Pålitliga deckarförfattare vet att klara upp sina brott innan sidan 400, och det gör Åke Edwardson prydligt i sin nya bok om Erik Winter. Även om den är habil skapar Christina Larsson mer bestående spänning i sin nya roman om ett nytt par hjältar.
Deckarförfattare är både de mest pålitliga och opålitliga av författare. Man kan alltid lita på att de sätter dit den misstänkte innan de 400 sidorna slutar. Däremot har de svårare att pensionera sina deckare. Jan Guillou har annonserat att hans gamle hjälte Carl Hamilton strax återuppstår för ett nytt uppdrag, och Åke Edwardsons Erik Winter, som rentav drunknade i den avslutande tionde boken för drygt tio år sedan, har kommit tillbaka från de döda.
Nu en tredje gång, i en kriminalroman som passande nog heter Det trettonde fallet. Edwardson är en deckarförfattare av den gamla stammen, och hans intriger är tidlösa. Göteborgskommissarien Winter blir vittne till en bilkrasch där en kvinna kör rätt i en bergvägg och hamnar i koma. Mannen vid hennes sida dör. För trettio år sedan var kvinnan – då tio år gammal – med om att pappan sköts ihjäl i hemmet.
Polisarbetet mals långsamt. Det famlas i mörker, men en och annan snilleblixt lyser upp ibland. En psykologistudent och hans flickvän mördas. Finns månne en koppling? Utredningen hamnar i Värnamo och sekten ”Barnen”. Det är snitslad bana mellan oändliga förhör och bilfärder med tomgångsdialog.
Parallellt ska Winter bygga en tomt för att locka med sig hustrun och barnen som väntar på honom i huset i Spanien. Han är inte alltför upptagen med dessa planer. Mest dricker han fin whisky och lyssnar på dålig musik, lagar exklusiv mat, lider av tinnitus, och oroar sig över det ökade våldet i hemstaden. Allt medan brottet klaras upp innan de nästan 400 sidorna är över.
Ökat gängvåld i just Göteborg är fokus i Christina Larssons nya spänningsroman Agenturen. Ett livsavgörande beslut. Larsson, som är framgångsrik på ljudboksmarknaden, har nu skrivit den första installationen i en ny serie om polisen Louise och säkerhetsexperten Max.
Louises kollega dör i en sprängning, och hon blir själv utpekad som informatör åt de gäng som är misstänkta. Själv anar hon en läcka högre upp i polishierarkin, och på känt manér kan man som läsare lista ut den skyldige långt innan hon gör det. Kanske hon borde ha läst fler deckare, helt enkelt?
Max blir också inblandad, och de tvingas få skyddad identitet utomlands genom SÄPO:s omsorg. Men vem kan de lita på? Även om Larsson bara skriver hälften så bra prosa som Edwardson, vars truliga kverulans är en tillgång, måste jag erkänna att jag blir indragen i den här första boken om Agenturen, speciellt efter att inledningens rörighet har kristalliserat fram skarpt utmejslade karaktärer.
Därför är det svårt att inte rekommendera Larssons bok, om du bara kan fördra en del genanta språkfel och klyschig stil. Miljöskildringen är också platt och otillräcklig i att skapa närvaro. Ändå blir det spännande, och denna spänning trappas upp genom romanens gång. Det är som att åka berg- och dalbana. Man bävar – det hisnar – och så det över strax innan sidan 400.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/10 2021)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar