(tal på Rönnells igår i Stockholm, med anledning av att jag mottog Madeleine Gustafsson-priset från Svenska författarförbundet)
Det är med djup och innerlig tacksamhet jag mottar Madeleine Gustafsson-priset i litteraturkritik. För det är verkligen viktigt för det litterära landskapets utveckling och kultivering att en god och ambitiös kritik belönas, men också att den förs på många olika plattformar. När jag startade min blogg bernur för femton år sedan såg detta landskap annorlunda ut. Det var hos många auktoriteter otänkbart att något så efemärt som bloggvärlden kunde erbjuda seriös kritik.
Därför företogs mitt skrivande inledningsvis vid sidan av det offentliga. Att inte bli tagen på allvar är inte den sämsta förutsättningen för att skriva kritiska texter. Ett underläge kan sporra en att vässa sina verktyg. Men hur ska man märkas och göra sig hörd? Att ta plats med prestigefyllda sågningar av upphöjda författarskap är säkert en klok strategi i det korta perspektivet.
I det längre perspektivet som jag med viss rätt anser mig tillhöra tror jag det är klokare att helt enkelt skriva så bra texter som möjligt. Och då kan man erinra sig Marguerite Duras ord från det lilla häftet Det är allt: ”Skriver man hela livet lär man sig att skriva. Det räddar en inte från något.” Detsamma gäller förstås läsning. Läser man hela livet lär man sig att läsa.
Och det är verkligen inte illa! Därför vill jag rikta min tacksamhet också mot de författare som gjort mig till den läsare jag är idag. En av dessa är förstås Marguerite Duras. Kanske det är så enkelt. Vill man lära sig läsa – läsa kritiskt, det som är den egentliga läsningen – då ska man vända sig till de författare som tar sitt uppdrag på största allvar. Författare som befinner sig i verkligheten, som vågar möta det som gör ont, och som utsätter sig för de påfrestningar det innebär att förmedla dessa besvärliga upplevelser till den som definierar sig som läsare.
Vad betyder då ”den egentliga läsningen”? Att läsa på riktigt innebär att möta jobbiga tankar och svåra erfarenheter. Att leva är mödosamt, och världen är med förlov sagt helt fucked. Att feel good-böcker har blivit så populära är ett allvarligt tankefel. Det är inte innehållet i böckerna som ska få dig att må bra, utan det är själva läsningen i sig som ska åstadkomma detta. Ingen skulle komma på tanken att stämpla Duras böcker som feel good, men att läsa dem är definitionen av feel good.
Att skriva kritik är en viktig syssla värd att tas på allvar, och man ska nog akta sig för att säga att kritiken har spelat ut sin roll och döma ut dess funktion i det litterära kretsloppet. När Leif GW Persson häromåret hånfullt sa att inga statyer reses över kritiker hade han inte bara fel i sak – tänk Georg Brandes, Aristoteles, Charles-Augustin Saint-Beuve, John Ruskin – utan också: vem vill vara en staty? Är det inte bättre att vara livaktig och närvarande än ett dött och fixerat monument?
Enkelt uttryckt: det är viktigt med kritik för att betona vad som gör bra böcker bra och dåliga böcker dåliga. I uppdraget ingår bedömning, ja, men det kan bara ske där ett förtroende har upprättats. En kritik som gör rättvisa åt uppdraget måste vara pålitlig och konsekvent, men inte förutsägbar. I så fall kan kritikern ersättas av en AI, något som framtiden förmodligen redan har i beredskap. En algoritmisk bedömning kan ändå inte ta hänsyn till den sällsamma och ovissa effekt som uppstår under läsningen. Det är en effekt som kan beskrivas som häpnad i sin renaste form, att vara i ständig beredskap för det som förbluffar. Det går inte att programmera sin överraskning eller sin glädje i att upptäcka ett fynd som Maria Stepanova, för att nämna en författare från senare år som påmint mig om vilken unik gåva litteraturen är.
Kritiska texter blir ett tillfälle att berätta vem man är, vad man står för, vad man tycker är viktigt. Att skriva kritik innebär att ta plats i verkligheten och ger dig möjlighet att idka samhällskritik, att diskutera ideologi, filosofi, psykologi, religion. Och litteratur, inte minst. Alltså hur litteraturen ser ut, och ska se ut, både avseende sitt innehåll och sin form. Begreppet stil är generellt för eftersatt i den kritik jag läser: helt enkelt borde mer handla om hur boken är skriven och mindre om vad den innehåller.
Litteraturen är inte avskild från verkligheten. Att läsa är inte verklighetsflykt; det är att utsätta sig för verkligheten och de jobbiga frågor som författarna med beundransvärt mod tar sig an. Hur kan man känna annat än tacksamhet inför det arbete som de lägger ned?
Att skriva kritik kan kännas som att angripa en obelisk med en miniatyrskruvmejsel, liknande den som man justerar sina (obligatoriska) glasögon med. Man kan göra bara knappt märkbara ingrepp, och så ska det förstås vara, att ett riktigt konstverk, med Prousts eleganta formulering, är enklare att skapa än att ödelägga. Det är klart att jag önskar att jag ibland hade ett mer effektivt verktyg, kanske åtminstone en hammare. Men i rättvisans namn är det nog lika bra att vi kritiker bara har små skruvmejslar att tillgå.
Kritisk läsning åstadkoms i mitt fall med pennan i handen, med reaktioner och reflektioner. Det är paradoxalt att jag publiceras på en elektronisk plattform, och helst hade jag nog önskat att bernur utkom i pappersform, eftersom det är så min egen läsning helst ser ut. Men internet är en kompromiss, och jag ska inte bara nämna avarterna med detta forum. Pappersversionen av bernur hade inte fått den spridning och det genomslag jag förstått att jag ändå har haft.
Det går att utföra kritisk läsning också på ställen där man minst av allt förväntar sig det. Att jag plockades upp och fick skriva kritik hos de auktoriteter som inledningsvis raljerade över bloggformatet är ett tecken på det. Nu är bloggen som publiceringsform inte lika trendig som den var 2006. Men kritik bedrivs där verkligheten finns. Det skulle inte förvåna mig om framtidens kritiker just nu huserar på instagram, där många ambitiösa bokkonton kan erbjuda ett alternativ till den dagstidningskritik som blivit allt mer eftersatt.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/11 2021)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar