”Djur är smartare än man tror. Med människor är det tvärtom.” Så skriver Aase Berg i sin nya bok Spöket, med undertiteln Olyckligt kär i djur. Det är en rimlig förklaring till förhållandet att många människor som har svårt för människor – det kan bero på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – så gärna umgås med djur. Uttrycket ”människans bästa vän” som tillämpas på ett visst fyrfota djur borde nog utsträckas och gälla fler än den hund som fått högst rangordning i vänskapshierarkin.
Att läsa Aase Berg är lite som att lyssna på karaktären Wednesday från familjen Addams, som nyligen blivit huvudperson i en Netflix-serie. Här duggar formuleringar draperade i svart humor. Det är underhållande, men också fyndigt och tänkvärt, i denna essä som utreder ”samevolutionen”, alltså de relationer mellan människa och djur som varit Bergs och vårt släktes tillvaro under så lång tid. Syftet är att sudda ut gränserna, och se det djuriska hos människan, och vice versa.
Nota bene, utan att helt förmänskliga djuren. På det typiska vis vi lärt känna som Bergs signum resonerar hon i snirkliga cirklar – ungefär så som hon rekommenderar att man ska bemöta en häst i hagen: inte gå rakt mot hästen, utan låtsas om att man har ett helt annat ärende. Det är en fruktbar metod, som låter henne möta läsaren nos mot nos snarare än som megafon mot örat.
En stor del handlar om hunden Spöket, som var en långvarig följeslagare till Berg. Numera död, men fortfarande delaktig i hennes tänkande. Och en ännu större del handlar om ridning, om vad det gör med kroppen att lära sig sitta på en hästrygg och följa hästens rörelser. Det utvecklar det egna kroppsspråket, gör en medveten om att vi har en kropp som ofta fattar sina egna beslut. Exempel: att ramla. Utan att aktivt tänka på att skydda sig har Berg ofta klarat sig genom vådliga luftfärder, helt enkelt genom att kroppen har tänkt – snabbare och säkrare – än hjärnan.
Det är en revolutionerande tanke för oss som indoktrinerats med den descarteska logiken som premierar hjärnan och tanken. Och så kan vi ta med oss den kunskapen till umgänget med djur. Berg skriver om djuret som husdjur, som arbetsdjur, men allra mest om den nära samvaron. Och det gör hon så omsorgsfullt och hänsynsfullt att det kan övertyga även en som har svårt för vissa djur, som hundar och insekter. Här görs ingen skillnad, i en logik som byter ut Descartes mot – tja, William Blake, kanske – och där spindeln är lika viktig som hästen, för att inte tala om människan, denna överskattade klump på två ben med sitt skrytsamt artsunika medvetande – en myt som delvis krossas i den här boken.
Boken handlar också om djurens ointresse för oss. I en dråplig scen återberättas om när en gamling på Skansen fick sin arm uppäten av en kubakrokodil, vars medvetande blir föremål för Bergs spekulationer. Vi får ju aldrig veta vad krokodilen tänkte, men det är just det som är det fina med den här anekdoten – här fungerar författarens inlevelseförmåga. Djuret lyder ingen agenda, utan tar bara ett skutt och tuggar i sig sitt kött, för det följer sin instinkt. Där finns ingen animositet, ingen fiendskap, ingen hämnd. Bara ren och skär instinkt.
Den finaste skildringen av möten mellan djur och människa finns förmodligen i österrikiska Marlen Haushofers postakopalyptiska roman Väggen, där huvudpersonen överlever isolerad från mänskligheten i sällskap med en hund, en katt, en ko. Där finns nycklar till ett annat förhållningssätt, ett mer respektfullt bemötande, som jag tycker Berg är inne och nosar på med sin bok. Likaså kan kanadensiska Marian Engels märkliga roman Björnen utveckla vår förståelse för det djuriska, i sin skildring av en kvinna som inleder en intim relation med en björn.
Nu handlar Bergs bok bara i minimal utsträckning om den litteratur som skildrar möten mellan människa och djur. J.A. Bakers Pilgrimsfalken – nyligen översatt till svenska – är en sådan som nämns. Mer handlar det om en kontakt som sträcker sig bortom det verbala. Och hunden Spöket finns med som en metafor för vårt förhållningssätt, för våra rörelsemönster. Vi rör oss spöklikt – djuren likaså. Berg skriver i respekt men också i beundran för de djur hon möter. Men det är en beundran som också tangerar förundran, som bevarar djurets integritet och respekterar dess egenvärde.
Det väcks liv i det som vi lärt oss ta för givet, och då blir det en bok som också lär oss att det är möjligt att hitta ett annat sätt att leva. Ibland blir det mer än lovligt flummigt, men jag kan acceptera premissen, att vi behöver – kanske inte fort som fan, men i den hastighet vi kan uppbåda som om vi jagades av ett rovdjur – röra oss bort från ett antropocentriskt synsätt.
Då blir den här boken en god början. Sluta idealisera människan! Och vad betydde det att så många tvåbenta djur – läs: människor – skaffade coronahundar under pandemin? ”Att ha hund är att sätta fotboja på sin längtan bort”, summerar Berg klarsynt. För hennes egen del blev det en återkomst till stallet (i stället), som en säker plats också under de relativt strikta restriktionerna som rådde i Sverige. I textstycken om kallblodet Julle visas också att vi är mer djur än vi inbillar oss. Går det att äta djur om en ska ha detta nära förhållande till dem? Jo, Berg skulle bara kalla devisen att inte äta sina vänner för floskler – hon bekräftar att vi lever i parallella världar – men principen att bara äta djur som inte har plågats innan sin död är åtminstone en duglig kompromiss. Däremot har jag svårare att fördra vurmen i att samla på uppstoppade djur. För många nivåer av eeew, för att citera Wednesdays rumskompis Enid.
I viss del är det här en fortsättning på det självbiografiska experimentet som Berg inledde förra året med En uppblåst liten fittas memoarer. Hon är förstås kategorisk och onyanserad, men här kommer nyheter för dig som stör dig på det: alla som skriver behöver inte följa den likstela likriktning som råder för svensk prosa. Här finns någon som skriver intresseväckande, uppseendeväckande, och låt gå för en och annan hyperbol och en och annan provokation – hellre det än den försoffade prosa som vi så rutinmässigt annars kan ta del av.
Det är ett sätt att skriva som må bryta mot konventioner och konvensanser och konformitet, men tugga i dig det! Var mer av en krokodil, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar