Årets fjärde nummer av skandinaviska tidskriften Vagant dröjer. Kanske hinner det anlända innan året är slut, men dröjsmålen har blivit en vana så vem vet. Inte för att det gör något: det här är en tidskrift där de enskilda numren har lång hållbarhetstid. Sålunda var första numret i år också fördröjt, så de hittills tre utgåvorna har kommit under hösten. Så passande att jag ägnar mitt jullov att läsa ikapp de tre tjocka volymerna – 434 sidor totalt.
Norge har på senare år fått se minskade anslag till kulturtidskrifterna, och ett minskat intresse från bokförlagen att stötta dem. Jämför Sverige, där Bonniers Litterära Magasin fortfarande väntar på att återuppväckas. Cappelen Damm sa upp bekantskapen med Vagant för sex år sedan, och i fjol vägrade Gyldendal att ge ut Vinduet i pappersform. I år slutar Samlaget ge ut Norsk litterær årbok. Och presstödet har bytt namn till ”produksjonstilskudd til nyhets- og aktualitetsmedier”, en omformulering George Orwell nog hade snörpt på munnen åt.
I nr 3/2022 av den fortfarande på papper utgivna Vagant fastnar jag i en vindlande essä om Fernando Pessoa, som ägnas hans postuma Orons bok, som utkom på portugisiska 1982 och sedan dess ömsom förtjust och ömsom förvirrat en stor läsekrets. Øystein Vidnes har färdigställt en ny norsk översättning, och berättar om receptionshistorik och varianter av boken genom olika språkområden. För svenska läsare kan det vara värt att påminna om att översättningen Lars Axelsson och Margareta Marin är från 1991, och därmed inte beaktar de många förändringsförslag som har tillkommit sedan dess – och som tillkommer!
2014 startades bokhandeln Uroens bokhandel, som hade en enda bok till försäljning: Pessoas Orons bok. Under en tid blev den därmed en norsk kioskvältare. Men hur komplett är en översättning? På portugisiska finns en utgåva med drygt 700 fragment, medan de engelska växlar mellan 481 och 438 (den senare kallas paradoxalt nog för ”The Complete Edition”). Min svenska version har 420 stycken.
I recensionsdelen lustmördar Joni Hyvönen en ny norsk bok om Benjamins Baudelaire-läsningar, och han får anledning att citera Jan Kjærstads enkla råd: ”författaren måste utgå från att läsaren minns vad som stod 70 sidor tidigare”. Det är ett rimligt antagande: cirka 70 sidor är ett riktmärke som kunde bli vägledande. Anledningen är de många ställen den norska författaren så frekvent tjatar om vad som tidigare stått i texten eller om vad som ska tas upp framgent.
Kriget sätter förstås sina spår i Vagants utgivning. I nr 3 erinrar sig Mats O. Svensson en resa till Ukraina drygt två år innan den ryska invasionen, och tipsar om den läsvärda antologin Under Ukrainas öppna himmel som kom på Ariel förlag tidigare i år. Nr 2 har ett längre sjok med texter om krig, mer om det strax (hehe), och i nr 1 en dagbok från Kiev.
Nr 2 har också en intressant intervju med Rachel Cusk, som bryter vanan att ha stora manliga stjärnor som dragplåster (Pessoa i nr 3, Michel Houllebecq i nr 1, etc). Det är mycket som är bra med Vagant, mycket som är fantastiskt, men det är en övervikt på stora vita män i deras litterära kanon.
Jag läser också om nazistiska typsnitt, hur de en bit in i kriget övergav sitt gotiska favorit-typsnitt – extremt svårläst för ett otränat öga – till förmån för Antiqua (som jag skriver på just nu), och ett ambivalent förhållande till Futura, som senare också blev NASA:s typsnitt under månfärden 1969.
Och Hyvönen är aktiv också här, med en längre, 25-sidig essä om Johan Jönson utifrån krigsretoriken i hans poesi. Det är en minst sagt ambitiös och inkännande läsning av de slag Jönsons diktjag utkämpar från sin ”bunker” (som han kallar sin skrivkällare). Med tanke på Jönsons ställning i Sverige har det varit förvånansvärt tyst om den här essän, men det har ju varit några andra kulturdebatter här i höst: Julkalenderns förmåga att locka fram de sämsta sidorna hos recensenter, Björn Werners obefintliga läsvanor, mjukismännen i Tre pappor och deras gargantuanska chokladvanor …
Kriget behandlas i Alice Millers korta genomgång av en av Audens mest kända dikter, som han själv försökte ta avstånd från (”September 1, 1939”). Och inte minst Espen Grønlies ambitiösa essä om Ezra Pounds fascism under samma krig, det sista världskriget. Kort sagt: hur kunde någon så intelligent vara så, hm, dum? Det längre svaret får anstå, men jag är glad att det finns möjlighet att läsa nyanserade texter om något som är så svårt att förhålla sig till, med lika många tillskyndare som angripare.
Gräver vi oss tillbaka till nr 1 hittar vi alltså Houellebecq. Jag måste erkänna att medan jag för drygt tjugo år sedan läste honom med stort intresse har jag inte ens orkat ta mig igenom hans vad det nu är, två-tre senaste romaner. Här intervjuas han av den franska journalisten Jean Birnbaum, och säger att han skriver sina romaner för att få läsaren att antingen skratta eller gråta – eller bådadera. Vi får också veta att han har HC Andersen som stor förebild.
Susanne Christensen skriver i sin fasta spalt om Françoise d’Eaubonne som tidig ekofeminist, med främst boken Le feminine ou la mort från 1974, nyligen utkommen på engelska som Feminism or Death. Hon menade att det inte var kapitalismens fel att planeten är i uselt skick, utan skyller på det hon kallar fallokratin, alltså mansmakten. Men förtjänar hon epitetet den första ekofeministen? Christensen skriver att hon hellre läser Rachel Carson, och det låter förståeligt, för d’Eaubonne låter inte vidare rolig.
Jag skrev nyligen om 20TAL:s senaste nummer och översättningar av Homeros Odysséen. Norge har sin egen tradition, och i år firar Peter Østbyes översättning 100 år. Hur står den sig idag, undrar kritikern Espen Grønlie och översättare Pål H. Aasen, och reser i Odysseus spår – tills pandemin slår till, och de får ta resten av essän via telefonen. De avhandlar de avgörande skillnaderna mellan Odysséen och Iliaden, och att det kan påverka vår hållning i den homeriska frågan om vi läser båda verken med samma översättares konsekventa språkbruk, att översättningarna gör verken mer likadana än de är i original och att vi därmed lättare tror på att det var en enskild författare bakom båda eposen.
Det är anslående hur närvarande klassikerna är i denna norska kontext, i jämförelse med den svenska torftigheten. När diskuterades Homeros senast så här initierat och ingående i en svensk tidskrift? Vi har i höst ännu en gång debatterat skolans litteraturkanon, som avlösning till debatter om Margeux Dietz och Sara Meidell, men det borde handla mer om hur vi gör klassikerna levande och angelägna än att fundera på om det är förtryckande att ha en lista – först och främst måste klassikerna överhuvudtaget existera i de svenska klassrummen, och där finns det saker att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar