Den nya Augustprisnominerade romanen av Ellen Mattson är en existentiell deckare med spår av minnesförlust och förlorad identitet. Det är med viss insats man läser, och riskerar att identifiera sig starkt med huvudpersonens öde.
David Svarthed är en svartsynt universitetslärare som hamnat i onåd hos ledningen efter att ha agerat okänsligt mot den yngre studentgenerationen. Han planerar att skriva något om Iliaden under sin ofrivilliga ledighet. När han halkar på en isfläck blir han av med en röd bok – eventuellt har någon slagit ned honom för att stjäla boken. Han får hjälp av två tonåringar att rekonstruera händelsen.
Det är intrigen i Ellen Mattsons nya roman Den svarta månens år. Men allt som står här ovan kan lika gärna vara falskt, eftersom David är vad man brukar kalla en opålitlig berättare. Han är det av två orsaker: dels är det något författare gärna tar till i en viss typ av melankolisk roman, och dels verkar han lida av någon personlighetsstörning, som infaller innan han ramlar och eventuellt skadar sig i huvudet.
Vi befinner oss i Davids huvud, och inledningsvis gör han inte mycket annat än stirrar ut genom fönstret och väntar på att hans katt ska komma in och hämta sig lite mat. Han ger sig ut på sävligt irrande promenader lite då och då, och träffar en del gamla klasskamrater från barndomen. Han träffar också en berömd poet, som slutat skriva.
De två tonåringar, som närmast liknar barn, är hjälpsamma och söker själva upp David. De följer honom också på raider i antikvariat där han köper dikter av Lord Byron till dem (spoiler: det faller dem inte på läppen). Men som sagt, det mesta tyder på att han bara inbillar sig allting, att man kan föreställa sig honom stående vid sitt fönster genom hela romanen.
Skrivprojektet om ”Iliaden” övergår alltså i en slags existentiell deckare, där brottet var den röda boken. Han minns inte vad det var för bok. Mest påminner han om den lilla pojken i Nils Ferlins dikt ”Barfotabarn”, han som tappat sitt ord och sin papperslapp och grät för att han inte kunde minnas något av det skrivna.
Mattsons stil är lika munter som huvudpersonen är dyster, och full av staplade huvudsatser. Vi följer tankarna medan de tänks, och mer och mer skapas utrymme för det dunkla och diffusa. Han rör sig i en miljö som allt mer liknar ett psyke, börjar se fiskar och svarta planeter i sitt synfält. Även om fallet där han kan ha skadat huvudet påverkar verkar hela hans sönderfall ha legat latent, med antydningar om tidigare förföljelsemani på arbetsplatsen.
David pendlar mellan att vara löjeväckande och patosfylld, och är orostyngd från början. Mattsons smått satiriska roman skildrar ett sökande efter mening, och visar hur svårt det är att nå fram till definitiva beslut. Man kan tänka sig att hon är ute efter att skildra vår besatthet efter att få förklaringar. Att följa med på den färden saknar inte stunder av intresse.
Så kan David läsas som symbolen för vår vilsna jakt efter svar. Romanen skildrar ganska exakt vad som sker under läsningen, att vi liksom David är osäkra på vart berättelsen ska ta oss. Jag upphör att vara den utanförstående läsaren av en roman av Ellen Mattson och hamnar längre och längre in i Davids medvetande. Jag blir honom när jag läser.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/10 2021)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar