Livets vatten, Maria Küchen, Verbum

 

[Eftersom det varit (ännu) en debatt om jäv i det svenska kulturlivet kan jag inflika här att under ett år jobbade jag tillsammans med Maria Küchen i Kulturrådets bedömningsgrupp för skönlitteratur.]

 

Min religiösa tro har ganska lite med övertygelse att göra. I drygt fyra år har jag varje kväll bett till en Gud som med ett signifikant undantag varit passivt, men det finns inget som skulle få mig att avhålla mig från att fortsätta be. Undantaget var när jag bröt mot rutinen och sa något jag inte sagt tidigare: ”Jag behöver dig”, och fick ett svar. Annars finns tvivlet där hela tiden. Ungefär som det var för Maya Angelou, hon som kunde säga till seniora människor i sextioårsåldern när de sa att de trodde på Gud: ”Redan?”

 

Eller för Nick Cave, som enträget ber och ber utan att egentligen tro. Cave är en av de två artister Maria Küchen anlitar i sin bok Livets vatten, som i år utkommer i Verbums serie ”Ärkebiskopens fastebok”, som sedan 2013 varje år gett oss en kortare vägledande skrift. Küchens bok tar en resa till Yttre Hebriderna som utgångspunkt. Cave förlorade sin son 2015, och vi blir påminda om hur nödvändig sorgen och dess lärdomar är för att vi ska kunna växa som människor.

 

Den andra artisten är Mike Scott, den skotske sångaren i bandet The Waterboys, med medlemmar från Skottland, Wales, England, Irland. I fyrtio dagar skriver Küchen en resedagbok. Till de korta texterna hör kursiverade frågor som det ofta är värt att dröja vid, viktiga frågor som saknar enkla svar: ”Vad kan få ditt hjärta att glittra fast det mesta är mörkt? […] Vad är du rädd för? […] Vad betyder tystnad för dig – på gott och ont? […] Vad finner du om du går inåt?” Som svar på min Gudsupplevelse återger hon en händelse när Jesus sa till henne: ”Var inte rädd, det är jag”. Det här kan ingen som saknar tro förstå.

 

För Küchen är tron inte ett stängt rum. Det är en löftesrik utgångspunkt. Hon vill också göra fromheten cool igen, men siktar inte in sig på den självrättfärdiga utan mer den självständiga fromheten. Och självständighet blir det idealiska förhållningssättet till världen genom de här texterna, som växlar mellan bibelcitat, böner och privata bekännelser. Ibland skriver hon om vikingarna som härjade på öarna och bosatte sig där, inte enbart i syfte att plundra utan för att undkomma den norska kungens styre.

 

Den största lärdomen i Küchens kristna budskap är handlar om att öppna sig för intryck från andra, och att möta dem på deras egna villkor och utan anspråk på att förändra dem. Hon skriver fint om behovet av gemenskap, men också om att det är möjligt att bära sin kyrka i hjärtat. Det hon förespråkar är en religion som argumenterar för mer förståelse och mindre förtryck. Hon skriver dialogiskt, och är överlag mer inriktad på samtal än monolog. På resan har hon mer av Filifjonkans neuroser än av Snusmumrikens äventyrssinne, även om hon minsann också försvarar sin inre Snusmumrik – där är jag helt enig, och kan tycka att det finns plats för många Muminfigurer i det sammansatta väsen som vi utgör, vi människor.

 

När Küchen skriver om det karga landskapet når hon en häpnadsväckande slutsats, i sin skildring av platsen: ”Den är underlig och egensinnig, förlamande vacker, fruktbar, stilla, stark i sin stränghet, livgivande. Den liknar Gud.” Verkligen? Jag vet inte varför jag reagerar så starkt här: det är väl en vanlig tanke, med Gud som manifesteras panteiskt i naturen. Ändå stör det mig mer än när hon funderar på om Gud ska vara en ”han” eller något annat (det är väl bara en grammatisk fråga, eller något som härstammar från bibeltolkningen, en konvention, helt enkelt). Men Gud i naturen, jag tvivlar …

 

Jag vill också hävda att hon visar lite väl stor förståelse och borde ha rutit ifrån mot sina ateistiska vänner när de förmodar att kristna tror på Gud för att vi behöver tröst. Ursäkta, men min tro har väldigt lite med ”tröst” att göra, och mer med desperation, förtvivlan, bävan, vånda. Kontakten med Gud är ordlös, utanför språket. Somliga saker behöver vi inte förstå. Men ger Gud mig tröst? Ingalunda. Ändå vänder jag mig mot – något – och det är inte heller möjligt att sluta med dessa försök, men det är inte alls så att jag söker tröst (den kan jag få av annat).   

 

Däremot handlar det mycket om att söka efter och konfrontera det som är jobbigt i ens eget liv. Jag uppskattar hur Küchen lyckas vända sina kursiverade frågor mot en läsares skärskådan av det egna samvetet: ”Vilka ord från andra har sårat dig mest? Vad har du själv sagt som sårat?” Där, hos dig själv, kan det goda arbetet – ”den goda kampen” (2 Tim: 7) – inledas.