The Slicks. On Sylvia Plath and Taylor Swift, Maggie Nelson, Fern Press

 

Berömmelse kan spela hemska spratt med din hjärna och få din själ att rosta sönder, enligt några av Morrisseys gamla textrader, och det är svårt att tänka sig en mer sönderrostad själ än hans. Sylvia Plath sökte berömmelsen – och fick den postumt. Taylor Swift har egentligen sedan hon debuterade som sextonåring varit fastkedjad vid berömmelsen. Poeten och essäisten Maggie Nelson – känd för böcker som Argonauterna och Blått – har fört samman Plath och Swift i essän The Slicks.

Det är en tunn skrift, vars titel hämtats från en av Plaths dagboksanteckningar om den hett åtrådda berömmelsen: ”I will slave and slave until I break into those slicks.” Att sammankoppla Plath med Swift är ingen långsökt tanke, då det finns åtskilliga paralleller mellan deras aggressivt skrivna dikter/sånger. Plath uppvaktade berömmelsen, men kärleken var obesvarad. Jag läste nyligen några vackra ord av Per Wästberg, om hans vänskap med Kristina Lugn, hon som sa: ”min kärlek till livet är obesvarad”. En svensk motsvarighet till kopplingen Plath-Swift kunde ställa Lugn samman med Lykke Li.

Det finns det som förenar och som åtskiljer Swift och Plath. Medan Swift på sin skiva ”The Tortured Poets Department” lajvar psyksjuk var det en realitet för Plath (en av anledningarna till det första självmordsförsöket var oron över de höga sjukhuskostnaderna i USA, och att hon efter att ha separerat från Ted Hughes bodde kvar i England berodde till stor del på att NHS, den fria engelska sjukvården, gjorde att hon kunde ta barnen till läkare utan att ruinera sig).

Det är förstås en skillnad i att skriva dikter och att skriva sångtexter. Nelson erkänner skillnaden i uttrycksform, och tillstår att flera av Swifts poetiska texter är platta, banala, eller ”corny”, men de funkar ju ändå. ”I know the bottom”, skriver Plath ominöst i sin kanske bästa dikt, ”Elm”, och Nelsons slutsats är att det är grundare i Swifts botten: ”I cry a lot but I am so productive, it’s an art”. Kanske Nick Caves ord om att kasta sig i avgrunden och upptäcka att den bara når en upp till knäna kan appliceras på Swift – Plaths avgrund är en riktig avgrund.

Men det fina med Nelsons essä är att hon läser Swift mer i egenskap av epiker än som lyrikförfattare. Därmed visar hon samband mellan de olika låtarna genom åren, och hur turnén som fokuserade på olika ”eror” på ett snillrikt sätt raderar ut den konventionella och begränsande synen på kvinnor: ”the eras are not defined by stations of life associated with girlhood or womanhood, such as maiden, wife, mother, and so on. Instead they are defined by artistic achievement, represented by the unity of the album.”

I Sverige har en märklig debatt förts de senaste veckorna om algoritmernas intåg i kulturen, där ”störst automatiskt blir bäst”, som en förklaring till det stora fokuset på artister som Swift, Rosalía och Charli XCX. Det kan förstås också bero på att de här artisterna gör briljant popmusik. Eller bara att pop alltid betraktats med skepsis av kritikerna, som sett den som lättviktig i relation till den seriösa rockmusiken, som helst ska trakteras av skäggiga farbröder i rutig flanellskjorta med en sliten telecaster som främsta tillhygge.

Plath tvekade inte inför att ta in sin tids katastrofer, när hon låter Förintelsen agera fond i flera av dikterna i Ariel. Och Swift får förstås kritik för att hon inte sjunger om Ukraina och Gaza, men då behöver jag ställa frågan: Gör Håkan Hellström det? Nähä, men då kan vi gå vidare.

Varför är Swift så hatad? Är folk rädda för vad det ska avslöja om dem: att de i grund och botten är basic bitches, hela bunten? För få saker är så skrämmande som det populära – folk vill vara unika, känna att de är undantag. Popularitet är en fängelsecell, och det spelar ingen roll hur mycket folk som står utanför påpekar att den är av gyllene snitt – det är fortfarande något som stänger in och förhindrar. Nelson påminner att kvinnor löper en dubbel risk om de skriver utlämnande: ”When women make the personal public, the charge of whorishness always lurks nearby.”

Plath kunde vara sexuellt explicit i sina dagböcker, och dikterna i Ariel var råare och frispråkigare än någon annan kvinnlig poet skrivit, med möjligt undantag för Anne Sexton. Swift är mer kysk, menar Nelson, även om det finns mer än sexuella anspelningar i låtar som ”Wood” på senaste skivan ”The Life of a Showgirl”. Fast Nelsons essä skrevs ursprungligen 2024, och uppehåller sig lämpligt nog vid Swifts då senaste alster, ”The Tortured Poets Department”. Plath fortsätter att vara aktuell: i vår kommer en efterlängtad kritisk utgåva av de samlade dikter, med fotnoter och förhoppningsvis ett mer generöst urval än det Ted Hughes sammanställde till den utgåva som omtyckts och omtryckts sedan 1981.

Den viktigaste lärdomen består i hur Nelson lyckas argumentera för hur Plath och Swift tar sina respektive konstnärskap i besittning. Båda rör sig smidigt från rollen som musa till skapande konstnär, en rörelse mot agens. Med stöd i en essä av poeten Alice Notley visar Nelson hur kvinnor generellt getts rollen av att vara den som lider och överlever, något Plath och Swift överskrider med sitt skrivande.