20 aug. 2024

Krig, Louis-Ferdinand Céline, översättning Kristoffer Leandoer, Norstedts

 

Den nyligen upptäckta romanen Krig av en av 1900-talets främsta romanförfattare, Céline, ger en sannskyldig uppfattning av hur första världskriget liknar kriget i Ukraina. Det är en roman lika grym och skoningslös som kriget i sig.

 

Frågan är om någon har skildrat krigserfarenheten lika ärligt som franske författaren Louis-Ferdinand Céline. Hans mästerverk Resa till nattens ände (1932) är en av de böcker jag håller högst bland alla 1900-talets romaner, och ändå har jag inte klarat av att läsa om den sedan jag gjorde det i min ungdom.

 


Det var en sensation i hemlandet Frankrike när tre tidigare opublicerade manus hittades för ett par år sedan. I maj 2022 utkom en av dem, Krig, strax efter invasionen i Ukraina, och den har nu översatts av Kristoffer Leandoer, som i förordet drar paralleller till krigsutbrottet i Ukraina. I synnerhet eftersom kriget där förs med metoder som vore de hämtade från det första världskrig som Céline skrev om, drygt hundra år bakåt i tiden.

 

Berättaren Ferdinand vaknar upp i en sjuksäng strax utanför Flandern. Han är svårt skadad kroppsligt och själsligt, och i öronen har krigets oljud satt sig permanent. Han är dekorerad för tapperhet i fält. En sjuksköterska tar hand om hans sexuella behov, och en kamrat – ibland kallad Bébert, ibland Cascade – tar dit en prostituerad kvinna som Ferdinand sedermera bistår i att utpressa torskar på pengar.

 

Som rapport över krigets fasor är Célines böcker onekligen oslagbara (möjligen med undantag för Jerzy Kosinskis roman från andra världskriget, Den målade fågeln). Men om du förväntar dig skönlitteratur får du justera dina krav en smula, för det här är oskön litteratur. Det är smutsigt, rått, primitivt, snuskigt, vulgärt, makabert, skändligt, och fördärvat.

 

Exakt som kriget, med andra ord. Céline använder också ett nervigt talspråk som Leandoer har fått jobba hårt med att göra lika taggigt som originalets besynnerliga ordvändningar. All heder åt detta översättningsarbete. 

 

Efter första världskriget sågs Céline som en hjälte, som med nöd och näppe hade överlevt kriget, och sedan utbildade sig till fattigläkare. Efter andra världskriget sattes han i fängelse på grund av samröre med den nazistiska ockupationsmakten.  

 

Ett sätt att läsa den här romanen: Ferdinand är ett varnande exempel på hur kriget fördärvar människans moral, och gör honom helt hämningslös. Ett annat: att befinna sig i den här romanen liknar att hamna i en störtflod eller malström av ondska och skit. Den splittrade världen kan bara uppfattas i fragment, när den har sprängts sönder.

 

Det här är en roman som är grov i både språk och innehåll. När jag läser den förstår jag precis vad det var som grep tag i mig när jag läste honom förr: en besynnerlig energi uppstår när de moraliska trösklarna har slipats ned. Han har också en humor som ler lika sinistert som Chesirekatten i Alice i Underlandet: när du uppfattar leendet har det upplösts i sitt eget mörker.

 

Därmed blir hans böcker mörkare än den senare landsmannen Michel Houellbecqs böcker. Céline är helt enkelt mer konsekvent i sina fördomar, sin misogyni och misantropi. Du kanske undrar: varför ska jag läsa en sådan författare, när världen ser ut som den gör? Det är väl snarare så att det är just för att världen ser ut så här – ond, egoistisk, krigisk – som det finns anledning att läsa författare som inte förnekar detta, som i stället ser vår värld rakt i ögonen och förmedlar dess budskap till oss.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/8 2024)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.