Dunning-Kruger-effekten innebär att när vi saknar kunskap överskattar vi vår intelligens, och om denna felaktiga självbild har Andrés Stoopendaal skrivit en satir. Huvudpersonen är en relativ yngling med vaga författardrömmar, men har ett byråkratjobb på Länsstyrelsen. Han ser sig själv som en typisk intellektuell som läser Jordan B Peterson och idoliserar Stig Larsson och Michel Houllebecq. Han raljerar över intersektionalitet och identitetspolitik, och som undertitel kunde stå: ”Vilsna män, nu ännu vilsnare”.
Underförstått handlar det en hel del om manlig skörhet. Stoopendaal vill nog göra sin huvudperson till en typisk exponent av en viss typ av grabbig intellektuell. Gott så, men att låta honom vältra sig i dum självupptagenhet innebär inte automatiskt en engagerande roman. Här blir det för många och för långa referat av tråkiga idéer, och pastischerna på Houllebecq är bara dåligt genomarbetade. Ett potentiellt intressant sidospår om fascinationen för förfall tas inte heller riktigt till vara.
(Också publicerad i Vi 12/21)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar