”Jag är”: så lyder den svenskspråkiga poesins mest bemärkta anafor – se Edith Södergrans ”Vierge moderne”. Dess fjorton ”Jag är”-anaforer har byggts ut av Lan Xu till 34 korta berättelser som formar en uppväxtskildring, som utmynnar i en resa till ”ett nordligt land” 1992. Hon är född i Chengdu, men bor nu i Stockholm och skriver på kinesiska och svenska och är också verksam som översättare och konstnärlig ledare för kulturföreningen Erya. Vi har kunnat läsa henne bland annat i 10TAL och i en av årets antologier med dikter för Ukraina.
Boken Jag är utkommer på Vasa-förlaget Ellips i deras diminutiva ”lilla e” som återupplivats i år. Det är en självbiografi i det korta formatet. Lan Xu nyttjar alltså anaforen ”Jag är” som svar på den infama frågan ”Vem är du?” Infam? Jo, det är ju omöjligt att ge ett heltäckande svar. Vi är sammansatta av så många olika komponenter, många av dem motstridiga. Här finns ett svar som måste sägas vara skriande.
Lan Xu berättar om sin uppväxt, där den första erfarenheten ges utrymme. Första skammen, första skoldagen, första mensen, första kärleken, första glädjen, första sorgen. Det finns en första erfarenhet till alla upptäckter, liksom det finns en erfarenhet till allt som lämnas bakom en. Saknad och längtan blir de två polerna som dikterna sträcker sig mot. Likaså kan lättnad och sorg utgöra de två andra polerna. Saknaden efter ett varaktigt hem blir också det som gör starkast intryck hos mig.
Hennes dikt utgörs av ett sår, en värk, ett oförlöst budskap. Dikten är busig och fladdrig, men det betyder inte att den är riktningslös. Våra liv kan inte gärna presenteras på andra sätt än i det ofullgångna och fragmentariska. Att kalla det för ”berättelse” och – ugh! – ”en resa” – är missvisande och borde ingå i kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Våra liv blir i bästa fall så här: en skiss, ritad (jag menar, klottrad) i efterhand. Ett svar som är skrivet i luften som omgärdar oss, i vinden vi andas och som blåser oss – nej, inte tomma – öppna, vidöppna inför allt som finns utanför oss.
Det finns i dikterna en dragning mot något större, något outtalat som kunde ge den där efterlängtade förlösningen, en upptäckt av något som gör världen mer hanterbar och samtidigt gränslösare – kanske bara mer belönande än det förevarande. Och det politiska budskapet bärs fram på ett sätt som kunde kallas motsatsen till försynt: ”Jag är arbetslägrets blodiga incident /traktorn som spyr svart rök i ravinen / sluttningen täckta av blålusern”. Blåluser är också känd som alfalfa, en känd matingrediens.
Dikterna blir allt mer förslagen när Lan Xu når ungdomen, upptäcker Simone de Beauvoir och Pink Floyd. Hon skriver i en realistisk fåra som inte väjer för det chockerande:
Jag är det oförfalskade intyget och aborten
lukten av desinfektionsmedel
ljudet av kolliderande metallbehållare
fostret som kastas bland soporna
Så blir det uttrycksrika dikter, som fäster uppmärksamheten på de små detaljerna som ter sig obetydliga i stunden men som i minnet – ack –blir så betydelsebärande och avgörande för den personlighet vi får därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar