30 okt. 2019

Ideala begivenheter, Signe Gjessing, översättning Helena Boberg, Modernista


Skynda långsamt är en princip som danska förlag verkar ha glömt bort. 27-åriga Signe Gjessing har vid det här laget hunnit ge ut tre diktsamlingar och en roman. Två av diktsamlingarna har jag läst (debuten Ud i det u-løse, som också finns på svenska, samt Blaffende rum nænnende alt). Tidigare har Ann Jäderlund översatt Gjessing, och när Modernista nu ger ut hennes senaste diktsamling från 2017, Ideala begivenheter, är det en annan förträfflig poet, Helena Boberg, som översätter.

Liksom tidigare är formatet det något ovanliga och något obekväma för att inte säga hopplösa A4. På något sätt är det nog nödvändigt, då Gjessing skriver en expanderande och utvidgande dikt, där formatet låter raderna (s)välla fram, forsa fram. Associationerna kan gå till namn som Ginsberg och Whitman – eller varför inte Edith Södergran. Även här tillåter sig diktjaget rymdpromenader, att liksom gå på sol.


Ja, världen är stor, och dikterna kan bara förhålla sig till denna storhet genom att själv vara anspråksfull. Gjessing har medvetet gått rätt in i en estetik som lånar från romantikens relation till fragmentet. Om världen är splittrad finns ändå inga andra förhållningssätt än att betrakta den i bitar. När världen uppfattas så blir den mer begriplig, verkar Gjessing mena: ”solar och vi kysser varandra: / I / en kyss tappar nuet sina blad som en ros, våra tungor faller av nuet så att nuet står bart, helt utan blad –”.

I hennes försiktiga men bestämda handlag finns soldyrkan, utan att det blir fånigt eller överdrivet. Ändå behålls ett extatiskt tonfall, generöst mot den typ av epifani som annars är förbehållen en betydligt svalare form av poesi. I den mån det finns ett ljus är det inte heller kunskapens eller hoppets ljus, utan snarare undergångens ljus – det som i slutet av tunneln kan vara så vilseledande.

Ljuset blir betydelsebärande och performativt: ”vi befinner oss i en trave ljusglimt, staplad på ett sätt så att glimtarna håller fast varandra i sina ljus – / rymden tror fortfarande att den blir kortvarig: Gud som visar sig så hastigt att vi inte hinner se / (likt subliminala budskap) / kvarhålles!:  rymd”.

Gjessing skriver i otålighetens rytm, och skapar rymd åt sina rymdvisioner. Hon rör sig obehindrat i denna rymd, och om den är bokstavlig eller bildlig kan kvitta. Hennes bildspråk är också ovanligt, oväntat och utmanande. Det sägs ofta om metaforen att den ska vara på samma gång helt överraskande och fullkomligt självklar. ”Det skiter vi i”, verkar Gjessing säga, när hon ignorerar det självklara och bygger på det oförutsägbara och ofta knasiga i sina troper.

Det blir därmed lekfullt och barnsligt när hon skriver bejakandets poetik, och även om jag ibland känner mig vilseledd undrar jag samtidigt om det inte är sådant som är poesins själva funktion – att låta oss tappa fotfästet, för att vi behöver göra det.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.