Den sista fjärilen. Dikter från Gaza, Nima Hasan, översättning Jasim Mohamed, Bonniers

 

Samtidigt som jag läser Nima Hasans dikter från Gaza – en bok som på svenska heter Den sista fjärilen – läser jag tre ukrainska poeter som också behandlar krig. Det finns fog att ställa sig frågan: är detta poesi? Som bekant yttrade Theodor Adorno sin stränga uppmaning efter andra världskrigets fasor: ”Efter Auschwitz är det barbariskt att skriva poesi”. Det kan förstås tolkas som att det är ett moraliskt svek att fortsätta skriva om skönhet när världen är så ful.

Eller med Bertolt Brechts ord: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.” Ingen ska betvivla att Nima Hasan, som varit verksam som socionom i Rafah men nu bor i ett tältläger, låter orden vila inför det pågående folkmordet i Gaza. Om vi enas att det hon skriver är poesi måste vi tänja på genrens förutsättningar. Jasim Mohamed, som har översatt och skrivit ett efterord, menar att hon överskrider vittneslitteraturen och skriver ”realtidsestetik”.

Dikterna skrevs för att publiceras på facebook, och den här boken är första gången de samlas i bokform på något språk. Det finns en direkthet i hur dikterna berör bomber och stridsvagnar, men sådana rapporter kan vi förstås ta del av från nyhetsförmedlingen. Det mönster som visar sig då är fruktansvärt igenkännligt: ett krig är ett krig är ett krig. Hasan kallar landet hon bebor för en ”ghoul”, alltså en likätare – onekligen en originell bild.

Det Hasan då kan bidra med är att demonstrera hur längtan efter normalitet inte kan kuvas av någon ockupationsmakt. Hon längtar efter de basala behoven, att hungern ska stillas – en realitet i en ort där hjälpsändningar och matkonvojer konsekvent stoppas av Israel. Hon längtar också efter kärlek. Men allra mest att det vidriga och skändliga kriget ska upphöra: ”Mammorna i Gaza / är inte som andra mammor / De knådar deg med tårar / och matar landet med sina barn”.

Hasans dikter är också mer konstnärligt utformade än de bulletiner som når oss från journalistiken. Att poesin är krigets modus kan förklaras rent praktiskt, som en förklaring till att det skrivs så få romaner under krigstid: det går fortare att skriva dikter än att skriva romaner medan bomber faller omkring dig. Därför var det poeterna som skildrade skyttegravarna i första världskriget. Hasan skriver om hur svårt det är att upprätthålla en trygg vardag när döden är så påtagligt närvarande. Då kan det finnas fog att börja tvivla på vad ens sinnen förmedlar.

I en sorgligt lakonisk kommentar informeras vi om att poetens föräldrar inte finns längre:

och nu är det jag som måste hitta på en berättelse

som distraherar piloten

i planet från att släppa sina bomber

på barnen när de är ute och leker

Vad är det här för värld som ställer människa mot människa på det här sättet? Vad som återstår är ett uttryckligt format ”tänk om” – ett hopp om en annan och bättre värld, en värld där barnen inte behöver leka en lek som heter ”Strimla kroppar”. Det finns skärvor av skönhet, men frågan är väl om man ska nöja sig med skärvor.

Är det då poesi, böcker som denna och den ukrainska trion? Kanske det är både mer och mindre poesi än den som skrivs på säkert avstånd från större katastrofer. Samtidigt har vi Emily Dickinsons ord att tillgå: ”Att högljutt kämpa kräver mod, / men tapprare är ni, / som gå till storms i bröstet / mot smärtans rytteri” (översättning Erik Blomberg). Hos Hasan hittar jag ett trots som väl ändå får sägas vara poesins starkaste drivkraft, från Ekelöfs ”Non Serviam” till Shelleys undertecknande av ett brev när han var i tioårsåldern: ”I am NOT your obedient servant”.