1927 säger E.M. Forster att han ägnar två av dygnets timmar åt kärlek. Lytton Strachey svarar spefullt att han ägnar tio timmar åt kärlek varje dag. Anekdoten återges av Virginia Woolf, 45 år gammal vid tillfället. Hon svarar att hon ägnar varje vaken stund åt kärlek, att det är som att se allt genom ett lila filter. Men du har aldrig varit förälskad, säger karlarna känslolöst.
Har inte hon? Hennes romans med Vita Sackville-West genererade inte bara den engelskspråkiga litteraturens mest passionerade kärleksbrev – romanen Orlando – utan också en nästan tjugoårig korrespondens som ofta glöder av åtrå, begär, lidelse. Samt en del lidande, för all del: svartsjuka, missförstånd, gräl, försoningar. Båda var gifta på var sitt håll. Virginia med Leonard, vars funktion mer liknade sjuksköterska åt sin hustru, och Vita med Harold, där de på var sitt håll ägnade sig åt homosexuella relationer.
Brevväxlingen mellan Virginia och Vita har i år utgetts i en behändig volym, passande nog i den kärleksfärg Virginia lokaliserade – lila. Love Letters heter den kort och gott, och innehåller utöver utdrag ur många brev generösa inblickar också i Virginias dagböcker. Vitas brev är kursiverade, för att man som läsare snabbt ska kunna särskilja de olika rösterna, fast i själva verket går de in i varandra, så som sker när kärleksbrev utväxlas, att det inte längre blir så viktigt vem som skriver vad.
När de börjar träffas är Virginia 40, Vita 10 år yngre. Sedan dröjer det ett par år innan de ligger med varandra – två gånger, informerar Vita sin make. Dessa stunder markeras i texten av antingen ett ”!” eller ett ”X”. Sedan följer många år när de skriver, som allra mest intensivt åren som leder fram till Orlando 1928. Vita vistas utomlands som hustru till sin diplomat till make, men då glöder breven desto mer, från bådas håll. Ibland träffar Vita andra kvinnor – en Mary här, en Hilda där, en Violet där, etc – men Virginias svartsjuka är av övergående art. Deras invisible string tål sådana påfrestningar. Ändå kan Virginia inte hejda ett visst ressentiment när hon nämner någon av Vitas affärer med andra kvinnor: ”You have a ladder: on which rung am I?”
Omslagsfliken är kanske onödigt skvallrig, då den inbjuder oss att ”tjuvlyssna” på parets intimaste hemligheter. Snarare är deras brev ofta städade och beskedliga, men det förhindrar inte att de kan vara sexiga, eftersom sexighet är något annat än (porno)grafiska explicita skildringar, utan något som finns i språket, i de intelligenta formuleringarna. Med andra ord: skvaller står i motsättning till sexighet.
När de börjar träffas är det uppenbart att Vita förälskar sig i Virginias hjärna, och det är svårt att klandra henne. Nämn en vackrare 1900-talshjärna än Virginia Woolfs … jag väntar … Medan Virginia snarare förälskar sig i Vitas kropp (om hon bortser från dubbelhakorna). Med kropp avses inte enbart behagen, utan förmågan att röra sig i rummet, att använda sin kropp som ett medel för kommunikation, att med suverän självklarhet inta ett rums centrum. De kompletterar varandra. Båda är författare: Vita till en handfull bestsellers, Virginia till en handfull modernistiska mästerverk som de flesta betraktar som för knepiga för sitt eget bästa.
När relationen inleds fysiskt – 1925 – är Woolf precis på väg att inleda sin konstärligt mest briljanta period, när åren 1925-1931 innebär fyra osannolikt starka mästerverk: Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando och Vågorna. För den engelskspråkiga litteraturens vidkommande kan endast William Faulkners starka år 1929-1936 i viss mån ställas i jämförelse, med fem nästan lika starka mästerverk: Stormen och vreden, Medan jag låg och dog, Det allra heligaste, Ljus i augusti och Absalom, Absalom!
Breven pendlar mellan flirtighet och anklagelse, avvaktan och fullbordan, tvivel och absolut visshet, retsamhet och högaktning. Vita är känslig, Virginia är flitig med nålstick för att åsamka skada. När Vita visar sig missnöjd med en del av Virginias böcker – främst Mrs Dalloway och senare Tre guineas – blir krisen uppenbar. Den enda som fick kritisera Virginia var ju hon själv. Det är en relation som uppbådar vissa kriser. Virginia är ju känd som den stora människokännaren, medan Vitas böcker i stort sett är bortglömda. Som brevskrivare visar hon dock påfallande ofta stor kännedom och iakttagelseförmåga, och ger oss djupa och känsliga inblickar i Virginias personlighet, när hon skriver: ”You see, you accomplish so much. You are one perpetual Achievement; yet, you give the impression of having infinite leisure.”
Likaså kan Vita ge en god karakteristik av Virginias insats som kritiker, att hon ägnar sig åt att sätta de böcker hon skriver om i belysning, att sprida ett ljus över dem. Det är träffande, i synnerhet om man tänker på de i ordets fulla bemärkelse lysande essäerna i de två The Common Reader-böckerna, något av den bästa litteraturkritik som har utförts. Samtidigt visste Vita sin plats som den mindre begåvade, att hon i jämförelse var tråkig. Men hon skriver djärva och vackra kärleksförklaringar, och är mer benägen att använda det starkare ordet (”love”) där Virginia länge nöjer sig med det svagare ordet (”like”). Men nog är det kärlek, och det inser också Virginia så småningom, även om det dröjer några år.
Vi har tack vare breven tillgång till åtskilligt av deras intima stunder, men givetvis inte de allra mest intima stunderna. Dessa återfinns så klart i deras möten, och de är inte dokumenterade. För visst är breven intima, men det mest intima utspelar sig i samtalen, för att inte tala om i deras tankar, som inget språk kan återge. Hur ska känslor uttryckas i ord? Den som söker snaskiga detaljer kommer ju att gå mer eller mindre tomhänt från den här boken, men å andra sidan får man med sig några av de finaste kärleksförklaringarna som går att uppbåda. Som när Vita skriver: ”I am reduced to a thing that wants Virginia.” Men det är ändå bara början.
Det är i språket vi är som mest värnlösa, som mest nakna. I mötet med den vi älskar. Vita är ibland nästan onödigt undergiven och insmickrande – som sagt, medveten om obalansen i att vara ihop med ett riktigt geni – men det är en obalans Virginia inte utnyttjar. Eller om det bara är så att hennes neuroser inte tillåter henne att inbilla sig något, inbilla sig att hon är precis så åtråvärd som Vita utmålar henne som.
Deras relation är queer, både före sin tid och tidlös, fast egentligen bara utanför sin tid. Vitas brev till maken ingår, där hon försäkrar honom att hon minsann inte ska förälska sig i Virginia (spoiler: det löftet bryts). Men hon försöker kalla deras kärlek andlig, mental, intellektuell, att den inte involverar känslor och fysisk attraktion. Det stämmer inte, eller de föresatserna tvingas hon överge. Vita förstår till fullo både skörheten och styrkan hos Virginia, och dynamiken i deras relation kvarstår tack vare dessa hänsynstaganden. En allt mer ömsesidig respekt uppstår.
Samtidigt är kärlek något mer, något större, än ömsesidig respekt. Kärleken är också farlig, då den sätter så våldsamma känslor i gungning. Kärleken är också alltid dubbel: varje trygg stund föder stunder av oro. Vita rör sig i världen, Virginia rör sig i sin hjärna. Virginia hittar på nya namn för Vita: ömsom åsna, ömsom hundvalp, ömsom häst, ömsom delfin. Vita kontrar med att likna Virginia vid en apa. Breven är okynniga, och långt ifrån kyska. Vita föreslår ”undertryckt kåthet” som orsak till Virginias längre perioder av depression. Vi som läser förstår utan att det nämns vilken enorm betydelse Vita hade för att förlösa Virginia och göra henne till den banbrytande experimentella författare hon skulle bli.
Volymen inleds med Alison Bechdels förord, som efter en initial förtjusning i den egna personen (åtta personliga pronomen i de fyra första meningarna) ändå lyckas säga några avgörande saker om de här breven. Men introduktioner är överflödiga. Som läsare kan man kasta sig rätt in i breven, och läsa dem som en ovanligt stark och slitstark kärleksrelation, utanför alla konventioner och offentlig redan under deras livstid. När Vita var i USA approcherades hon av en dam som ville skriva romanen om deras kärleksaffär. Den romanen behövde inte skrivas: i stället har vi breven. Och vilken utsökt roman de utgör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar