2019 kom den svenska översättningen av Édouard Louis Vem dödade min far, och i år En kvinnas frigörelse. Därmed har båda hans böcker om föräldrarna gjorts tillgängliga på svenska, tack vare gediget arbete av Marianne Tufvesson. Jag passade på att läsa båda, lite sen på bollen, men det kanske kan ursäktas. Det är två korta böcker på i ena fallet lite drygt och i andra fallet lite knappt 100 sidor.
En kvinnas frigörelse är Louis fjärde roman (den femte – Att förändras – har redan utkommit på svenska, mer om den inom kort). Det handlar om mamman, hon som först hade ett dåligt äktenskap med två barn, och hamnade i ett ytterligare dåligt äktenskap och fick tre barn till. Att föda sonen Édouard gjorde henne olycklig, spekulerar han själv, men det är nog en övertolkning: olyckan fanns redan där, med alkoholiserad våldsam make nummer ett, som skulle efterträdas av alkoholiserad make nummer två.
Nyligen läste jag Nina van den Brinks lysande biografi om Maja Ekelöf, som liksom Louis mamma var fembarnsmor. När Maja blev gravid med tvillingar lyckades hon ändå tjata till sig en abort (det här var på 50-talet), medan Louis mamma inte var lika lyckosam. Hennes (andra) man förhindrade det. Louis skyller på våldsam maskulinitet, och det kan nog stämma, men det är också en våldsamhet som han kopplar till klass – något som rimligen borde ifrågasättas. Hans brasklapp att det kan förekomma våld även i överklassen uppfattar jag som en ganska klen ursäkt för att dumpa fördomar om underklassens regelmässiga våld mot sina kvinnor.
Till boken hör tre fotografier ur familjealbumet, och det bidrar till det dokumentära intrycket. För Louis skriver något som inte helt faller in i gängse föreställningar om vare sig autofiktion eller självbiografisk roman. Han skriver i en reportagets anda, behandlar mamman som ett intervjuobjekt. Det är en metod som kan te sig problematisk. Han gör sig själv till både utomstående och delaktig i händelseförloppet, en låtsad objektiv betraktare.
Vad som framgår är att uppväxten har varit svår. Det är också svårt att göra en annan människa rättvisa, kanske i synnerhet när denna människa – mamman – gör sig, alternativt görs så otillgänglig. Det blir ändå författarens – sonens – perspektiv som påverkar bilden av henne. Han skriver glimtvis om sin egen skuld i att hon hölls tillbaka. Och om skammen i att växa upp som bög, och hur det utestängde mamman, att han indirekt inte tillät henne att vara mamma och valde att spela lyckligt för att hon inte skulle misstänka något.
Som det här att han var mobbad och saknade vänner i skolan: det var stigmatiserande för andra att associeras med någon som identifierade sig som bög. Men han kommer också på sig själv med att vara för självupptagen i en bok som ska ha mamman i centrum, och det är mer intressant när han skriver mammans biografi, om hennes sköra drömmar och hur de krossades mot den hårda verkligheten.
En del av hans teorier ger jag inte mycket för. Han citerar Monica Wittig, som menar att lesbiska tekniskt sett inte är kvinnor. Detsamma gäller för bögar, menar han. Men det är en farlig riktning för tanken. Mer imponerad än av tankens krumbukter blir jag av den raka och stenhårda skildringen av det fattiga och eländiga livet, hur mamman blir hämmad av de båda männens våldsamma och förnedrande behandling av henne. Att kalla det internaliserat kvinnohat är inte att säga för mycket. Då hatade pojken Eddy de som hade pengar, och nu när Édouard har en ansenlig summa pengar på sitt konto funderar han om han ska hata sig själv. Men är det inte banalt att reducera klassresan till individnivå? Poor little rich boy, liksom. I verkligheten får människor nya livsomständigheter hela tiden, och det är bara att anpassa sig och ställa om. Att gnälla över sin ekonomiska framgång är ganska smaklöst.
Det bästa med hans lilla bok om mamman är när han lyckas gestalta en person som har slocknat inuti. Det är en sorglig historia han berättar, men han lyckas också visa vad fattigdomen gör med en: splittrar människor, hur nära banden än är mellan dem. Ändå lämnas jag med ouppklarade frågor, som inga lyckliga slut kan vederlägga. Att kompensera en dålig uppväxt i efterhand är inget som görs i en handvändning, och det är frustrerande att ta del av ett så kortfattat försök att ta sig an ett så stort och omfattande ämnesmaterial.
Louis, som nyss fyllt trettio, ger ut böcker i en rasande takt. Men till hans försvar är de ofta rätt tunna. Vem dödade min far utkom som sagt 2019 på svenska, och är tillägnad filmaren Xavier Dolan. Den iscensätter en teatralisk situation, där pappan och sonen inte kan nå varandra. Strax över 50 är pappan helt nedbruten av fattigdomen, och boken är en anklagelseakt där Louis går igenom de skyldiga.
Det är skolan, politiken, arbetsgivarna – de samhälleliga institutionerna. Men är inte det en förenkling, att så entydigt leta bland abstraktioner inom samhället? Jo, så mot slutet gör Louis det enda rätta, och namnger de presidenter som varit delaktiga i att fatta de beslut som i förlängningen dödar människor som pappan. Det föder ett motstånd som en del av kulturen, en misstänksamhet mot skolan och auktoriteter, mot allt som ses som en inskränkning av den egna integriteten. Där finns också bildningsförakt, eller det kanske kunde heta bildningsrädsla eller bildningsskam.
Men det är också normer som har varit med att forma pappans personlighet, skadliga och fördomsfulla normer. Louis skriver om en homofob och rasistisk pappa, som inte verkar ha någon egen vilja och agens, utan lydvilligt går i de snäva ledband som maskuliniteten tillhandahåller. Därav en vuxen man som lärt sig att inte gråta. Han ingår i en kedja av våld och förtryck, och föga förvånande var han själv utsatt för våld från sin egen pappa.
Louis skriver upprepat om smärtan i att inte duga i faderns ögon, men också om att inte duga i världens ögon, att behöva utstå det dubbla utanförskapet som homosexualitet – eller bara att leva normkritiskt – medför. Men nu har han med sina böcker fått bekräftelse, uppskattning och kärlek, räcker inte det? Nja, Édouard Louis kan inte rå för att så många vill läsa hans böcker. De hämndkänslor som kulturen skapar finns i hans skrivande, där det latenta våldet har sublimerats i att gå från handgripligheter till verbala attacker.
Som formel för Louis skrivande finns en enskild mening i den här boken om pappan: ”Jag är inte rädd för att upprepa mig eftersom det jag skriver och det jag säger inte handlar om att uppfylla några litterära krav, utan om tvingande nödvändighet, om inre eld.” Det finns upprepningar både inom och mellan de två böckerna, som mer liknar essän än romanen. Bilderna av föräldrarna blir av nödvändighet pluralistiska. Pappan är komplex, visar sig härbärgera både omsorg och grymhet. Det är ett ovanligt hjälteporträtt, skrivet uppriktigt och oförställt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar