Två europeiska författare som trots att de varit döda ett tag blivit oerhört omtalade de senaste åren är italienska Natalia Ginzburg och ungerskfödda Agota Kristof. Båda har gjort ett remarkabelt intryck på det samtida litterära fältet, inte minst det svenska. Ingen som läst dem verkar kunna bli besviken, något som i sig får en att aktivera sin misstänksamhet. Inom kort utkommer Kristofs senaste bok i översättning, Det kan kvitta. Sally Rooney citerade Ginzburg i sin senaste roman Vackra värld, var är du, och Rachel Cusk har skrivit förordet till den utgåva som nu ges ut på svenska, Små dygder.
Det är en essäsamling i det något mindre formatet. Att Cusk intresserar sig för Ginzburg är föga förvånande: de delar en förtjusning i en viss typ av noggranna iakttagelser av mänskliga tillkortakommanden. Hon har också skrivit ett ganska exemplariskt förord, som prydligt förklarar vad man kan hitta i dessa essäer, och fokuserar mycket riktigt på hur den italienska författaren lyckas ”gestalta människans defekta charm”. Här ryms elva oftast korta essäer skrivna mellan 1944 och 1962.
Här följer en enkel sanning: man läser för att lära sig saker. Och att läsa Ginzburg utgör mötet med en utmärkt läromästare. Många läser för att få tiden att gå, för att förströ sig, för att bli underhållen. Gott så: men det är en otillräcklig läsning, eftersom den genuina läsningen ser annorlunda ut. Det är en läsning som innebär större insatser, att man riskerar att få sina grundläggande värderingar omstöpta. Ginzburg tar både stora och små grepp om sina ämnen, som lite förenklat kan kallas självbiografiska. Men hon utnyttjar den lite slitna formen till att yttra nya saker om jaget, eller snarare låta jaget agera språngbräda för andra slags tankar.
Man läser inte litteratur för att fördriva tiden medan man diskar eller viker tvätt (ljudbokskonnässörer får framföra avvikande åsikt). Den typ av böcker Ginzburg skriver förtjänar inget mindre än din odelade uppmärksamhet. Och så belönad du blir! I första hand uppfattar jag hennes tonfall som avgjort ironisk. Det här är ju en slarvig beteckning, som fästs på kreti och pleti med minsta känsla för livets ohyggliga sidor, men det krävs mer än så för att den ironin ska bli mer än stapelvara. En unik känsla för rytm, till att börja med. Ginzburg skriver angenämt, men hon skriver mothårs (här måste översättarna förmodligen prisas: de rutinerade ässen Vibeke Emond och Gunnel Mitelman). Varför mothårs? Jo, för att hon går sanningens ärenden, och sanningen är alltid obekväm – annars är den ingen äkta sanning.
Något som händer medan jag läser: jag upptäcker att jag ler, ofrivilligt, hjälplöst. Helt enkelt för att det är så bra, till innehåll och till form. Ändå handlar det ofta om melankoli. Om att vår tillvaro bygger på sken, illusion: ”Drömmar förverkligas aldrig, och så fort vi ser dem i kras inser vi plötsligt att den största lyckan i våra liv finns utanför verkligheten. Så fort vi ser dem i kras förtärs vi av saknad efter den tid å de glödde i oss.” Det här är alltså litteratur som gör ont på riktigt. Först i efterhand förmår vi uppskatta det vi haft framför våra ögon. Vi lever i något som redan varit.
Ginzburg utför den smidiga rörelsen från den enkla beskrivningen till förädlad analys. Det sker med sådan exakthet, eftersom hon vet när förenklingen hotar att lamslå texten: just då byter hon spår, lämnar det som kunde ha blivit kliché. Författaren måste lita på läsaren, och som läsare måste vi känna att hon gör just det, och inte underskattar oss eller vår förmåga att själva dra slutsatser. Det här är inte samma sak som att skriva spartanskt: nä, för Ginzburg fyller texten med detaljer. Vad det är frågan om är förmågan att klippa av innan det blir för övertydligt. Till exempel när hon skriver om tystnaden: är den bra eller inte? Klart den är att föredra ibland, en värdefull egenskap. Men den är också en synd.
En vistelse i England genererar två texter som präglas av bitande satir. Det råder ingen hejd på vad hon avskyr hos engelsmännen: den fantasilösa maten, oförmågan att förvånas, färglösheten i hela tillvaron. Det är blyghet och misantropi i ohelig allians. Som italienare i England blir hon till en början förvånad när det är så svårt att beställa ett glas vatten på restaurangen, efter att ha sett hur snabbt man skaffar fram vatten om någon svimmar på gatan. Men de dricker ju så mycket te att de aldrig hinner bli törstiga på annat, konstaterar hon syrligt när först efter visst gnissel det önskvärda vattenglaset kommer fram på restaurangen. Här låter hon som en stand up-rutin: lustigt nog är texten från 1961, under den tid när Lenny Bruce i USA förfinade (alltså förfulade) hela genren.
Natalia Ginzburg är i sina essäer både kategorisk och nyanserad, och det är väl det som gör dem till så levande material fortfarande, att det finns denna spänning mellan ytterligheter, som syresätter hennes idéer. Hennes temperament är tillspetsat men också förstående, och egentligen inte dömande. I den mån hon är överseende är det ändå inte av det milda slaget. Det mest tilltalande är direktheten, något som också bidrar till att de fortfarande uppfattas som så moderna – vad nu ”modern” betyder, inte minst i dessa tider, ett århundrade som splittras i så många riktningar.
Och även om det är direkt och ibland ganska hårt skrivet finns det en förtrolighet i hennes angreppssätt. En slags ömsesidighet, en respekt för läsarens integritet, ungefär som att hon ser dig men låter dig vara i fred med de (eventuella) slutsatser du hämtar ur hennes essäer. Så kan väl ingen riktig läsare heller motstå den totala sågningen av parrelationen i den bitska ”Han och jag”, speciellt när hon utbrister: ”Jag älskar och förstår mig på en enda sak i världen, och det är poesi.”
Ja, en sådan text är anklagande mot mannen, och tämligen skoningslös. Men den är också självrannsakande. Så fungerar Ginzburgs texter ofta på två plan: dels en kritik mot andras befängdheter och inbilskheter, och dels minst lika skarpa utfall mot de egna bristerna och skavankerna. Texterna som är skrivna direkt efter andra världskriget kriget visar också vilka reella problem fredstiden medför. Att det inte går att återhämta sig. Det enda goda kriget innebar, menar Ginzburg, är att författare slutade ljuga. Nu tvangs de säga som det verkligen var, inte minst när det gällde att skildra människans uselhet.
Och här finns en bedårande klok essä om barnuppfostran. Belöningar och bestraffningar är kontraproduktivt, då livet sällan följer denna enkla mall att goda gärningar belönas och onda handlingar bestraffas. I själva verket är det oftare tvärtom, att det dåliga beteendet belönas och de goda åtgärderna passerar obemärkt förbi; då kan man lika gärna lära barnen det tidigt, så slipper de bli besvikna. Det må låta cyniskt, men det är svårt att argumentera mot henne.
Att författare gillar Ginzburg är föga förvånande, då hon är så inspirerande att läsa. Alla borde läsa henne, och uppleva hur ens egna skrivande uppmanas anta större ambitioner. Och varför har vi den här myten om den lidande konstnären? Som Jeanette Winterson sa när hon i en intervju om sin senaste roman Frankissstein la ut texten i detta ämne, att hon alltid känt en enorm glädje i att skriva, och att den som bara klagar på hur jobbigt det är att skriva kan skaffa sig ett annat yrke. Ginzburg: ”Så fort jag börjar skriva känner mig oerhört väl till mods, och jag rör mig i ett element som jag tycker mig känna oerhört väl”. Denna trivsel är det svårt att bortse från när man läser henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar