25 juli 2024

Like Love. Essays and Conversations, Maggie Nelson, Fern Press

 

Två svenska titlar finns tillgängliga från den amerikanska författaren Maggie Nelson. Argonauterna och Blått är genreöverskridande verk som blandar poesi, essä och fiktion – själv använder hon den påhittade termen ”autoteori” som paraplybegrepp för sitt skrivande.

 

Hur hon skriver? Det är komplext, knepigt, intelligent, men också förbehållslöst, nyfiket, ogarderat. Det jag främst gillar är att hon vägrar söka sig mot de lösningar som är förenklade. Hennes senaste bok, Like Love, samlar texter om författare, konstnärer, regissörer och musiker, från 2006 till 2023 i kronologisk ordning. Likt klokt folk i allmänhet kastade jag mig över den.

 


I ett fint förord återges en anekdot där mamman introducerade henne till konst, och lärde henne att det är en mödosam process att tillägna sig en konstupplevelse, men också att det är mödan värt att ta den nödvändiga tiden. Det är en passande princip, för konst kräver ens uppmärksamhet om den ska uppnå sitt primära syfte, som väl ändå måste vara att förena konstutövaren med publiken, att åstadkomma ett möte mellan två som bryr sig om och delar något gemensamt.

 

Nelson blandar samtal med essäer. Samtalen är något annat än reguljära intervjuer, på samma sätt som essäerna är något annat än reguljära ”texter om konst”. Hon skriver med den nyfikenhet som vägrar bli nöjd med några enkla svar, den nyfikenhet som alltid fortsätter fråga efter mer konstruktiva upplysningar. Det är ett flexibelt sätt att skriva, som blir mer frigörande än hämmande. Vad hon direkt och indirekt förordar är den uppmärksamma läsningen. Kanske vi borde lära oss mer om tålamod och långsamhet, hur oerhört viktigt det är att inte hasta – konsten kan utbilda oss i alternativet till den sönderstressade och effektiviserade vardagen. Hon ersätter förlegade uttryck som ”recension” med det mer givande ordet bemötande.

 

När Nelson skriver om Eve Sedgwick fokuserar hon på kunskapsinhämtning, och citerar ett anmärkningsvärt ställe: ”it could take you a year to really know something that you intellectually believe in a second.” Den här uppvärderingen av eftertänksamhet har förstås blivit ännu mer angeläget på senare år med AI och deepfake. Vi ska akta oss för förhastade slutsatser. Nelson skriver om det gränslösa i kunskapen, att den är något vi måste beakta och bevaka. Det kan också finnas anledning att påminna sig om att det finaste måttet på kvalitet heter varaktighet. Därmed kan en balans åstadkommas som inkluderar den risk hon beaktar, att så mycket av magin i livet försvinner: ”I don’t know if this […] has to do with sobriety, or depression, or happiness, or age.”

 

För all del kan dialogerna med olika konstutövare bli aningen för servila och insmickrande, men ärligt talat är de fina exempel på vad som sker när någon tillåts tala till punkt (eller skriva, för de konversationer som återges sker mestadels i form av mailutväxling, och efter pandemin möten i zoom). Här handlar det inte så mycket om att driva en tes eller övertyga någon om sitt tolkningsföreträde; mer blir dialogerna ett sätt att pröva nya idéer, kasta ut tankar och se om de äger bärkraft. Därför blir de i slutändan mer exempel på ett generöst tänkande än enbart intellektuellt ryggkliande, hur mycket de än befinner sig på förnamnsbasis med varandra, på tal om vår inhemska debatt om nepotism och jäv inom kultursektorn.

 

Och lärdomarna plockas från mindre förväntade källor. Åtminstone är jag inte bekant med många av namnen som Nelson vänder sig till, fast det kanske säger mer om mig, att jag känner mig mer hemma när hon till exempel skriver en essä om Prince eller har en (utflippad) mailkonversation med Björk. Ändå: ingen svensk som vill kalla sig läsare har väl missat översatta böcker av till exempel Eileen Myles, Alice Notley, Ben Lerner, Natalia Ginzburg, Judith Butler? Det finns här också en fin intervju med Jacqueline Rose, som bland annat skrivit The Haunting of Sylvia Plath. På något sätt uppskattar jag också en skribent som tar för givet att adjektiv som ”Fassbinderesque” inte behöver förklaras närmare, för hon förutsätter att den som läser ska förstå (tack, avsaknaden av underskattning!) vad hon menar när hon kallar Darcey Steinkes prosa för just det. 

 

Det kanske säger mer om mitt filmintresse att de regissörer hon samtalar med eller skriver om tillhör de som får sina filmer visade på filmfestivaler (är det oförskämt av mig att förutsätta att de är … en smula tråkiga?). Artisten Prince får en dödsruna som undviker det som sker i svensk press så fort någon artist dör (ledord: rutin), och bejakar det som är sexigt, livaktigt, energifullt, vackert, behagfullt, farligt, kontroversiellt och dionysiskt hos denna unika artist. Nelson anlitar termen ”sex fiend” som förklaring på vad Prince åstadkom med låtar som ”Darling Nikki”: att skapa ett erotiskt fält som slingrade sig förbi den tröttsamma stämpeln av hora. En ”sex fiend” kan inte vara en hora.

 

I intervjun med Jacqueline Rose återger Nelson när hon var på föräldramöte om sina barn och hur hon bemötte andra föräldrars förslag att ha separata välkomnande möten för män respektive kvinnor. Männen skulle ha ölkväll, kvinnor ha vinkväll. Hur ska vi göra med de föräldrar som varken identifierar sig som pappor eller mammor? var Nelsons fråga, och hon kunde inte ge något tillfredsställande svar, men att de flesta föräldrar bara vill att det ska bli rätt: ”And sometimes when I intervene, I don’t offer a solution for how they should do it, I just want to draw their attention to thinking about the problem.” Det är en bra formel också för hur Nelson själv skriver: att hon inte erbjuder lösningar, men uppmärksammar ett nytt sätt att tänka.

 

Jag vet inte om jag har något tillfredsställande svar på frågan hur Maggie Nelson skriver. Hon tar upp den frustration hon ställs inför när hon läser Fred Motens essäer, att hon känner sig lite dum: ”what’s the point in shooting a straight arrow into a field defined by incessant motion, escape.” Här kommer då min raka pil med gagnlöst sikte mot den oavbrutna rörelse och flykt Nelson själv representerar. Det är en dum metod, men ibland kan denna dumhet (min dumhet) bli någorlunda fruktbar, inbillar jag mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.