Det här är inte intressant för någon annan än mig, men Veronika Malmgren hade skrivit den första boken jag recenserade i Jönköpings-Posten. Det var debutromanen Gracie, som jag skrev uppskattande om 19/1 2011. Sedan blev det tyst. Om henne. Fram till nu, då hon utkommer med sin andra roman. Elise och allting därefter är en helt annorlunda berättad historia, med vidare ambitioner.
Det är ett bekant grepp att utnyttja tre olika huvudpersoner i olika tidsskeden. Elises historia inleds i slutet av 1944 i Tyskland, där sovjetiska soldater är på väg att lägga den nazistiska armén under sig. Sedan skjuts vi fram till 1964, där Marthe reser tillsammans med en äldre gift man till Sverige för att starta ett nytt liv. Och till nutid, där Annie minns sommaren 1988 och en tragisk olycka.
Denna berättelsemetod med tre berättare är så utbrett att jag inledningsvis inte riktigt får grepp om historien – speciellt eftersom man måste göra detektivarbetet att reda ut de inbördes släktförhållandena. Detta låter sig lyckligtvis snabbt göras: Marthe är dotter till Elise, och Annie dotter till Marthe. Så det är tre generationer kvinnor ur samma familj i en berättelse om mödraskap. Elises man åker till fronten för att inte återvända. Marthes experiment med Georg slår inte så väl ut: att försöka sig på självhushållning i Sverige på 60-talet var nog inte heller det lättaste. Och Annie har som sagt sina egna sår att bearbeta.
Nu låter det här som en typisk historia, och på sätt och vis är den igenkännbar. Men Malmgren har god hand med sin berättelse om födslar och död. Det är också tålmodigt berättad, något som brukar betyda att läsaren viskar ett ”men raska på någon gång!” Men riktigt så är det inte här, även om man får utrusta sig med ett visst tålamod medan man väntar på att Annie ska pussla ihop allt, och Marthe ska komma till rätta med sin nya tillvaro i Sverige, och Elise ska lyckas undkomma det sovjetiska övervåld som väntar vid krigets slutskede.
Mycket handlar om hemligheter inom familjen, om det man inte så gärna talar om. Det handlar också om vilka uppoffringar man kan behöva göra för att nå sina mål. Vad dessa uppoffringar betyder i konkret mening behöver inte hintas om här, men det är något som ter sig alltför bekant. Malmgren skapar dramatik med små medel, minimala förskjutningar av det normala och vanliga. En sådan scen är när Marthe hamnar i en telefonkiosk på resan genom Sverige och är på vippen att ringa hem och avslöja sig, men hejdar sig i sista stund.
Ja, ambitionsnivån är högre ställd här än i debuten, men ibland tycks det mig att ambitionerna är något missriktade, och kunde i högre grad ha gällt också det stilistiska utförandet. För det går inte att tvivla på viljan att berätta en historia så naturtroget det är möjligt, men det har gått ut över språket, som ter sig en smula för generiskt. Ett stilideal som mindre hade underordnat sig berättelsen hade varit behövligt, för nu blir det en aning för tillrättalagt även när rysligheter ska redovisas.
Det är ändå en fin roman som utforskar tapperhet och förnekelse. Malmgren är bra på att ta oss förbi krigshistorien och inrikta sig på en annan slags historieskrivning, som man kunde kalla mer mänsklig. Det är lärorikt, och man förnimmer att här har ett gott arbete utförts för att få både krigsskildringen och familjehistorien så korrekt som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar