Om två veckor fyller Jürgen Habermas 94 år. Han har en imponerande verklista bakom sig. Första boken kom 1962 och handlade om nya medier, och hans senaste bok utkom i fjol och handlar om digitaliseringen och de nya plattformarna på sociala medier. Liksom den förra – Borgerlig offentlighet på svenska – har Joachim Retzlaff översatt, och den nya har den något krångliga titeln Offentlighetens nya strukturomvandling och idén om deliberativ demokrati.
Men referaten ovan är förstås oerhörda förenklingar. Att försöka beskriva Habermas tänkande får mig att tänka på den stackars mannen i Borges novell ”Om noggrannhet i vetenskapen”, han som gör en karta i naturliga storlek. Som Lotta Lotass kommenterade: ”det avbildande har antagit formen av det avbildade”. Så jag inbillar mig inte att ha ”förstått” Habermas (vad som nu ligger i begreppet att förstå).
Utöver en essä innehåller den här boken utdrag ur en intervju och en förklarande eller tillrättaläggande text från Habermas själv, där han förtydligar själva innebörden i ”deliberativ demokrati”. Fast ”förtydliga” får nog användas med viss försiktighet, då det inte alltid är helt lätt att följa Habermas i tanketrådarna. Låt oss göra ett försök:
Mediesystemet har en avgörande betydelse för den politiska offentlighetens roll i att frambringa konkurrerande allmänna meningar som uppfyller den deliberativa politikens kriterier. Dessa åsikters deliberativa kvalitet är nämligen avhängig av om de under sin tillkomstprocess uppfyller vissa funktionella krav på både input-, throughput- och outputsidan. Allmänna meningar är relevanta endast om åsiktsproducenterna i politikernas led samt de samhälleliga funktionssystemens intresseföreträdare och PR-byråer och slutligen civilsamhällets olika aktörer är tillräckligt responsiva för att upptäcka problem som behöver åtgärdas och sedan sörja för rätt input. [kursiv i original]
Abstraktionerna duggar tätt när Habermas skriver, och jag tror inte jag läst något snårigare sedan jag sent 80-tal kom över ett gammalt nummer av tidskriften KRIS, eller i den antologi om transcendentalhermeneutik de lanserade (där Habermas förekom, inbillar jag mig).
Men i huvuddrag skriver Habermas om den ökade fragmentiseringen, där den nyligen instiftade debatten i Göteborgs-Posten om fusket i skolan visar vad som är det stora systemfelet. Det kunde kallas postmodernism, detta slöa och förslösade skällsord, men Habermas avstår från att skriva ut det. Men ja, systemfelet är förstås att fusk förekommer i ett samhälle där individen har frikopplats från det allmänna. What’s in it for me är en catchy refräng, men verserna är mer svårtuggade.
Habermas skriver om redaktörernas reträtt, något som bara stämmer till hälften i avseende av de sociala medierna. I Sydsvenskan startade Alice Tjärnén i maj en debatt om litteraturkritik och bookstagram, och det är en debatt som också pågick när jag inledde bokbloggen bernur. Det vill säga: åsikten att seriös litteraturkritik kräver redaktionellt arbete (som om det inte krävde redaktionellet arbete att välja böcker, läsa böcker, skriva om böcker, oavsett om det sker på DN eller bernur eller aliceiboklandet, etc). Kort sagt: var och en kan vara sin grindvakt, det kommer an på den litterära kompetensen, och ärligt talat går den att hitta också utanför dagstidningarna.
Vårt politiska system, menar Habermas vidare, har tappat sin uppgift att göra sig legitim. Det har gett utrymme åt populism, men det fula i kråksången är att det har börjat bli svårt att skilja mellan äkta politiker och bluffande populister. Tacka vet jag tiden då Ny Demokrati härjade och det var enkelt att se skillnaden på en rasse-Ian och en human Bengt. Det har också blivit ett demokratiskt problem att så många diskvalificerat demokratin, och menar att just deras åsikt inte tas till vara: som om den formen av individanpassad demokrati skulle fungera i längden.
De sociala medierna är generellt dåliga på analys och eftertanke, men detta fenomen går också att spåra i dagstidningarna, som överger de längre essäerna för kortare reportage, om man talar om kultursidesmaterialet. Det är förstås annorlunda i Tyskland, fortfarande, eftersom man där anser att det går att läsa längre texter fortfarande. Men siffrorna pekar nedåt även där, att färre läser och söker sin information på annat håll än i dagstidningar.
Om tidningarna ska överleva får de väl kavla upp ärmarna och göra ett bättre jobb. Även där har det redaktionella arbetet åsidosatts, och skjut inte mig nu, jag är bara Habermas budbärare. Det som i internets början synliggjordes var just nödvändigheten av det redaktionella arbetet, men i stället blev tidningarna tvungna att göra stora nedskärningar. De första som rök var korrekturläsarna, och att säga att det inte har märkts vore fake news.
Vad tidningarna kunde göra, och här lämnar jag Habermas, är att låta AI ersätta de mekaniska texterna. Sportreferaten, till exempel, kan enkelt skötas av maskiner. Recensioner av genrelitteratur likaså. Habermas-recensioner? Där får vi nog anlita kompetent folk, dit jag inte riktig räknar mig själv.
När offentlighetens hegemoni har eroderats återstår bara för de etablerade medierna att anpassa sig eller gå under. Bästa sättet att anpassa sig skulle då vara att odla sin särart. Det är förstås inte så enkelt som att vi har gått från ett historiskt konsensus till en nuvarande anarki eller relativism, men vi saknar en gyllene medelväg. Kanske samhället bara kan hantera ytterligheter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar