Vissa saker ter sig märkliga i efterhand. Under lång tid har amerikanska Shirley Jackson setts som en av de viktigaste skräckförfattarna. Tack vare filmer och tv-serier har hennes två mest kända romaner Vi har alltid bott i slottet och Hemsökelsen på Hill House ständigt nått nya läsare. Det gjordes också en habil film om hennes liv och skrivande, Shirley, med Elizabeth Moss i huvudrollen. Ändå har det inte funnits någon svensk översättning av hennes noveller, trots att till exempel ”The Lottery” från 1948 aktualiserats av att den kan ha inspirerat Suzanne Collins till The Hunger Games.
Detta ändras nu, med Modernistas lyxiga utgåva Noveller, översatt av flinka Helena Fagertun. Den innehåller novellsamlingen The Lottery and Other Stories (från 1949), samt fyra noveller från 1950- och 60-talet – inalles ett trettiotal noveller. Självklart ska dessa noveller tillgängliggöras på svenska – så bra är den här boken, där en handfull måste kallas mästerliga.
”Lotteriet” är lämpligt nog placerad sist i den ursprungliga novellsamlingen. Den blev tidigt ökänd när den publicerades i tidskriften The New Yorker, med läsare som avskydde den cyniska människosynen. Här behöver dess intrig inte spoilas, men läsare av The Hunger Games är nog varnade. Det kusliga med Jackson är hur hon snärjer läsaren och får oss att acceptera de stråk av ondska hon lägger ut; hon invaggar oss i falsk trygghet, och det görs inte bättre än i just denna novell, med sin idylliska inledning som sedan leder fram till avgrunden.
Allra först finns en mindre känd novell som jag ändå tveklöst vill lyfta fram som minst lika bra. ”Den berusade” handlar om en full man på en fest som hamnar i samspråk med en tonåring. Det är inte svårt att koppla hennes pessimism och svartsyn till det nyligen avslutade andra världskriget, men hennes vassa repliker kunde faktiskt lika gärna ha yttrats av en uppgiven tonåring idag: ”Jag tror inte att den [världen] har särskilt mycket till framtid […] Om folk verkligen hade varit rädda på riktigt när du var ung skulle vi inte vara lika illa ute idag.”
Genom novellerna tecknas sedan olika scenarion där världen brister, och där nya förutsättningar etableras. Jackson skriver med utsökt timing och visar vilka fasor som hukar i det fördolda. Jag tvekar inte att kalla henne skräckförfattare, men när jag försökt läsa We Have Always Lived in the Castle med gymnasieeleverna i kursen Engelska 7 har eleverna inte uppskattat den: ”too soft … not scary enough”. Är de för luttrade? Skulle inte tro att de sett lika många skräckfilmer som jag (typ fem tusen): ändå skrämmer Jackson mig med sin konsekvent negativa människosyn, där ondskan inte anländer i form av övertydliga sadistiska böjelser.
Sadismen förekommer ändå, i en av novellerna som ligger utanför den ursprungliga samlingen. I ”Ondskans eventualitet” skickar en ensam kvinna brev till stadsborna för att så split och orsaka exempelvis misstankar om otrohet: ”Miss Strangeworth befattade sig aldrig med fakta; samtliga av hennes brev handlade om misstänksamhetens mer förhandlingsbara väsen.” Vad Jackson tycker om metoden framgår av hur hon avslutar novellen – här behöver den inte avslöjas, men den som vill ha en twist till sina noveller kommer att uppskatta den.
I en annan favorit, den korta ”Häxan”, är det en man som berättar en ryslig historia för ett barn på ett tåg. Han är en gränslös vuxen som kan ses som den som krossar barnets paradisiska värld – det han gör är okonventionellt, men är det grymt? Även om grymheten också kan finnas hos barnen verkar Jacksons sympatier hellre ligga där än hos de vuxna, som framställs som bigotta, fega, falska, trångsynta och fördomsfulla.
Ett av dessa barn är Laurie, som när han börjar skolan noggrant återger för föräldrarna alla hyss den oregerliga klasskamraten Charles hittar på under dagarna. Mamman anar inga oråd, men vi som vid det här laget har läst vår beskärda del av Shirley Jackson kan förstås lista ut vart hon ska ta oss.
Och i ”Demonälskaren” handlar det om en kvinna som verkar leva i en fantasirelation med en viss James Harris. Detta namn återkommer i flera av novellerna, liksom hans blåa kostym. Han kallas ibland Jamie, ibland Jim, ibland James, och är ibland bara en liten gvadd. Han är en lögnare, så det kan vara lämpligt att han i en av novellerna är författare. Mestadels är han en obehaglig typ på gränsen mellan narcissist och psykopat, och det kanske är en tillfällighet, men bara några år senare skulle ju Patricia Highsmith skildra en besläktad karaktär – Tom Ripley, mannen med många talanger.
Ett bärande tema i flera av novellerna är hur opålitliga människor är. Det spelar ingen roll hur du beter dig – andra människor kommer bara att göra dig besviken. I ”Elizabeth” försöker en litterär agent i New York förgäves kapa banden med uppväxten i en småstad. Det är en sorgesam historia om tillkortakommanden och vilseledande. Sorglig – och lysande – är också novellen ”Sju sorters flertydigheter”, där en ung fattig student gratisläser på ett antikvariat William Empsons bok Seven Types of Ambiguity, eftersom han inte har råd att köpa den. Ett rikt par köper samtidigt upp en mängd klassiker i parti – man anar att dessa böcker enbart ska bli prydnader i det borgerliga hemmet – och det bildas en osympatisk kontrast mellan världarna, mellan de som förtjänar och de som bara tjänar.
Ständigt återkommer Jackson till den tunna gränsen mellan normalitet och galenskap. Hoppet görs till både det sköraste och viktigaste – och enda! – vi har att förskansa oss med mot de osunda lockelserna. Det är att underskatta Jackson om hon görs till någon slags representant för genren ”mysrysare”, för det finns inte mycket till mys i dessa lugubra berättelser. Det har hon gemensamt med Ray Bradbury, en annan suverän amerikansk författare, som förtjänar fler översättningar än av den dystopiska klassikern Fahrenheit 451. Hans noveller är också illvilliga och lömska, och motbevisar bilden av honom som en fryntlig trivsam farbror.
Den som vill studera hur effektiv och komprimerad novellkonst bäst ska utföras har åtskilligt att lära av den här volymen. Jackson slösar inte med orden. Den komprimerade formen beror delvis på att det på den tiden fanns åtskilliga litterära tidskrifter, något som också främjade en författares förmåga att väcka läsarens intresse, men också att haka fast i denna uppmärksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.