Fyra faror hotar den som skriver essäer: klichéerna, förenklingarna, generaliseringarna – samt självupptagenheten. Författaren och kritikern Michel Ekman – med bas i Helsingfors – undviker skickligt dessa faror i sin nya essäsamling Andra världar, med en undertitel som kastar om begreppsparet liv och död och sätter döden före livet. Vem gör inte det, höll jag på att säga.
Formatet liknar forna dagars klippbok, men jag förvånas över att endast två av texterna är tryckta sedan tidigare: en om Karl XII i ett nummer av tidskriften Essä, samt en om Proust för Nya Argus. De bästa eller mest fruktbara essäerna – i mitt tycke – handlar om just Marcel Proust och Gunnar Björling. Det är två ganska olika essäer, den ena mer resonabel och den andra mer personlig och med en glimt mot det övernaturliga. Men hejda din skepsis för hokus-pokus: litteraturen är väl inget annat än en domän för det kanske-existerande.
Att Ekman inleder med döden hör ihop med några sjukdomsbesked som infaller med korta intervaller. Det är ju så: dåliga nyheter färdas i karavan. Andningssvårigheter, som han levt med sedan länge, förvärrades av Corona, och direkt efter det en diagnos för prostatacancer. Han berättar om pappan, som vid 67 års ålder fick en obotlig sjukdom som tog död på honom ett halvår senare, och därpå mamman som vid 93 års ålder sedan tio år tillbaka lever i demensens dimmor. När man uppnått en viss ålder återstår bara usla alternativ, som om man vid livets pokerbord spelar med en kortlek som bara består av oklädda kort (medan döden givetvis har roffat åt sig alla knektar, damer, kungar och äss).
Tre dagboksavsnitt om barnbarnen Lilja och Viktor visar inget annat än att det är svårt att berätta om barn och barnbarn utan att det blir sentimentalt. Hur ofta behöver jag inte tänka på Philip Larkins gamla utsaga när bekanta ville visa honom foton på sina barn: ”Vet du inte att det du gör har samma effekt på mig som vitlök för vampyrer?” Ändå drabbas jag av en gullig scen när Lilja kallar sig själv cool och menar att ”fafa” Michel inte kan bli det, men att hon lovar att vara snäll mot honom ändå.
Den estniske författaren Tõnu Õnnepalu har skrivit om paradiset, och Ekman gör ett seriöst menat försök att lokalisera detta mytomspunna … läge? tillstånd? drömda rike? etc …. Det handlar också om vankelmodet, och hur vi ska leva om vi vill se en förändring av samhället men inte är beredda att till fullo kedja fast sig vid träd eller limma fast sig på flygplatsernas landningsbanor. Kan aktivism endast stöttas med aktiva insatser, eller räcker det med att bedriva opinion, till exempel i de texter Ekman skriver? Jag är inte säker på att det finns ett entydigt svar, eller att svaret är det som vi passiva vill höra. Men här bränner texten till och når en högre angelägenhetsgrad, liksom sker i essäerna om Proust och Björling. Eller vänta nu, gillar jag de två texterna för att jag är så förtrogen med författarna?
Ekman läser med gehör, och demonstrerar hur ambivalens och tvivel är goda kritiska verktyg när man läser främst Proust, mannen som hade ett problem till varje lösning, och som mer än någon annan sysslade med misslyckandets konst. Vare sig Proust eller Björling gör världen vackrare, men de bidrar med en förhöjd livskänsla – deras blick på världen gör din egen blick skarpare. Vi ska vara tacksamma över att Ekman påminner oss om det.