Det är svårt att läsa en text som handlar om franske författaren Édouard Louis som inte kallar honom för ”en litteraturens superstjärna”. Parallellt med att läsningen blivit allt mer utrotningshotad har somliga författare adlats till statusen av celebriteter. Blotta närvaron av deras person väcker liv i en stor majoritet läsares fangirlbeteende. Det drabbar en handfull namn: Karl Ove Knausgård, Zadie Smith, Siri Hustvedt, Chimamanda Ngozi Adichie, Margaret Atwood, Jonathan Franzen, Haruki Murakami, säkert några fler.
Inget fel i sig, kanske, men det säger något sorgligt om vår tids fixering vid person snarare än vid verk. Nä, vi behöver inte dödförklara författaren ännu en gång, så som Roland Barthes gjorde (samma år som jag föddes, just saying …), men det kan finnas anledning att dämpa flockbeteendet och vrida optiken en aning och fokusera mer på deras böcker.
Så här på senhösten eller förvintern har jag ägnat mig åt att läsa Louis böcker, hittills fem stycken. Det har varit omtumlande och på många sätt berikande. Att intresset för hans person är så stort beror förstås också på att han skriver så uttalat självbiografiskt, eller autofiktivt. Nu förstår jag att många liksom jag himlar med ögonen åt begreppet ”autofiktion”, men kultur mår sällan bra av generella förbud: den författare som lyckas göra något eget av ett slitet koncept ska bara premieras, och kanske hyllas lite extra för att ha åstadkommit något unikt utifrån detta.
Att förändras: en metod är titeln på den senaste boken, där Louis hänsynslöst skriver om sin egen uppväxt. Ännu en gång, alltså. Han skriver om skam, om att ta sig loss från de begränsningar som sattes under uppväxten och de svårigheter han möter när han anammar manér från sin nya klasstillhörighet. För honom blir skrivandet en frigörande process, en mental exorcism. Vi bär alla på demoner från det förflutna: i hans fall har de lierat sig med våld och alkohol och rasism, i en förgiftad modell där allt är sammanlänkat och bär på hemliga samband.
Och Louis språk är så glasklart i den här boken. Tycker han inte lite för mycket synd om sig själv, undrar du? Jo, men vi förstår också att ämnet är större än individen, och det är en lärdom som inte bara har bäring på vurmen för författaren framför verket. Det handlar också om de torftiga svenska litteraturdebatterna. Det har varit några sådana under 2022, och något säger mig att det kommer att hållas några sådana också under 2023. Varför inte testa att låta ämnet bli viktigare än avsändarnamnen? Varför inte diskutera sakfrågor för en gångs skull? Ärligt, vi har testat att ha personfixerade debatter, det blev inte så bra.
Vad Louis då gör är att han använder sitt eget jag som en nyckel till förståelse av kniviga problem, som mestadels men inte uteslutande har med identitet att göra. Han berättar i fullständig transparens, och hymlar inte med exempelvis de skönhetsoperationer han genomfört (”gjort om ansiktet”). Är det inte för närgånget? Eller är det inte hellre så att han uppmanar oss till att bli lika ärliga i våra redovisningar? Där det går att frigöra ett skrivande som inte skonar någon, och allra minst det egna jaget. Den personligheten som skapas är ett sammelsurium av svek, skam och lögn. Varje lyckad rörelse bär på misslyckandet, måste skyla över de nederlag som är förutsättningen för de vinster han strävar efter. Därav blir det en sorglig bok.
I gymnasiet blir alla händelser upptäckter som ger perspektiv på det tidigare livet, när han träffar kompisar från en bakgrund där det är lika självklart att studera vidare som det hade varit för honom att inte göra det – så knivskarpt kategorisk är gränsen. Då hade han inte läst en enda bok. Genom kompisen Elena gör han sin bildningsresa, och det är hon som blir den han oftast för en dialog med genom boken, förutom när han återkommande vänder sig rakt till pappan. Därmed blir det en bok av avsked, om de människor som han måste lämna kvar i den förra världen bara för att de inte delar hans ambitioner. På ett sätt är det själviskt av honom, och han ifrågasätter inte att det finns ett inslag av utnyttjande när han positionerar sig i sin nya miljö.
Det finns våld i den förflyttning som klassresan innebär, och det yttrar sig i berättarens behov att erövra och lägga under sig, bemästra den kunskap och det bildningskapital som han hungrar efter. Då ansätts han också av sorg över allt pappan gått miste om, och han tänker:
han kommer aldrig att få uppleva stämningen under de här middagarna, pianomusiken, stearinljusen, samtalen om måleri, för om han så hade ljusen framför sig och hörde tonerna saknade han helt de inre förutsättningarna att uppleva deras skönhet. Gapet mellan mitt och ditt liv tolkade jag då ännu inte som ett tecken på orättvisor eller på klassamhällets våld, utan bara som ett tecken på att jag var ämnad för ett rikare och mer fullödigt liv.
Parallellt med bildningsresan löper den hemliga åtrån, hans homosexuella begär som han utforskar med resor till Paris. Liksom Elena blir en nära vän och förtrogen träffar han filosofen Didier som blir en mentor med liknande klassresa bakom sig. För huvudpersonen – den Eddy Belleguelle som stöper om sig till Édouard Louis – styrs av ambitioner att nå så långt det bara går. Mycket i hans strävan känns igen från den svenska tidiga arbetarlitteraturen, som var mer autodidaktisk men bars av en likartad våldsam kamp för upprättelse och säkert också en liknande ambivalens inför sitt ursprung. Här är berättarrösten otåligt förtvivlad i sitt medvetna och välorganiserade arbete. Det rastlösa visas även i hur romanen är utformad, hur de olika texttyperna avlöser varandra när den regelrätta prosan byts ut mot poesin, intervjun, och fotografier.
Hans landsmaninna Annie Ernaux har hävdat att skrivandet betyder en hämnd för henne, som hon påpekar i sin Nobelprisföreläsning: ”På vilket sätt skulle mitt personliga förverkligande alls ha kunnat uppväga någonting av de förödmjukelser och oförrätter som människor fått utstå?” Louis håller nog med. Det blir en revansch, men också en smärta i återvändandet till det som gör ont, ett petande i ett öppet sår. Men det är också det enda sättet att läka: att gå tillbaka till det som var mest smärtsamt, att bearbeta de stunderna för att kunna gå vidare. Louis: ”Det jag skriver ska inte tolkas som berättelsen om hur en författare föds, utan som berättelsen om hur en frihet föds och om att bryta sig lös från ett avskytt förflutet, till varje pris som helst.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar