Minneskläder, Anna Fohlin Mattsson, Modernista

 

Omslaget till Anna Fohlin Mattssons nya bok Minneskläder visar ett grönt tyg. Det är en så vacker färg att mina fingertoppar diskret söker sig dit för att taktilt beröras av det – förvånat möter de det stumma omslagspapperet. Tyget ska visa sig ha en funktion i den typ av minnesarbete som Fohlin Mattsson ägnar sig åt.

Flest läsare känner nog till henne från romanen Alexanders rum, som inledde en svit böcker om sexuella övergrepp. Den första delen kom 1994 – två år efter att Anna-Karin Granbergs epokbildande Där ingenting kan ses, som också berättade om övergrepp. Men Fohlin Mattsson debuterade som poet, och har med viss regelbundenhet återvänt till dikten.

I fyrtioen dikter, inramade av en kort prolog och en längre epilog i evighetens tecken, berättar diktjaget om sorgen efter en död vän. Dikten hämtar draghjälp hos Edith Södergran, dels i en rad som jävar hennes ”landet som icke är” och i den stolta proklamationen i ”Orfeus”: ”Jag kan sjunga hur jag vill. / Mig är allt förlåtligt.” Riktigt så långt går inte Fohlin Mattsson, men hon visar hur pantern och puman från Södergrans dikt speglas i de smeknamn vännerna har på varandra: diktjaget är puman, och den döda vännen är pantern.

I minnesarbetet har kläder en framskjuten plats. De bidrar till att vissa saker fäster i minnet, och det är en lämplig titel Fohlin Mattsson har valt till sin bok. Den som vill lära sig mer om kläders betydelse kan lyssna på Bella Freuds lysande podcastserie ”Fashion Neurosis”. Eller läsa den här diktsamlingen: ”vem är ni, minneskläder / om nätterna, dansar ni då / blir ni fyllda av kött och blod / vad har ni gjort av hennes skära klänning med guldtrådarna”.

Förlåt om jag hela tiden tjatar om Nick Cave, men bilden Fohlin Mattsson inledningsvis använder, ”allt är vad det är / ingenting är något annat” påminner om Caves bild i ”Bright Horses”: ”We’re all so sick and tired of seeing things as they are”. Sorgen förenar oss mer än något annat – ett grundvillkor eller grundackord i den melodi som vi har blivit tilldelade. Fohlin Mattsson ägnar sig åt en egen variant av verklighetslitteratur, den som unnar sig att konstatera: ”ingenting är påhittat här”.

Det är en dikt som utforskar gränsen mellan liv och död. Vännen har dött i cancer, och diktjaget skriver i förtvivlans tonläge, och kommenterar tillblivelsen av dikten, den som löper parallellt med vännens försvinnande, som för att teckna ett skört men hållbart samband mellan det som skapar och det som förgör (som bild för livet vet jag ingen vackrare). Det är också en dikt som bär sin integritet som en stolt fackla och som bara ytterst sparsamt lättar på förlåten: ”det finns metaforer, det finns metastaser”.

Det Fohlin Mattsson gör så bra är att vårda den särskilda koncentration som poesin är så bra på att upprätthålla, och som blivit allt viktigare just för att den blivit så sällsynt. Dikten påminner att det är ”ett heltidsarbete” att dö, men också att det finns anledning att betvivla den gamla klichén ”death is a lonely business” (som Ray Bradbury lät en av sina mindre lyckade böcker heta). Men kan en sådan vänskap utan skavanker finnas? Kanske. Vad den här boken också visar är att det också går att försonas även innan döden infaller.

Ärligt, jag fattar inte vad folk menar när de säger att de inte ”fattar” poesi. Vad läser de, och hur läser de (dåligt)? Det är som att något fundamentalt saknas: en grundläggande nyfikenhet. Hur kan de vara så ointresserade och likgiltiga? Här finns en kärleksdikt som sträcker sig längre än den simpla sirapskärleken som du läst om i femtielva verk – och just därför blir det den här gången mer drabbande. Vi har för få skildringar av vänskap av det här slaget – en annan som sticker ut är Hanna Rajs där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn - en hybrid mellan roman och poesi, och som också skildrade sorgen efter en vän som dött i cancer.

I den här boken är det mörkt, ja, men det finns också ett ljus att ta fasta på. Ett ljus som kanske skiner extra starkt mot en så här mörk bakgrund. Eller som Martin Luther King sa: ”Det är bara i mörkret du kan se stjärnorna.” Vad är det då för ljus i de här dikterna? Det är kärlekens ljus.