Poesin som texttyp är ofta hisnande. Rosanna Fellman, estradpoet med smak på satiren, tar fasta på det i sin andra bok efter debuten Strömsöborna från 2019. Hon gör det med en bångstyrigare och kringelikrokigare bok: Republikens president – Tasavallan Presidentti. Den är också flerspråkig – alltså, förutom svenskan en hel del på finska, en del på engelska, och en rad på ryska (google translate vacklar mellan ”adjö” och ”för dig”, vilket känns som typiskt ryskt för tillfället).
Det är en hejdlös politisk satir kring en alternativ president, och hennes förehavanden. Mycket handlar om ekonomin, och värdet av sponsring (”sponsorering”, som finlandismen lyder). Men också – föga förvånande – om möten: ”Ett möte / Ett planeringsmöte / Ett förberedande / möte / Ett ordinarie / Ett inofficiellt / Ett lagstadgat / möte / Ett protokollenligt / Ett ogiltigt / Ett möte före det / egentliga mötet” – och så vidare, för att täcka en hel boksida med schemalagda redundanta möten.
Det låter inte så värst kul att vara president, med andra ord. Inget man ens önskar sin värsta fiende, så vi kanske ska fortsätta glädja oss – det vill säga, tolerera – vårt monarkiska statsskick. I Fellmans händer blir det en saga om maktens villkor, om allt som upptar makthavarens tid, om bevakningen, om tristessen, om behovet av att skärma av sig. Om att klippa band, kanske mer de banden till ens förflutna än de bokstavliga band jag inbillar mig att digniteter fyller sina dagar med: landshövdingar och andra onödiga funktioner. Här får presidenten till exempel döpa en båt vid ett tillfälle, alltså svinga en flaska bubbel mot ett båtskrov så som traditionen bjuder. (Det finns klipp där vår kung misslyckas med detta, för den som roas av att se statschefer göra bort sig.)
Allt går på rutin för presidenten, visar Fellman, och det märks när hon ibland låter samma fras upprepas i det synbart oändliga. Det är ett grepp som förstärker det Sisyfosarbete jag kan tänka mig det innebär att vara makthavare generellt. Kanske denna fråga hade behövts bli mer uttalad i den här diktsamlingen: varför blir man ens chef till att börja med? Har någonsin en lycklig chef synts till? Är det inte snarare så att alla chefer jämt ser bistra och sammanbitna ut, som om de har ont i både magen och i själen?
Själen, ja. Om något lyckas Fellman gestalta den eroderade chefssjälen. Även presidenten har gått vilse i sina forna ideal. Ständigt omstridd och ifrågasatt. Oundvikliga skandaler följer. Det är ett givet förlopp där allt är iscensatt. Det handlar, för att travestera Schopenhauer, om politik inte som vilja och föreställning, utan som föreställning utan vilja. Problemen är både abstrakta och konkreta, dilemmana är både diffusa och konkreta. I storpolitiken tvingas en finsk president dessutom befinna sig i underläge, och bli klappad på huvudet av stormakterna.
Och ens identitet måste hållas dold, likaså ens personlighet. Fellmans satir
blir ibland aggressiv, och då funkar den som allra bäst. Ibland stör jag mig på
hur hon ställt upp dikterna i centrerad form, och stundtals kan jag undra hur
jag ska förhålla mig till relativt långa partier på finska. Men det skapar en
viss förankring i något verkligt också, hur vi som individer rör oss på olika
språkliga fält.
I några dikter som handlar om arbetets förnedrande aspekter blir det också lyckosam satir. Finskan är kanske använd här för att illustrera frustrationens och ilskans språk, och det känns motiverat då att ha sådana partier oöversatta. Eller om det bara är så att det är uppgivenheten som talar finska. Om Fellmans bok handlar om att människan – även i egenskap av president – saknar agens i generell mening, att ingen av oss har något att säga till om egentligen.
För vad bestämmer vi över? Och vad värdesätter vi i livet? Den maktlösa kan till sist upptäcka att hen har ett finger alldeles för nära en farlig knapp:
Det outsagda är att min position
är en diplomatisk tjänst
Mest röster
Minst makt
Jag har krigsförklaring
och min personlighet
tilldelad folket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar