Det börjar med en ursinnig tvätt- och städrutin. Huvudpersonen Édouard har firat julafton hos vänner och druckit en del vin. På väg hem träffar han en man som våldtar honom i hemmet. Sedan vidtar gagnlösa försök att bli kvitt lukten av förövaren, en man som heter Reda, eller påstår sig heta det. Hans ursprung är från Kabylien, i Algeriet. Så lyder premissen i Édouard Louis andra roman, den ursinniga Våldets historia.
Men ursinnet sträcks också mot sakernas tillstånd, mot det politiska läget som råder. Ursinnet når också de egna känslorna, de egna tillkortakommandena och den egna skammen. Huvudpersonen – Édouard – uppvisar klassresenärens klassiska symtom, det vill säga föraktet mot sitt ursprung och rädslan över att bli kvar i ett stagnerat tillstånd. Det är ett förakt som når både omständigheterna och personerna som är fast i omständigheternas nät. Resan går längre än de geografiska avstånden, som i sig kan vara avsevärda nog.
Louis skriver i cirklar, i omtagningar. Till det finurliga med hans roman är hur den gestaltar viskleken. Vi får historien dels i skildringen i sig, dels i polisförhören, dels i systerns återberättande för sin man (med flera missförstånd). Och slutligen också i Édouards tillrättalägganden i efterhand. De olika versionerna lägger sig sida vid sida, och allt förvrängs utifrån bekanta mönster. Med Nick Caves ord från ”Do You Love Me Pt 2”: ”Dreams that roam between truth and untruth / Memories that become monstrous lies”. Man kunde tänka sig en filmatisering som nödgades bruka split screen med minst fyra aktiva rutor för att återberätta handlingen.
Vi får ta del av polisens rasism när de gläds åt att gärningsmannen är ”nordafrikan”. Våldet tar sig in och förändrar hela ens personlighet, där vi vill få andra att lida. Så sett liknar det sorgen (lex W.H. Audens ”Funeral Blues”): andras lycka blir en provokation. Men Louis visar att också andras olycka stör, för att den inte står i paritet med den egna. Och han vågar verkligen rota i de förbjudna och olämpliga känslorna när han ger luft åt offrets misantropi, och om den är rättmätig eller inte kan verkligen diskuteras. Det är ett självförakt som också överskrider koketteriet.
Att läsa Louis är som att se en film av Ruben Östlund som är bra på riktigt. Eller som att läsa Marie NDiaye, som jag nog håller som Frankrikes bästa nu levande författare. Alltså: en skarp analys på samhällelig och individuell nivå. Den pessimistiska slutsatsen: ”Det förflutna är det enda man kan förändra”.
Helt klart är Louis två första böcker av en annan kaliber än de två han skrev om pappan och mamman, som jag läste först, eftersom jag verkar ha fobi mot att läsa saker i kronologisk ordning. (För att underlätta för dig, läsare, publicerar jag dock mina texter i den rätta ordningen, så du får läsa om bok nummer tre och fyra i morgon.) Det är märkligt att han blir som mest universell när han skriver som mest om sig själv. Det privata är det allmängiltiga, åtminstone när han skriver romaner. Nyckeln finns kanske i att han som individ lever fiktivt, något som påskyndas av det klandestina livet som bög i en miljö som svårligen accepterar honom: ”du har alltid haft den där känslan av att ditt liv utspelas utanför dig och trots dig, och att du står vid sidan av och tittar på när det tar form och inte liknar dig.”
I debutromanen Göra sig kvitt Eddy Belleguelle är Louis redan formad som författare. Ämnet har hitta honom: de destruktiva idealen som stavas maskulinitet. Visst, vi kan distansera oss från skeendet och skylla på att de beter sig så här i de franska byhålorna, men ärligt: har du följt debatten om SVT:s serie ”Tre pappor”, hur de tre mjukispapporna blivit töntstämplade och hånade för sina försök att utmana en traditionell mans- och papparoll? Om något visar serien att dåliga manliga ideal är ett aktivt problem även i en svensk diskurs 2022.
Louis gör här som tjugotvååring ett uppriktigt försök att komma till rätta med våldets problematik, och kopplar den till den utbredda fattigdomen. Se här hur fattigdomen förråar! Klassföraktet är en ständigt pågående kraft. Romanens första stycke skär rätt in i läsaren:
Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning.
Så föds pojken Eddy Belleguelle (namnet betyder ungefär ”snyggkäft” på franska) rätt in i våldskulturen. Mobbningen tilltar på skolan när klasskamraterna sniffar till sig att han är bög. Och inte blir det lättare hemma när han inte kan dölja sina feminina gester och sin feminina röst – inte för att han vill röra sig så och låta så. Men dessa beteenden skapar ett internaliserat självhat. Louis skriver om den rädsla som mobbningen föder, och hur våldet påverkar den drabbade in i minsta skrymsle och vrå. Ja, förlåt om jag låter tjatig, det här är en tjatig bok, men sådan är Louis estetik, att syssla med upprepningar och jag kan göra likadant i min text, upprepa ordet ”våldet” för att det är ett så viktigt ord i den här romanen och i hela hans författarskap.
Förödmjukelsen är värre än smärtan, som kan vara illa nog och orsaka sina egna rädslor. Och våldet är systematiskt, regelbundet, normaliserat. I stället för att nöja sig med att enbart beskriva ett skeende – som i majoriteten av den litteratur som går under namnet misery porn – lyckas Louis gestalta det som har hänt och ge det en inramning i skönlitteraturens tecken. Det ser enkelt ut, men i själva verket är det en magisk handling, något som sker så sällan att det ter sig mirakulöst – att ens personliga lidande blir stor litteratur, alltså.
Mamman önskar att han vore galen, för det skulle vara mindre skamfyllt än att ha en son som är bög. Som besvikelse i föräldrarnas ögon byter Eddy namn och byter skepnad, i en långsam successiv förändring, som också den är smärtsam och traumatisk. Det är en sårfylld tårfylld historia – brodern kallar honom ”fontänen” för att han gråter så rikligt. Så visar Louis att stor litteratur förenar intellekt med känsla. Pojken Eddy tvingas ge efter i forcerat samtycke mot våldsmakarna, i en grotesk överlevnadsstrategi. Så lyder överenskommelsen: om du accepterar att du mobbas förlorar du, så därför förnekar du in i det sista att du är en som mobbas. Du rationaliserar det, kallar det undantag. (Jag vet att det är så här.)
Där våldet gjorts till norm är det ingen som ser hur illa Eddy far. Det är svårt att ändra ideal – det visar också reaktionerna på tv-serien ”Tre pappor”. Eddy förväntas vara ”en hårding” i en miljö som försöker fostra honom in i fördomar om rasism och homofobi. Det är så utbrett, så accepterat, så uppmuntrat. Människor som mår dåligt bidrar till att sprida dåliga värderingar och göra världen sämre. Varför är människor så hatiska? Varför röstade 20,54% på SD i senaste valet?
Även om jag tidigare nämnde Marie NDiaye är det kanske rimligare att vända sig mot andra förlagor. Louis nämner ibland författare som Peter Handke, Claude Simon och William Faulkner – i synnerhet Faulkners inlevelsefulla våldsskildringar har gjort intryck. Men det finns också en likhet med Thomas Hardys mästerverk Jude the Obscure från 1896, om den fattige stenhuggaren som beklagar sig inför sin älskade Sue att de är så fattiga på grund av sina tre barn, och på morgonen har den äldsta sonen mördat sina syskon och hängt sig själv, med en lapp på bordet: ”Done because we are too menny.” Läkaren ger en förklaring: ”there are such boys springing up amongst us – boys of a sort unknown in the last generation – the outcome of new views of life. They seem to see all its terrors before they are old enough to have staying power to resist them.”
Med sina romaner visar Louis att det går att överskrida de egna erfarenheterna och att det privata är strukturellt. Våldet genomsyrar allt i hans romaner, och pengar, bristen på pengar. Känslorna färgar av sig på språket. Visst, han kan anklagas för att ha skrivit partiska och tendentiösa böcker – men i själva verket är hans egna öde sekundärt. Det här handlar inte i första hand om privatpersonen Édouard Louis eller Eddy Belleguelle – det handlar om människor ibland oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar