Det är förstås bara en tillfällighet (men när är någonting någonsin bara en tillfällighet?), men två av landets mest livaktiga kulturtidskrifter har sitt säte i Göteborg. Ord & Bild har längre anor – lanserades 1892 (på 1980-talet flyttade den till Göteborg) – medan Glänta har funnits en kortare tid, sedan 1993. Båda har utkommit med helt nya nummer nu i sommar.
Ord & Bild betar av de fyra elementen i år, och tog sig an elden i våras. Nu är det dags för jorden, som behandlas i ord (essäer) och bild (konst). Jonatan Habib Enqvist skriver vackert om ”petrichor”, ett ord som etymologiskt bildats av grekiskans ord för sten och ett led som syftar på den vätska som rann i gudarnas ådror – enligt wikipedia rann blod, men därom är jag osäker. Den kemiska reaktionen som bildas efter regn på hårda ytor, som sten och asfalt, skapar alltså den doft som Habib Enqvist visar heter petrichor.
Victor Estby skriver om Dalslands perifera status i det svenska litterära landskapet. Där finns ett relativt nyligen instiftat poesipris, som tidigare förärats Claes Eriksson, Tua Forsström och Athena Farrokhzad. Bra spännvidd! I kritikerdelen har Jenny Högström läst Bret Easton Ellis Skärvorna, en recension som följer den anda den här tidskriftens recensioner tillför: det är texter som förlänger de behandlade böckerna, och bidrar med nya perspektiv.
Bland de övriga texterna vill jag nämna Jan Rydén Bonmots essä om nerväxt som ett alternativ till den allenarådande tillväxten. Jordens resurser är inte oändliga, men förespråkare för fortsatt tillväxt inbillar sig att den är det. Han påpekar det ironiska i att klimatörelsens största fiende finns i en metafor som är hämtad från naturen, men vill betona att det är en skadlig växt i tillväxten, som hotar biologisk mångfald. Vi kan ju inte fortsätta leva så här. Orden är i sig viktiga: ”Lösningar finns. Det är en fråga om världsbilder, berättelser och föreställningsvärldar. Inte minst ekonomiska föreställningar.”
Om ett genuint och hållbart motstånd ska kunna formuleras krävs det att det fogas in i en trovärdig och övertygande berättelse. I en essä om kriget i Ukraina skriver Svitlana Matviyenko (översatt av Ann Ighe) om de skador som åsamkas den ukrainska jorden. Ironiskt nog ökar det som på militärspråk kallas sidoskador (collateral damage) med precisionsbomberna. Den dag kriget tar slut finns inte mycket kvar av Ukraina.
Glänta har för tidskrifter ovanligt nog inget sammanhållande tema, men omslaget utlovar ”Essäer om otämjda tungor, självmord och dörrar, samtal om oansenliga detaljer, dikter om krig och lågvattenmärken. Inkl ett utvikbart imaginärt museum för Gaza.” Det imaginära museet är skapat av konstnärskollektivet Hawaf. Och dikterna har skrivits av bland andra Leif Holmstrand och UKON (den senare låter frasen ”Vi är inga mördare” återges på 47 olika språk).
Nyligen besökte den palestinska författaren Adania Shibli Sverige och samtalade med Hanna Nordenhök, Balsam Karam och Elisabeth Hjorth. Här återges deras samtal i en längre text som växlar mellan de olika frågorna och Shiblis svar om bland annat att skriva om motstånd, och om hur det var när hennes syster i barndomen ljög för föräldrarna om att Adania hade behandlat henne illa, och att det kan ha varit stunder som dessa som gjorde henne till författare – upptäckten att det går att ljuga och bli trodd på. Hon talar också om den skadliga militariseringen av samhället (det är en tanke som går tillbaka till Virginia Woolfs skrämmande aktuella essä Tre guineas).
Gloria Anzaldúas essä ”Att tämja en vild tunga” handlar om att övervinna tystnader och språkbarriärer: ”Inte förrän jag kan känna stolthet i mitt språk kan jag känna stolthet i mig själv.” Jean Amérys essä ”Före språnget” handlar om vad som försiggår i det ögonblick som inträffar när den som vill ta sitt liv utför handlingen. Amérys text är ett kapitel från en bok på 70-talet (han begick självmord 1978). Hans text ser inte döden så mycket som en slutpunkt, men också att de insikter som erhålls tillhör mörkret, tystnaden – och glömskan.
Ingen vet vad döden innebär eller vad vi kan lära av den. Améry kallar den icke-logisk, och att det är en erfarenhet som inte går att förmedla. Han ställer anmärkningsvärda frågor: ”Men måste man verkligen leva? Måste man alltid finnas till här bara därför att man nu finns här.” Jag önskar att jag hade ett svar (fast, gör jag verkligen det?). Hans text har översatts av Tommy Andersson, och överlag måste översättarna hyllas för att de ger tillträde till en unik internationell utblick: utöver Andersson även Maria Andersson, Göran Dahlberg, Khashayar Nadrehvandi, Anna Jansson och Patricia Lorenzoni.
Slutligen: i Tomas Tranströmers dikt kan du bara hitta gläntan om du går vilse. Om du bor i Jönköping kan du inte heller hitta tidskriften Gläntan, utan du får gå vilse i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö (totalt 21 ställen), men också i småstäder som Borås, Kalmar, Karlshamn, Linköping, Lund, Norrköping, Sunne, Umeå (tre ställen), Uppsala, Värnamo, Växjö, Ystad, Åsensbruk, Östersund. Att inte Jönköping finns på den här listan säger något ofördelaktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.