var ligger det universitetet, och hur anmäler man sig?).

 

Den här romanen landar också mitt i en kontext som oväntat lätt gör det enklare för den som ifrågasätter sin könsidentitet. 17 april röstade riksdagen (undantagen ugh-partierna KD och SD) för en ny lag som underlättar proceduren att byta juridiskt kön, och den sänks också till 16 år, även om det fortfarande krävs målsmans godkännande. Nämnde någon feel good? Den här boken får mig i alla fall att må en smula bättre.