På kort tid har Mats O Svensson utmärkt sig som kritiker och redaktör, med flera goda insatser främst i skandinaviska tidskriften Vagant. Nu utkommer han med sin första bok, på förlaget Faethon, och det är en satsning i stor skala. De som sjöng vid civilisationens slut. Om lyrik i antropocen är inte enbart en genomgång av vår tids ekopoesi, utan också en gedigen lägesrapport som tecknar bakgrunden till naturlyriken så som vi lärt känna den under 2000-talet.
Antropocen? Ja, alltså det namn vi lärt oss ge på vår moderna period, som infaller strax efter industrialismens genombrott, alltså från 1770-talet och framåt, och som förklarar mänskliga avtryck på klimatet. Det har blivit ett återkommande begrepp i den diskussion om miljön som har förts under de senaste tjugo åren. Svensson lutar sig bland annat mot idéhistorikern Sverker Sörlins informativa bok Antropocen som kom för fyra år sedan, när han gör sin omsorgsfulla skildring av människans plundringståg på naturen. Däremot förbigår han Peter Degermarks ekopoetiska essäbok Tala för det gröna i lövet, som kom för ett par år sedan.
Men hans utgångspunkt är också Simone Weil, som under nazisternas ockupation av Frankrike vände sig till Iliaden för att undersöka vilka gränser vi har, både ur individens och ur samhällets perspektiv (tyvärr är just denna sannerligen ofta omtalade essä av Weil inte översatt till svenska). I Weils skarpa blick blir det en fråga där moral och rättvisa ingår i ett intellektuellt utbyte. Men som Svensson visar: hon önskade sig en gräns, vi önskar oss att gränsen försvinner eller åtminstone förflyttar sig – allra helst en bra bit in i framtiden, så vi slipper tänka på vilka skador vi åsamkar naturen. Så kan vi ta oss ännu skändligare friheter och tillåta oss ännu mer vedervärdiga gärningar.
För vad gör vi? ”Vi rycker undan mattan för oss själva, sågar av den gren vi sitter på och biter den hand som föder oss”, skriver Svensson med illa dolt förakt. Så utrotar vi glaciärer, arter, skogar och öar. Vad har då poesin med det här att göra?
I en berömd fras konstaterade Auden surt: ”Poetry makes nothing happen”. Det må så vara, men så uppgivna kan vi inte vara. Svensson visar hur poeterna ändå försöker: de lierar sig med ordet ”kanske”, som för övrigt har en särställning i hans framställning (kanske fler borde vara ödmjuka nog att släppa in detta ord i sin retorik?). Han tror nog mer på lyriken än på människan – och nu när vi typ har facit i hand, vem kan klandra honom?
Litteraturen sviker inte. I stället för ekopoesi väljer Svensson den aningen krångligare termen ”antropocen lyrik”, för att illustrera samspelet mellan förtröstan och förtvivlan, som är den växelverkan som har dumpats i vårt knä av tidigare generationers tanklösa utnyttjande av resurser. Att läsa poesi och i förlängningen skönlitteratur blir en vettig motståndshandling, en övning i att tänka långsamt, men framför allt ett sätt att försöka förstå den situation vi har hamnat i. Den som läser orsakar dessutom mindre betydande skador än den som flyger kors och tvärs över jordklotet, till exempel.
Svenssons titel indikerar pessimismen som präglar hans arbete. Nog befinner vi oss vid en slutpunkt, och i en bitter ordvändning liknar han poeterna i antropocens tjänst vid de musiker som fortsatte spela medan fartyget Titanic höll på att sjunka. Pessimismen förstärks via de utförliga rapporterna om till exempel 50-talets många provsprängningar av kärnvapen. Aningslöst? Ja, fast för varje gång människan har skapat restriktioner har vi uppfunnit en ny dårskap som utmanar etikens gränser.
I stället för att tala om kris för klimatet förordar Svensson att vi börjar se sanningen i vitögat och benämner det mutation – att det som sker är så avgörande förändringar att vi inte ska inbilla oss att det är ett förlopp som kan hejdas, att det är ett problem som kan lösas. Ordet ”kris” antyder ju att vi kan kvantifiera och överblicka det som sker med klimatet, med prydliga grafer kanske. Världen muterar, liksom vårt sätt att förhålla oss till världen. Det är pessimistiskt framställt, när Svensson tänker högt: ”Är det för sent? Kanske.” Men samtidigt uttrycker han en försynt invändning mot poesins ineffektivitet: ”Att pessimism skulle innebära handlingsförlamning och passivitet är en föreställning som har fått fäste i det allmänna medvetandet. Men stämmer det? Inte heller optimismen verkar ju kunna frambringa en nödvändig handlingskraft.”
Boken hålls ihop skickligt, och efter att ha presenterat bakgrundsmaterialet vidtar ordentliga lyrikanalyser. Först av de romantiska poeternas naturdikter. Här tar Percy Bysshe Shelley mest plats, och Svensson hittar bra exempel för att illustrera sina teser. Det är lite olyckligt att citaten hamnar lite snett ibland, att ”where” ersätter ”were” i ett utdrag ur dikten ”Mont Blanc”, liksom att namnet felstavas ”Shelly” i bibliografin. Nog är det typiskt att sådant jämt drabbar den konstant förödmjukade Shelley, som knappt hann dö innan engelska journalister hånade hans ateism med infama nekrologer: ”Nu får han minsann veta om det finns en himmel eller inte!” Och när John Clares dikt ”The Mores” – felaktigt kallad ”The Moors” – citeras hamnar en apostrof snett och orsakar att ”its” blir ”it’s”.
Sådana fadäser hindrar inte att här görs klargörande analyser av bland annat Shelleys sonett ”Ozymandias”, med tydligt motiverade förslag på dess relevans i vår tid. Svensson menar att kritiken mot främst de engelska romantikerna varit för svartvit: det är inte de som krattade manegen för kommande tiders exploatering, utan det är en grovt förenklad läsning av deras förhållningssätt till naturen. Det fanns helt enkelt ett annat gehör, ett känsligare gehör, hos exempelvis Shelley och Wordsworth – och den senare kunde kanske ha beretts större plats i den här framställningen.
Ett förslag är att den nya antropocena lyriken ska ägna sig mer åt vetenskap, inkludera satellitfotografier och statistik för att inskärpa allvaret hos läsarna. Men tillåt mig en viss skepsis här, en skepsis jag tror Svensson delar. För hittills har dessa tillgängliga data inte haft någon märkbar effekt: är det inte bättre att poeterna ägnar sig åt det som de är bevittnat bra på? Alltså att fortsätta vara den enerverande rösten, fortsätta ställa de kritiska frågorna. Ibland med hjälp av metaforer, ibland med hjälp av torr protokoll-prosa. Men sällan blir det lyckat om man kräver likformighet.
Efter romantikerna når Svensson fram till nutiden, och skriver engagerat och initierat om flera av de poeter som vi läst nyligen och förknippar med ekopoesin eller med den här bokens ord antropocen lyrik, som Jonas Gren, Agnes Gerner, Maria Küchen, Johannes Heldén, Åsa Maria Kraft, men också de något äldre Lennart Sjögren och Gunnar D Hansson. Och några till, kanske mer oväntade i sammanhanget, som Katarina Frostenson, Anna Hallberg och Malte Persson. Vissa farhågor finns att det ska bli ytligt, när genomgången av antropocens förutsättningar är så omfattande, men pedagogiskt nog ägnar sig Svensson hellre åt färre exempel, och då blir det så pass mycket fördjupning att ens lystmäte blir tillgodosett. Speciellt när han ägnar sig åt herrarna Gren och Sjögren (att deras namn så naturligt fogar sig till naturtematiken är förstås bara en tillfällighet).
Det är lärorikt på många plan. Det är också inspirerande. Exakt så här ska god lyrikanalys se ut: noggrann, livfull, engagerad, allvarlig. Men också så oerhört initierad, och med många outtalade rekommendationer. Svensson summerar, men han gör inte bokslut, utan mer läser jag hans bok som en katalysator för att debatten om den antropocena lyriken ska bli ännu mer livaktig i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar