Med sin andra bok om Nuckan tar Malin Lindroth ut svängarna mer mot en fiktiv berättelse. Hennes bok levererar långt ifrån inställsamma råd till kärlekskranka, men bettet är inte riktigt lika vasst som förra gången.
För två år sedan reclaimade författaren Malin Lindroth ordet ”nuckan” från dess negativa konnotationer som en incel-kvinna och skapade en karaktär som utförde konstruktiva analyser av att bli bortvald och ensam. Det var uppenbarligen välbehövligt: boken blev tillbörligt omdebatterad och erhöll den bredare läsekretsens intresse.
Nu återkommer hon i boken Nuckans hjärtespalt, och i ett förord reder Lindroth ut en viss begreppsförvirring när hon berättar att medan Nuckan tidigare låg nära hennes privatliv har hon nu blivit en fiktiv karaktär som flyttat ut i skogen. Dit har hon tagit en pärm med relationsfrågor som hon besvarar. Vad kan då detta perspektiv tillföra, från någon som själv saknar erfarenhet av den tvåsamhet som upptar brevskrivarna?
Rätt mycket, ska det visa sig. Råden är nyttiga, och Lindroth tar tillfället i akt att döma ut åtskilligt av kärleksklichéerna som något kapitalismen tvingar fram, med standardinslagen levande ljus, rosor, champagne, solnedgångshångel: tänk Bachelor-programmen. Nu är det här inte Lindroths, eller Nuckans, unika idé, utan det finns formulerat redan hos sociologen Eva Illouz, en av de auktoriteter hon förlitar sig på. Den andra är tyvärr klichémaskinen Alain de Botton.
Kärleksproblemen är eviga, men bemötandet kan behöva en ny infallsvinkel. Det vore en förenkling att kalla Nuckan cyniker, men hon är inte heller blåögd romantiker. Hon visar att det går att vara klarsynt utan att skepticismen helt tar över och gör henne bitter. Råden ges i all välmening, men de är inte inställsamma.
De bästa råden är verkligen inte de mest skonsamma råden. Kärleken svider,
lyder ju slagdängan (”Love hurts”), men också sanningen gör ont. Bara det att
leva är något som genererar smärta. Det här är Nuckan plågsamt medveten om, och
det ger en speciell tyngd åt de visdomar hon förmedlar.
Jag är lite kluven till denna andra bok om Nuckan. Medan den förra boken var oväntad och gav nya insikter blir det onekligen något av upprepning här. Nuckan lyckades säga mycket på ett litet utrymme, medan det här blir mindre effektivt hanterande av materialet, och även om svaren på frågorna är skarpa och humoristiska är de också drabbade av viss utfyllnad.
Samtidigt är jag full av beundran för det Lindroth tillför med sitt perspektiv som skönlitterär författare (hennes roman Vaka natt från 1999 är definitivt värd att söka upp för den som vill läsa mer av hennes skarpsynta analyser av relationer). Hon utnyttjar sitt register och sitt bildspråk, till exempel när hon nämner ”den kärlekens tambur som är förälskelsen”.
Det torde dock inte råda något tvivel om att Nuckan är här för att stanna. Lindroth har kastat handsken, och det är upp till andra att plocka upp den. Hon skriver med nöjsam beska, och ett sådant tonfall är alltid ytterst välkommet och läsvärt.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/2 2022)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar