Barnböckernas barnbok är förstås Lewis Carrolls mästerverk Alice i Underlandet från 1865. Det är sällsynt att populära barn- och ungdomsböcker fortsätter fängsla generation efter generation, men om det stämmer att varje regel längtar efter undantaget är detta ett undantag som heter duga. Den har översatts åtskilliga gånger till svenska, men den version som de flesta känner till är nog den som signerades Åke Runnquist. Glädjande nog utkom den med illustrationer av Tove Jansson, som förstås var ovanligt skickad att bildsätta just Alices värld.
Och vaddå barnbok, för den delen? Carrolls språkliga infallsrikedom borgar för att läsningen kan utföras även av mer sofistikerade läsare. Runnquist hade några år tidigare tillsammans med Lars Forssell översatt en annan av Carrolls böcker, Snarkjakten, och han visade sig vara åtminstone adekvat lämpad att ta sig an även den första boken om Alice (som så ofta är fallet: den sex år senare publicerade uppföljaren Alice i Spegellandet är mindre känd men en ännu starkare berättelse).
Nostalgi är generellt en återvändsgränd, och därför finns det anledning att närma sig Carrolls böcker med viss försiktighet. Men historien om Alice lär oss andra läxor. Man kan också se den som en lovsång till den förtrollning som finns i läsning. Det blir en övning i att läsa symboliskt, för att dechiffrera de märkliga upplevelserna som Alice konfronteras med efter inledningens fall nerför kaninhålet.
Det kan också läsas som ett tidigt exempel på magisk realism, den subgenre som latinamerikanska författare sägs ha initierat på 50-talet. Om man inte vill datera det till Kafkas metamorfoser, eller för svenskt vidkommande Selma Lagerlöfs magiska sägner. Eller varför inte Ovidius förvandlingsnummer från den romerska antiken … Med andra ord: Carroll är i gott sällskap med sin, hm, realistiska magi.
Efter 101 år blev det alltså Tove Janssons tur att illustrera Alice i Underlandet, en uppgift hon tog sig an med stort engagemang. Bland alla andra försök att bildsätta romanen märks Mervyn Peake och Salvador Dalí – men ingen lyckas lika kompetent som hon nagla fast det neurotiska barnasinne som Carroll excellerade i. Hennes värld är mörkare, mer tillåtande mot den svärta och de skuggsidor som texten andas fram.
Runnquists översättning är habil men långt ifrån fläckfri, även om man beaktar den gammeldags traditionen att försvenska originalets många allusioner. Att därför möta en remix av Viktor Rydbergs ”Tomten” känns lite av ett helgerån. Somt blir ändå nästan bättre på svenska, som originalets redan i sig fyndiga ”curioser and curioser” som på svenska ges en ännu starkare och lämpligare språklig twist med ”knostigare och knostigare”. Det är den typen av påhittighet som James Joyce långt senare skulle konstruera – en insats som står i ganska stor tacksamhetsskuld till Carrolls påfund.
När nonsens ges mening blir det en slags anarkistisk önskedröm. Men glädjen balanserar på förtvivlans rand, och historien om Alice är en mörkare saga än de tillgängliga Disney-versionerna (den tecknade från 1951 och Tim Burtons syrligt sockrade från 2010). Romanen visar vilka farliga och yrselframkallande krafter som aktiveras när logik och språk sätts ur spel, och att den kontrast till den verkliga världen som Alice hamnar i är långt ifrån oskyldig. Den världsliga världen är kanske inte så mycket att ha – är det konstigt att man längtar bort nån gång? – men här visas att alternativet, det spännande och mystiska Underlandet, är fullt av vimmelkantigframkallande skräck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar