The Sense of Style. The Thinking Person’s Guide to Writing in the 21st Century, Steven Pinker, Allen Lane

Lite otippat håller skriftspråket på att bli den allt mer dominerande kommunikationsformen under 2000-talet, i hög grad tack vare (/på grund av) sociala media. När jag igår köpte en ny iPhone tog det väldigt lång tid att ladda ned apparna för twitter, instagram, viber – det här med att skriva upp sina lösenord någonstans kanske är en bra idé trots allt – men när jag skulle välja ringsignal tänkte jag: ”äsch, varför skulle jag, senast någon ringde på den var väl 2011?”

Därför finns det all anledning för alla att vässa sitt skriftspråk. Steven Pinker skrev häromåret guideboken The Sense of Style, med den lite pompösa underrubriken The Thinking Person’s Guide to Writing in the 21st Century. Han är väldigt förälskad i sin fru, romanförfattare, och väljer gärna exempel ur hennes romaner – det var också hon som kom på titeln, bekänner han, vilket i och för sig kan få en att undra hur förälskad han är.

Pinker är ju känd som hjärn- och språkforskare, och det är en lämplig bakgrund för den som uttalar sig i språkfrågor. (Språk är vetenskap.) För honom är språk ett redskap, på gott och ont. Han tänker skarpare än han skriver, och tänker man skarpt får man fler fiender än om man bara skriver skarpt. Nu vet jag inte vilken status Pinker har som intellektuell – jag antar att han befinner sig någonstans mittemellan Roland Barthes och Paolo Coelho.

Alla handböcker i skrivande kan kokas ned till följande hårda kärna: läs. Det spelar inte så stor roll vad, lite större roll hur, men huvudsaken är den kvantitativa läsningen. Pinker gör ingen stor sak av läsuppmaningen, men mer eller mindre underförstått är han ense med uppfattningen att man måste läsa och ta efter för att komma någon vart med sitt skrivande. Regler är för amatörer.

Han utnyttjar ny forskning, och vill ersätta dogmerna med förnuft och evidens. Det låter storslaget, men han lyckas rätt bra med sitt uppsåt. Den guidebok som inte tar upp det legendariska rådet ”murder your darlings” (oftast felaktigt med Faulkner som källa, men Pinker anger korrekt Arthur Quiller-Couch) finns väl inte, men ett bättre råd är att undvika älsklingar när du skriver. Fler skulle tjäna på att vara mer tvivlande – inte falla för frestelsen att bli för förtjust i de egna formuleringarna.   

Många som är uppvuxna i de hårda budens skola (att inte skriva första person singular, ”I”, eller att inte inleda meningar med konjunktioner, ”and, but”) kanske tappar hakan när han skriver: ”Whatever the pedagogical merits may be of feeding children misinformation, it is inappropriate for adults.” Med andra ord: att tillämpa mekaniska principer är inte skrivande. De konstruerade exemplen må vara tydliga, men att läsa dem ger inte större svårigheter än att jonglera med tennisbollar, medan att skriva egna meningar genast byter ut bollarna mot handgranater.

Pinker är ovanligt generös och ovanligt konkret i sina råd. Han har inte mycket till övers för de självutnämnda felfinnarna som på svenska oftast kallas språkpoliser. På engelskan har de fler benämningar: ”the purists – also known as sticklers, pedants, peevers, snobs, snoots, nit-pickers, traditionalists, language police, usage nannies, grammar Nazis, and the Gotcha! Gang.” Endast satsradningarna kan han bli väldigt nitisk mot, och tolererar dem inte ens när studenterna skriver e-post till honom.    

Jag kan i övrigt bara instämma i det mesta, utifrån hur jag uppfattar engelskan. Stil är en fråga om variation, om styrkan i de egna nyckelorden, och de konnotationer man själv ger dem. Bra skrivande inleds starkt och avslutas starkt, menar Pinker, men eftersom tonfall är själva essensen av stil är det svårt att lära ut – var och en måste hitta sin röst, för annars blir du bara ett eko, en epigon.

Många av råden är universella. Om du skriver finns tre sätt att revidera: 1) låt grannen läsa (det kan gärna vara någon annan bekant, men helst ingen som känner dig alltför väl); 2) sov på texten (mitt eget bästa knep: ofta får du då anledning att ta bort en omotiverad elakhet); 3) läs högt (det jag kallar Jonathan Swift-metoden, och det bästa argumentet är att läsa hur ren och klar hans prosa blev av att läste högt för barnen på gatan). 

Ett kapitel om coherence (sammanhang) är välbehövligt, och det är också kanske det svåraste att bemästra för skribenter, att skapa en bra struktur. Den måste vara osynlig, för när du väl börjar upptäcka sambandssignalerna tappar du fokus på innehållet. Faran är att många texter blir för mekaniska, för likformiga, och för styrda av förutsägbara inslag som ska indikera samband. Vi behöver egensinnigare skribenter som vågar utmana konventionerna. Hur frikostig Pinker än är måste en säker stilist bryta mot hans diktat. Mer frihet, mindre fjättror.

Som en eftergift åt engelskans brist på könsneutralt pronomen (svenskan fick gudskelov ”hen” för ett par år sedan) tvingas Pinker växla och låta "skribenten" vara han i vartannat och hon i vartannat, med samma metod för "läsaren", vilket skapar onödig förvirring. Han adresserar frågan senare, utan att komma någon vart – möjligen kommer framtiden att ge oss ”thon”, spekulerar han skeptiskt.  

Så vitt jag kan se är väl Pinkers bok varken bättre eller sämre än andra i samma genre. Han har flitiga reproduktioner av serier, vilket dels visar att många amerikanska serietecknare är upptagna med språket (här frestas jag att kalla det för ironi, men faller inte i fällan, utan kallar det väl hellre för en paradox), och dels att svenska serietecknare inte behöver känna några komplex för sina alsters konstnärliga halt vid en jämförelse. Eller så är det bara att komedi är förankrad i sin kontext, att amerikansk humor är rolig bara så länge den inte lämnar sitt fastland.

Men det är en väldigt lång bok, och jag delar inte riktigt Pinkers förtjusning i träddiagram, som utgör ett oerhört långt kapitel. Ännu längre är kapitlet som ska skilja rätt från fel, och det är väl mer av uppslagsverk än lämpat för sträckläsning. Överlag är hans bok rätt trist, och jag hade unnat honom ett uns av den sardoniska humorn som Kingsely Amis har – hans The King’s English är en åtminstone roligare läsupplevelse.  

Stjärnans ögonblick, Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

Föreläsning på Göteborgs stadsbibliotek, 10/10 2016, i deras serie ”Klassikern”.

Jag ska tala om Clarice Lispectors roman ”Stjärnans ögonblick”, jag ska tala om hur det är att läsa Clarice (explosion). Ordet ”explosion”: föreställ er det. Inom parentes, lite då och då, kanske tretton gånger under den här föreläsningen. För det är så hon skriver, bokstavligt: ordet ”explosion”, inom parentes, och med parentesen gör ordet mer emfatiskt. Paradoxalt? Kanske. Men att läsa Clarice innebär också att vänja sig vid paradoxerna. Vänja sig vid extrema sammankomster. Tvära kast. Häftiga möten. En balansakt mellan det möjliga och det omöjliga. Den klarsyn som man bara får i svindelns ögonblick. Det man ser i stormens öga.

Det svåraste med att förbereda denna presentation av Clarice Lispector var först frågan om jag skulle använda efternamnet eller efternamnet. När jag väl bestämt mig för förnamnet fick jag höra hennes översättare Örjan Sjögren här i Göteborg på bokmässan kalla henne ”Clarissi” och inte ”Clarice”, som jag har kallat henne tidigare. Efter att ha frågat en brasiliansk utbytesstudent på skolan där jag jobbar fick det alltså bli ”Clarissi”.

Att jag använder förnamnet bryter mot all konvenans, det är ju det första man får lära sig att inte kalla författare vid förnamn, och i synnerhet inte kvinnliga författare. Eller hur, Selma och Astrid? Om jag ska försvara mig: hon bryter ju själv mot all konvenans. Det var den franska författaren och litteraturvetaren Hélène Cixous (explosion) som kan sägas lanserade författaren – och geniet – Clarice Lispector som just Clarice, genom att konsekvent benämna henne vid förnamnet. Men det är ingen banal gest av intimitet som ligger bakom det valet, för när Lispector återvände till Brasilien efter att flera år ha bott utomlands blev hon omedelbart så populär att hon blev sitt förnamn, känd som och omtalad som ”sfinxen Clarice”. Det kan jämföras med den svenske fotbollsspelaren Zlatan, som ju har ett efternamn, men det är inte nödvändigt att säga det. Ni vet vem jag menar. Och när jag säger Clarice är det bara den här Clarice jag talar om.

Människan Clarice föddes i Ukraina, på ett för litteraturen ganska viktigt datum, 10 december, dagen då Nobelpriset delas ut. Hon föddes som Chaya Pinkashovna, som dotter till Mania och Pinkhas (som i Brasilien blev Pedro). Året var 1920. I förnamnet finns konnotationer till djur. Senare skulle hon skriva: ”Att inte ha fötts som djur tillhör mina hemliga nostalgier”. Hon gifte sig alltså med en diplomat, inget överdrivet bra beslut, skilde sig och flyttade hem. Först hade hon debuterat som författare med den sensationellt mogna romanen ”Nära det vilda hjärtat” när hon var drygt tjugo. Den har, utöver att vara en fantastisk roman, en fantastisk titel, och ja, Clarice är bra på titlar, genomtänkta men också skruvade och smått bisarra titlar. Några exempel: ”Hemlig lycka”. ”Blåsa liv”. 

Och givetvis ”Stjärnans ögonblick”, en bok som är så speciell att den har tretton undertitlar. Talet tretton var annars något den ytterst vidskepliga Clarice gjorde allt för att undvika den siffran när hon skrev – noveller skulle till exempel helst sluta på sidan 12, och annars mixtrade hon med radavstånd för att undvika det olycksbådande tretton. Vi kan skratta åt vidskepligheten, eller le i mjugg om vi är mer väluppfostrade, men för den judiska Clarice har kabbalismens siffermystik en annan betydelse än för oss sekulariserade svenskar. Här är de tretton undertitlarna.

Skuldens ögonblick. En känsla av förlust. En blues klagan. Rätten att skrika. Vad framtiden beträffar. Sentimental kioskhistoria. Vissling i den mörka vinden. Hon vet inte hur man skriker. Det finns inget jag kan göra. Hon får klara sig bäst hon kan. Diskret utgång genom bakdörrarna. Protokoll över faktiska omständigheter i det förflutna.

Jag ska också passa på att påminna om att det är Örjan Sjögren som har översatt alla hennes romaner. Fem stycken, samt två böcker med noveller. Fyra av romanerna är fortfarande inte översatta. Också att det är väldigt bra översättningar, i den mån jag kan bedöma. Det har funnits ett missnöje från anglosaxiskt håll att deras översättningar har mildrat det kantiga och aviga i stilen, och det kan jag i viss mån instämma i eftersom jag har läst ungefär lika mycket på engelska som svenska, bland annat det som inte ännu finns på svenska. Men Örjan Sjögren är suverän på att få de svenska utgåvorna att bli lika omtalat besvärliga i sin rytm som originalen är.

Alltså: tretton undertitlar till romanen ”Stjärnans ögonblick”. Så gör bara en extrem författare, en extremist. Givetvis är Clarice en extremist, och som sådan besvärlig, ofta kategorisk, ofta påträngande, frustrerande, jobbig. Så att många läsare har svårt att ta till sig hennes böcker, det är inte ett dugg märkligt. Men lika självklart är det att hon är en författare som har fått fans, och att det är något som i stor utsträckning har infallit under de senaste tio åren. De svenska översättningarna, med undantag för en novellsamling som översattes på 80-talet, har ju också kommit under 2000-talet. Människan Clarice dog 1977, 9 december, på förmiddagen, klockan 10:30, dagen innan sin födelsedag.

Bara två dagar efter att boken publicerades, i oktober 1977, blev hon intagen på sjukhus och diagnostiserad med den cancer som tog hennes liv två månader senare. Det är som om hon iscensätter sin död med den här boken, i en offentlig död, att den fortsätter att pulsera efter den fysiska döden. Det påminner om David Bowie, som släppte sin skiva ”Blackstar” den 8 januari i år, på sin födelsedag – notera – och som dog två dagar senare. Kanske en långsökt jämförelse, men det är det mest långsökta som är det mest sanna ibland. Även Bowies död ser i efterhand iscensatt ut, och att den var offentlig förstärks ju av den kusliga videon till titellåten i sjukhussängen.

Nu: Stjärnans ögonblick. Huvudpersonen är den nästan provocerande intetsägande Macabéa. Namnet är en tydlig allusion till mackabéerna, den judiska ätten från århundradet före Kristus, som kämpade för självständighet från tyranner, och blev hjältar. Passande namn för antihjälten i den här romanen. Clarice var judinna, något som har avsatt vissa spår i böckerna, men det är fortfarande ganska outrett, vilken roll religionen har för intrigerna. 2009 kom det en väldigt välskriven biografi på engelska, ”Why This World” av Benjamin Moser, och han berör detta men på ett ganska försiktigt sätt. Så det finns definitivt mer att säga.

Det finns ett utpräglat religiöst tema i flera av hennes böcker, som i ”Passionen enligt G.H.”, om kvinnan som konfronterar en kackerlacka och når en insikt som är starkt andlig. I ”Stjärnans ögonblick” är det som att Clarice gör en bekännelse:

”Det är när jag skriver som jag kommer i kontakt med de inre krafter som jag har, genom mig själv träffar jag er Gud. För vad skriver jag? Hur ska jag veta det? Jag vet inte. Jo, det är sant, ibland tänker jag också att jag inte är jag, så främmande är jag för mig själv att jag verkar tillhöra en avlägsen galax. Är jag jag? Jag hoppar skrämd till vid mitt möte.” (s 46-47)   

Macabéas renhet pekar ut henne som ett helgon, eller som det står i den svenska översättningen ”en helig” (på engelska står det mer bekräftande ”a saint”). Hon är en icke-kvinna – en jungfru. En icke-kvinna som skildras av Rodrigo, som är en icke-man, ett påhitt av den kvinnliga författaren. Hela metoden är mindre än androgynitet, och ändå mer än androgynitet.

”Allt i världen började med ett ja.” Så lyder den första meningen. Jag ska spoila slutet nu och avslöja att bokens sista mening bara består av ett ord, ordet ”Ja.” Sålunda slutar den här sista av Clarices romaner med ordet ”ja”, vilket ju är fint. Det är sant att den postuma romanen ”Blåsa liv” senare utkom, men den var ett projekt som sammanställdes av assistenten Olga Borelli, som har stor del i hur dessa två sista böcker blev redigerade.

Ordet ”ja” är ju också det berömda sista ordet i James Joyces mångordiga roman ”Ulysses”, och Joyce brukar nämnas som en inspirationskälla för henne. Liksom Virginia Woolf. Ett omdöme från översättaren Gregory Rabasso om Clarice Lispector lyder: författaren som såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf. Ett sexistiskt omdöme. Dessutom osant, hon skriver inte alls som Virginia Woolf.

Mellan ja och ja utspelar sig ”Stjärnans ögonblick”. Ett enda stort bejakande, men också ett bejakande som bara kan leda till död. Stjärnans ögonblick är ett dödsögonblick, för när vi ser stjärnan är den redan död, är hon redan död.

Macabéa är oansenlig och undfallande. Dum och ful. En föräldralös nittonårig maskinskriverska, ett arbete hon hankar sig fram på trots att hon är så gott som illitterat. Hon kommer från fattigdom till storstaden Rio, med inte stort mer än komplex i sina resväskor. ”Ingen gav henne en blick på gatan, hon var kallt kaffe”, som det står i en av de mest skoningslösa karakteristiker jag har läst. ”… livet hennes var torrare än gammalt bröd utan smör”, får vi också veta, och det är som om författaren tävlar i nedsättande omdömen.

Vem säger att hon är dum och ful? Författaren. Författaren Clarice Lispector uppfinner en författare som skriver hennes roman, en manlig författare. Rodrigo S.M. Ska initialerna SM uppfattas som S/M, som sadomasochism? Hm. Det finns ett klart sadistiskt drag i den blick som anläggs på Macabéa, hur hon blir ett objekt, ett föremål att brukas av den grymme författaren. Men det är inte hela sanningen. För han växlar mellan grymhet och ömhet, ömsom hjärtlig och ömsom hjärtlös, och så ska förstås den här författaren förstås, som någon som rör sig mellan ytterligheter.

Och rätt in i paradoxerna. Jag kunde lista alla de paradoxer som den här romanen innehåller, men då skulle jag ju framstå som lika extrem som dess författare, och det är jag ju inte. ”… det är klart att historian är sann även om den är påhittad”, slår författaren Rodrigo S.M. fast tidigt, men det är förstås också en formel som kan tillämpas på författaren Clarice Lispector. Eller, som Märta Tikkanen skulle uttrycka sig: ”Tro inte ett ord jag säger, allt är sant.” För vad är verkligheten?  

Mellan ja och ja utspelar sig ”Stjärnans ögonblick”, ja, men också mellan sanning och lögn. Mellan det dokumentära och det fiktiva. Ett skrivande som nuddar vid det omöjliga, som gör Macabéa till, med Kafkas ord, både en slutpunkt och en början. Hélène Cixous har sagt att Clarice är vad Kafka skulle ha varit om han vore en kvinna. Registreringen av hennes liv är så fritt från yttre dramatik att det bara kan kallas autentiskt. Hon är en trovärdig person, infångad med precision av den här manlige författaren Rodrigo, som är saklig och neutral. Fast.

Fast han är en nyckfull berättare. Ibland tappar han tråden, eller om han bara tappar intresset, och blir ibland äcklad av sitt eget sätt att skriva och tar paus i tre dagar innan han kan fortsätta. Det är ett skrivande fullt av tvekan och ifrågasättande. Att Clarice väljer en manlig pseudonym ger henne möjlighet att både fly från och uppsöka det avvikande. Mannen som norm, som auktoriteten. Hon både spelar med och kritiserar detta förhållande.

Som jag antydde tidigare är Clarice de tvära kastens författare, de djärva tankesprångens och de oförutsägbara slutsatsernas författare. Det är ett skrivande som ligger filosofin nära. Vad hon lär ut är att tänka annorlunda, en helt ny approach på tillvaron. En förändring. ”Jag är inte någon intellektuell, jag skriver med kroppen”, skriver Rodrigo/Clarice i den här romanen, ord vi inte ska ta bokstavliga. Den nya sortens logik hon förespråkar ligger vansinnet nära. ”Är jag jag?” som hon frågar sig, innan hon hoppar till, skrämd av de bottnar som öppnar sig vid sådana frågeställningar.

Hon är en performativ författare, som låter orden bli handling. Metaforen blir bokstavlig. Författaren illustrerar eller snarare gestaltar empatin, med porträttet av Macabéa. Här blir Clarice henne, den tafatta människan som inte kan identifiera sig som människa. Det är en tillägnan som inleder boken, där författaren Clarice Lispector leker med sin identitet, och förtydligar att det är just hon – Clarice Lispector – som tilltalar läsaren här, och inte den fiktive Rodrigo S.M. I denna tillägnan skriver hon om den musik som har inspirerat, eller snarare de musiker, kompositörer, som har fungerat som livigivare: ”åt alla dem som i mig har rört vid oväntade skrämmande zoner, alla dessa nuets profeter som har spått mig själv så att jag nu när som helst exploderar i: jag.” Det ger ytterligare resonans till den kusliga frågan: ”Är jag jag?”

Hon skriver en sällsam musikalisk prosa, men det är lika sant att påstå att den är fasansfullt omusikalisk, med sina ryckigheter och avbrott. ”Denna bok är en tystnad”, kan vi läsa i ”Stjärnans ögonblick”, ett av dessa ögonblick då du som läsare både fattar exakt hur det ligger till och tänker: ”Nä, vänta nu …” Skarpa formuleringar, starka rader, aforistiska. Det är ju så med aforismer, som Umberto Eco hävdade om Oscar Wilde, att även om det som hävdas där motsätter all logik är den alltid sann, och det är en möjlig läsart även av Clarice, att skumma sig fram till dessa osannolikt sanna aforismer, excentriska citat, men det blir då ett sätt att reducera böckerna, att inte göra dem rättvisa.

Mellan ja och ja, ja, men också mellan mekanik och dynamik. Hon ger en fyrkantig inramning till den här huvudpersonens inrutade liv, med tristessen som enda varaktiga sällskap. Hon lyssnar på reklamradio, klipper ut tidningsannonser, äter sparsamma måltider och längtar efter förändrade livsvillkor. Hon är vulgär, men återigen, det är bara halva sanningen att förminska henne, att se henne som en patetisk figur att skratta åt eller skratta ut. Att hennes avvaktande tillstånd beror på det fattiga ursprunget är något romanen underblåser, genom att peka ut Ödets orättvisa fördelning av potential. Kapital är ju en fråga om ekonomi, men också om skönhet och kultur, eller värderingar, som det så flott hette i somras. Macabéa består av oförargligheter, men också av ett kulturellt kapital som inte kan och inte kommer att ta henne någonstans. Hon är för naiv, jo, men det är en naivitet som hon har ärvt, som hon inte kan göra något åt. Så orättvis är världen, säger Clarice Lispector med den här romanen, som kanske är hennes mest politiska verk. Hélène Cixous vidrör det i en av sina otaliga texter om Clarice: ”Är det alltså en politisk text? I hemlighet. Om det finns en andlighetens politik. I Clarice Lispectors obevekligt realistiska och andliga värld är fattigdom och rikedom i första hand själsliga villkor, passionens paradoxala mönster.” (min översättning) 

Det är mekaniken. Det dynamiska ligger i den pulserande stilen, i avbrotten, parenteserna, det där som gör romanen irrationell och orolig. Sydamerikanen Borges är ju inte främmande för tanken att en bok förändras efter vår första läsning av den. Att läsa Clarice är som att upptäcka det här som en bokstavlig sanning. Som om orden har bytt plats med varandra. Det dynamiska visar sig också i böckernas inbördes sammanhang, hur de bildar en organisk enhet. Att de på något sätt fortlever i och mellan varandra, går in i varandra och kommunicerar tematiskt och stilistiskt. Okej, det är ingen originell tanke, men för en författare kan det vara så mer eller mindre, och för en författare som behandlar intrigen så nonchalant som Clarice gör är det förstås mer aktuellt. 

Macabéa är något så ömkligt som oförmögen att leva, oförmögen att som det heter på plakatspråk ”ta tag i sin situation”. Lyfta sig ut ur sina dåliga omständigheter. Hon är sorglös, men ändå sorgsen, om än inte förtvivlad. För att vara förtvivlad, inbillar hon sig, måste man vara intressant, bemärkt. Det är knappast så att man får lust att berätta för henne att hon tar miste, eftersom det på något sätt håller henne kvar i tillvaron, den här bräckliga världen hon lever i. Hon är ju neurotisk, något mildare, fast med reservationen att det är en ”stridsneuros”. Hon drömmer om att få träffa en soldat, för att unna sig förhoppningen att han eventuellt kommer att döda henne. Är det dödslängtan? Det finns ingen uttalad självmordsdrift hos henne annars, bara en statisk tristess. Vi ska inte heller beklaga, för: ”må ingen beklaga de döda; de vet vad de gör”, blir en av romanens lakoniska slutsatser.

Sant, hon har en pojkvän en kort period, en kysk relation som avslutas när pojkvännen – Olímpico – träffar Macabéas kollega, den färgstarka Glória. Någon svartsjuka orkar Macabéa knappt uppbåda, för det är inget traditionellt triangeldrama det här. Vi får veta att Olímpico faktiskt har dödat en man med kniv tidigare. Han är en charmlös streber, och med sina obehagliga kommentarer kanske ett förebud till de nättroll som vi har så gott om nu. Hans namn är förresten också en koppling till berättelsen om mackabéerna. I hans fall var det vid berget Olympius som de seleukidiska härskarna försökte tvinga judarna att tillbe de grekiska gudarna. Hans namn blir då en ledtråd till den falskhet han har i sin personlighet.

Själv omgärdades Clarice av rykten, något hon inte var sen att själv utnyttja, som att hon gärna ljög om sin ålder (det kan vara därför Örjan Sjögren i efterordet till den här utgåvan av ”Stjärnans ögonblick” har gjort henne sex år yngre). Namnet var en pseudonym. Hon var lesbisk. Hon var rentav en man. Hon tillhörde extremhögern politiskt. Hon var kommunist. Hon var katolik.

Ett år gammal utvandrade familjen till Brasilien. Det är sant att hennes fötter aldrig beträdde ukrainsk mark. Hon hade möjligheten på 60-talet när hon bodde i Warsawa, och fick också en inbjudan från Sovjet, men vägrade resa. Namnet på hemorten Checkelnik härstammar från det turkiska ordet för flykting. Det finns en logik i att hon föddes där, att föräldrarna reste dit för att hon skulle födas där.

När Clarice var nio dog hennes mor, när hon var nitton dog hennes far. Romanens Macabéa är – påminner jag – föräldralös. Den nittonåriga Macabéa. När Clarice listar de tretton alternativa titlarna till ”Stjärnans ögonblick” gör hon något oväntat och förbluffade. Hon skriver in sitt eget namn bland de alternativa titlarna, efter de fyra första. Namnet i skrivstil – en stadig autograf, skriven med fast hand och inte den darrande hand hon ägde efter den brand som september 1966 närapå tog hennes liv. Hon levde ett farligt liv: hon lierade sig med det farliga, lekt med elden på fler än ett sätt.   

Av autografen kan utläsas att huvudpersonen är ”Clarice Lispector”, att boken är ett självporträtt. Jag påminner: Macabéa kommer från samma region som familjen Lispector hamnade i när de anlände till Brasilien. Hon är maskinskriverska, och därmed en slags författare. Återigen: den fråga som romanen ställer, ”Är jag jag?” blir allt mer oroande, allt mer påträngande, allt mindre retorisk.

För den delen: vem är jag när jag läser? Är jag inte Clarice när jag läser? Det är en galen tanke, men så är det här också en galen författare, i någon mån. Igen: vem är jag när jag läser? Är jag inte Clarice, är jag inte kvinna, på samma sätt som att hon är man när hon skriver, i skydd av den machismo som hon kan uppsöka i sitt alias Rodrigo S.M. En undanflykt: hon säger att om en kvinna hade skrivit romanen hade den blivit för tårdrypande sentimental. Och här är jag – en man som talar om den hyperkvinnliga författaren Clarice Lispector. Jag känner till att män – i den mån de läser – helst läser manliga författare. Ok – undantag finns, och ni män som har sökt er hit bekräftar väl det, fast det finns undersökningar, det finns också anekdotisk evidens. Jag känner män som läser, men de läser som sagt nästan undantagslöst manliga författare. Med den logiken kunde jag parafrasera Edith Södergran och säga: ”Jag är ingen man.” Romanen gestaltar den laddning som finns i det maskulina och feminina, och vad som händer när de möts, eller kolliderar snarare. Hélène Cixous har skrivit en hel del om det feminina skrivandet, bland annat i essän ”Medusas skratt” som utkom på svenska i januari i år. Men att generalisera är farligt, liksom att prata för mycket om biologi. Författare är unika, eller säg så här: alla författare är unika, men en del författare är mer unika än andra. Ni kanske anar vartåt jag vill komma.

Vad är det unika? Vad är en författares stil? Enligt Anders Olsson i Svenska Akademien är stil en fråga om avvikelse, att det är inför besynnerligheterna vi ska vara särskilt uppmärksamma. En författares stil är ju också magi, kunde jag tillägga, en egenskap som inträffar i mötet med läsaren, ett möte som alltså kan vara en kollision eller en konfrontation. Kritikern Håkan Lindgren skrev i somras fint om förhållandet mellan text och litteratur, att det kan jämföras med förhållandet mellan pianot och musiken. Att litteratur är det ordlösa som uppstår när vi läser, en individuell upplevelse. Med hans egna ord, de ”övertoner som finns noterade någonstans i partituret och som bara uppstår inom läsaren, i resonans med tidigare erfarenheter”. Eller med Herta Müllers ord från samtalsboken ”Mitt fosterland var en äppelkärna”, att hon inte skriver meningar i skalan 1:1. Det är litteratur: en händelse som finns investerad i texten, men osynligt, och som måste upplevas, eller kanske kännas. Liksom höras.  

Clarice flirtar med populärkulturen. Hon har skrivit noveller om den brasilianska nationalidrotten fotboll, och ”Stjärnans ögonblick” hävdar hon är sponsrad av Coca-Cola. Macabéa har Marilyn Monroe som ideal, men anser också att Greta Garbo vara den perfekta människan – kanske för att dessa är hennes totala kontraster. En längtan att nå det omöjliga. Men också: kollegan Glória utbrister i en undran om Macabéa ens har ett ansikte. Så långt sträcker sig hennes anonymitet, eller oansenlighet. Hon är kvinnan utan egenskaper, skulle man kunna parafrasera titeln på en annan klassiker, Robert Musils stora verk. Hon må vara ful och dum, men hon är också fri, om än det är en frihet som är paradoxal och betingad. Det radioprogram som Macabéa lyssnar på maniskt var också något Clarice lyssnade på. Hon skrev också tidningskrönikor, det finns ett fint urval på engelska, ”Selected Crônicas”, med varierande ämnen. Hon spökskrev också en biografi över den brasilianska filmstjärnan Ilka Soares.    

Att romanen skulle vara sponsrad av Coca-Cola var ett befängt skämt på 70-talet, men vi vet ju att filmer från och med 90-talet väldigt aktivt och öppet – eller transparent, som modeordet lyder – talar om produktplacering. Så ska väl förekomsten av Coca-Cola i ”Stjärnans ögonblick” uppfattas, som produktplacering. När Bret Easton Ellis gav ut sin roman ”American Psycho” 1991 hörde en del företag av sig, för de ville bli strukna ur romanen, och ansåg det som dålig publicitet att omnämnas som en seriemördares favoritmärke. Tio år senare, 2001, blev det en smärre skandal när Fay Weldons roman ”The Bulgari Connection” sponsrades av företaget Bulgari med drygt 200 000 kronor för att nämna dem, något hon gjorde 34 gånger. Fundera på varför det äts så mycket Dumle-kola i Camilla Läckbergs ”Tyskungen” ….

På tal om titlarna, skulle man göra en lista – dessa listor, jag anar att jag håller på att utveckla ett extremistiskt förhållningssätt nu – en lista över nyckelord i hennes romaner, är titlarna vägledande, alltså titlar som ”Hemlig lycka” och ”Nära det vilda hjärtat”. För det är klart att hemlighet är ett nyckelord. Det vilda, oh ja. Men också ett ord som främmande. Och frihet, allra helst frihet, ett ord som inte går att undvika, den instängande friheten. Ordet ”jag” är ändå det bestående nyckelordet för främst den här romanen. Vad ett jag är – kanske den svåraste frågan av alla, den enda filosofiska frågan värd att ta på allvar.

Mellan ja och ja, ja, där utspelar sig ”Stjärnans ögonblick”, men också mellan definitionerna och förebuden. I det som vi bara kan ana oss till. Det som vi i brist på annat kallar ”övernaturligt”, vilket både kan vara ett poetiskt och ett löjeväckande ord. Att gå in i Clarices värld är att acceptera förekomsten av det övernaturliga, av det magiska. Macabéa går till en spådam. En spådam som förebådar stora förändringar i Macabéas liv. Givetvis har hon lika rätt som hon har fel. För jag vill inte helt spoila hur romanen slutar, men vi kan säga så här: den är både melodram och tragedi, en tragedi med ett ”gott slut”, som det utlovas tidigt i romanen. Att den utspelar sig mellan definitionerna och förebuden, ja, mellan liv och liv, inte mellan liv och död, som väl torde vara det naturliga förloppet. Låt mig då påminna er om att Clarice är en övernaturlig författare, en författare som överskrider döden, som gör döden till något futtigt. Givetvis: Macabéas liv är futtigt. Ergo …

Spådamen förutsäger lycka, ja, och det är en giltig eller rimlig tolkning. Den som har fel har rätt, verkar Clarice vilja säga med sin snedvrängda logik. När Clarice själv gick till en spådam var prognoserna ytterst gynnsamma, något hon tog emot med lika delar sarkasm som – tja, tillförsikt. Att den extremaste av författare lockas av det övernaturliga kan inte förvåna oss. Man kan rycka på axlarna åt det: det ockulta har låg status. Samtidigt skriver hon i dedikationen till ”Stjärnans ögonblick”:

”man får inte glömma att atomens struktur aldrig har skådats men att man ändå känner till den. Jag vet mycket som jag aldrig har sett. Och ni också. Man kan inte lägga fram ett existensbevis för vad som är sannare, det enda sättet är att tro. Att tro gråtande.”

Att tro gråtande. En både vacker och lite skrämmande inställning ändå. Religionen blir för henne en skådeplats för färden mellan det sublima och det löjliga, så som Thomas Paine skissade fram förhållandet i 1700-talsboken ”The  Age of Reason”. Sålunda: inte enbart mellan ja och ja utspelar sig Clarices roman, utan också mellan det sublima och det löjliga. Värt att påminna sig om det. Det är också en bitvis löjlig bok. För att det är en bok om livet, och livet är löjligt.  

Clarice är desillusionerad utan att bli cynisk. Möjligen är det därför hennes läsare blir fans. Det är svårt att uttala sig om Clarice utan att hemfalla åt superlativen, och möjligen är det något sektlikt över många läsares – jag menar fans – förhållande till henne. Är det inte hennes eget fel? invänder jag patetiskt, när hon själv är så kategorisk och omedelbar och ja, har så lätt att använda superlativ. Vår läsning blir en spegling av innehållet. Ingen skriver ändå så extatiskt om Clarice som Hélène Cixous, som redan 1979 skrev sin första essä om henne.

Att hon som författare genomskådar, men gör det med förståelse och förlåtelse. En förlåtande blick – en blick av nåd, en nåd trots allt, och med det som vi brukar kalla andlighet. Hon skriver osentimentalt, ja, och visar människan hur hon är och hur hon borde vara. Det är skrivet med en slags brutal ärlighet som man skulle kunna kalla hårdhet – Macabéas namn bär etymologiska spår från det hebreiska ordet för ”hammare”. ”Livet är en knytnäve i magen”, skriver Rodrigo/Clarice på de sista sidorna.

Och vi ska inte heller låta oss luras: författaren Rodrigo S.M. blottar förstås sin upphovskvinna. Ofta tränger sig Clarices röst igenom. Det kan vara en efterhandskonstruktion, men allt är på sätt och vis efterhandskonstruktioner. Vi har alltid facit. Inbillar vi oss, åtminstone. När vi läser ”Stjärnans ögonblick” är författaren död.

”Jag är fullkomligt utled på litteratur; stumheten är mitt enda sällskap. Att jag ännu skriver beror bara på att jag inte har något annat att göra här i världen medan jag går och väntar på döden. Sökandet efter ordet i mörkret.”

Ming, Bjørn Rasmussen, översättning Johanne Lykke Holm & Tom Silkeberg, Modernista

Bjørn Rasmussens diktsamling Ming handlar om hans döde far Flemming, vars namn alltså har fått bilda ett suffix till titeln. Den utkom på danska för två år sedan, nominerades sedermera till Nordiska rådets litteraturpris, och har nu översatts av Johanne Lykke Holm & Tom Silkeberg i Modernistas fina serie modern dansk poesi (tidigare bland andra Theis Ørntoft, Signe Gjessing, Asta Olivia Nordenhof).

I boken samsas fantasier med minnen. Huvudpersonen ”Bjørn” är överviktig, bög, psykotiskt sjuk (hans egna ord). Han äter mängder av psykofarmaka och åker taxi medan hans man är på jobbet. Och han samtalar alltså med sin döde far: rentav är pappan närvarande när han har sex med sin man.

Not your typical book of poetry, kanske, men det underlättar om du tidigare läst Rasmussens fina Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, som borde ha förberett dig på det här sättet att skriva. En queer dikt som den här gången låter sorgen bli det elastiska höljet, en sorg som diktjaget försöker inskränka genom att kalla för ”mitt lilla fittvemod”. Här är självföraktet aldrig långt borta. Det här är, för att uttrycka sig försiktigt, en bearbetning av sorg av det ovanligare slaget.   

Men samtidigt som det är en apart dikt är den typiskt dansk, vad nu en sådan kategorisering är värd: men den är så fullständigt avväpnande vardaglig, bara, och tonfallet är av det slaget att jag inte kan låta bli att känna mig delaktigt – att det blir som att lyssna på någons berättelse, att det muntliga tar över det skriftliga. På ett sätt som fortfarande är relativt ovanligt i svensk poesi, om man undantar färskingar som Elis Burrau. 

Barndomen är inget att lita på. För diktjaget här verkar det ha varit mest kaos. Ett kaos han nu som vuxen försöker hantera, och det går väl så där. Han bryter ihop på golvet, försöker ta sig samman. Medan ”cancern har party i pappan” – en formulering som får distans och närhet att växa ihop. Perspektiv kan också bytas mitt i en enstaka dikt.   

Rädslan är också dominerande, och ambivalensen när diktjaget upptäcker hur svårt det är att bli kvitt pappan. Att faderskärlek inte kan dämpas, bara möjligen idogt utdrivas. Och hämningslöst: ”åh lilla pappa / alla färgerna jag omger mig med / varför är jag så grå inuti / igenkalkad”. 

Modernistas utgåva är formmässigt i stort sett identisk med den danska, fast med någon centimeters större omkrets. Den har till och med samma typsnitt. Att läsa den på nytt, i ny språkdräkt, innebär ju att man får syn på lite andra saker. Att det är så mycket känslor också, det hade jag nästan glömt. Känslor som måste passeras, för att livet inte handlar om att befria sig från något utan från att göra något uthärdligt.   

Men hur är översättningen? Jag har förtroende för de svenska översättarna, även om jag tycker det ser lite udda ut med dialektala (?) ”köksfläkta” och det icke-idiomatiska ”hyrapengarna”, och de flitiga referenserna till att man ”droppar” sådant man tappar, men det ska väl så vara. Annars är det bara en fröjd att läsa Rasmussen också på svenska.

Det kan se ut så här:

det är snart tjugo faluröda år sen du dog

men fortfarande såpoperans eftermiddag

jag släpar fortfarande mig själv hämningslöst

över trötta digitala dyner

kliver in i en taxi och säger:

okej men lilla älskade pappa ville inte med

så det är bara störiga jag

att vända sig bort, Jörgen Mattlar, Förlaget

Det finlandssvenska arvet är ett tungt ok att bära. Och så svårt att ens ta sig förbi en sådan som Gunnar Björling – hur man än. Så jag ska inte spekulera i hur Jörgen Mattlar gjort för att befria sig från sina föregångare, bara att det är gjort.

Mattlar, född 1966, debuterade 2004 med den fyndigt betitlade Mot pol, och ger nu ut att vända sig bort. Det är poesi i det lilla, poesi med små bokstäver, som tassar fram och ställer försynta frågor …? Nä, inte riktigt så. Inte heller är det burdust, utan något däremellan, en slags vilopunkt mellan det grandiosa och det enkla.

Det är en kort bok, med korta dikter, uteslutande treradingar, i avdelningar som getts resolut prosaiska titlar, som kan ge en hint om innehållet: ”Livsvärldar”, ”I oktober”, ”Ensligt torp”, ”Skikt”, ”Nattbägare”. Om du nu gissar på naturen har du svarat rätt. En natur där självaste luften fått skavsår.

Mattlar kan sägas knapra på orden. Även det i finlandssvensk Björling-tradition. Nog kan man säga att han kliver fram ur Björlings skugga – fast, snarare ur Björlings ljus – och därifrån skriver en egensinnig och förtätad dikt.  

Dikterna består av konstateranden. Egentligen är det väl inte poesi, inte i Bo Setterlindsk mening (han menade som bekant att det inte är radbrytningen som avgör hur poesin skiljer sig från prosan). Alltså: ett rätt bokstavligt tilltal. Där ljuden styr, allitterationerna bestämmer.

Jag läser Mattlars dikter som delvis motsatsen till det titeln utlovar. Att vända sig till – till tillvaron. Det sker med hjälp av en katalogisering av ett förgånget, här illustrerat av en ställning som förr användes för att piska mattor. Nu obrukbar – men dess ljud finns kvar, piskan mot mattan. Och dessa dikter utgör ett eko från förr, ett eko som bara det känsliga örat kan uppfatta. Ungefär som bara den känsliga näsan, herr Proust, kan uppfatta det förflutna.

Det Mattlar då åstadkommer är en förhöjd närvarokänsla. Det som har varit kanske inte kommer tillbaka, men det finns hos oss ändå. I sådant som de skridksoskär som vi kanske aldrig mer får uppleva.

Den långa avdelningen ”Skikt” tycker jag är bokens starkaste: där finns en berättelse som tar sig vida ut över boksidan och in i något större. På tal om att åka skridskor: ”isens dubbelexponering / ur sprucken himmel / och mörkerdjup”. Det här är ingen regelrätt haiku, men liknar den tillräckligt (de här tre raderna har också totalt de 17 stavelser en västerländsk haiku ska innehålla).

Det tidlösa: vad är det för något? De här dikterna av Mattlar är som ett utskott från ingen tid alls. En flaskpost från ett begravt nu, vid sidan av då och sedan.

Och jag gillar som sagt mest den starka ”Skikt”, som är suggestiv, lockande, dröjande, försåtlig. Djupt under ytan finns det något som är mörkare än mörkt, något vi föder, något som samspelar lika mycket med Lovecrft som med Kents ”Petroleum” (”Tror du att det finns något okänt där ute / som mirakulöst förblev oupptäckt / Något som gömmer sig i djupen / som bidar sin tid / och drömmer om petroleum och kristaller / som drömmer om fossil och döda koraller”): 

neråt fyrtio meters djup

under isen i det svarta

simmar något halt

med fenor fjärilsvingar

och bultande hjärta

i iskall kropp

Beautiful & pointless. A Guide to Modern Poetry, David Orr, Harper Perennial

Modernismen kan anklagas för mycket, men till dess försvar hör att den gjorde konsten mer demokratisk. Till exempel innebar det att fler som inte tillhörde (den vita, manliga) aristokratin fick tillträde till poesin. Men det har också skapat en poesi som många känner sig främmande inför: den svenska obegriplighetsdebatten från sent 80-tal saknar inte föregångare eller efterföljare, vare sig man söker sig nationellt (Lindegren, språkmaterialismen) eller internationellt.

Om den moderna poesin har David Orr, poesikritiker på New York Times Book Review, skrivit en behändig skrift, Beautiful & pointless. Att det är en skrift om poesi märks på att ”pointless” stavas utan inledande versal (på omslaget är det dessutom inte ens kursiverat, men någon måtta får det väl ändå vara). Den utkom 2011, och jag plockade upp den på Hedengrens, tror jag, men har inte haft möjlighet att läsa den förrän nu. 

Orr raljerar inledningsvis om de nödvändiga brasklapparna om hur eftersatt poesin är i vår tid, men till hans förtjänster hör att han faktiskt tar sitt ämne på allvar. Inom konsten befinner sig poesin ungefär mittemellan att spela luta och brodera med garn, hävdar han på sitt skojfriska sätt. Det blir tyvärr bara pinsamt när han lite då och då känner sig nödgad att skämta, så det hade nog räckt om han behållit detta allvar. Han adresserar ointresset som farligare än hatet mot poesi.

På tal om hatet: Ben Lerners bok The Hatred of Poetry utkom ju på svenska i våras, med den lite styltigare titeln Varför alla hatar poesi. Både Lerner och Orr tar upp Wiliam McGonagals pekoral ”The Tay Bridge Disaster”. Båda dessa böcker förtjänar att läsas (åtminstone mer än McGonagals dikt), och Orr infriar mina två enda krav på en bok av det här slaget: sans och intresse. Det finns inget pliktskyldigt alls i hans skrivande.

I ett avsnitt om politisk dikt resonerar Orr kring Audens dikt ”September 1, 1939”, om andra världskrigets utbrott, och hur den aktualiserades av attacken mot World Trade Center i New York 11 september 2001. Att poesi har den egenskapen att liksom vara inkapslade men redo att när som helst släppas loss är fascinerande – jag tänker också på hur Shelleys dikt ”The Mask of Anarchy” på grund av de senare årens terrordåd plockats fram och citerats, i synnerhet raden ”Ye are many – they are few.”   

Varje läsare av poesi är vad Harold Bloom skulle kalla en stark läsare. Det måste vara så: de egna värderingarna, de egna idealen, måste överglänsa andras läsningar. Det finns inga universella sanningar: du måste inte gilla Ekelöf – du måste inte ens gilla Jäderlund. Därför kan en bok av detta slag, och det är Orr mycket medveten om, inte fungera som vägvisare, att det bästa han kan hoppas på är att utgöra inspiration som får dig att tänka vidare, att göra dina egna vägval. Det är nog mer viktigt än någonsin med tanke på hur världen ser ut – att vi lär oss tänka själva.  

Dock vänder han sig nog mest till nybörjare, de som upplever svårigheter i att läsa modern poesi. Därför är boken pedagogiskt indelad i sektioner som ”personlig”, ”politisk”, ”ambitiös”, ”form”, med flera både förväntade och oförväntade ledord (”fiskskålen”?). Mer än att vara en dissekerande läsare visar Orr respekt för de dikter han väljer, och han skriver fint i avsnittet om ambition om hur den tidigare så uppburne Robert Lowell har fått ge vika för den tidigare mer beskedliga Elizabeth Bishop, men framför allt om hur det kunde bli så. Grandios ambition åldras inte särskilt väl.

Annars är det rätt gott om självklarheter, men det måste nog vara så för att boken ska vara så här tillgänglig. Han är betydligt mindre polemisk än Lerner, men resonerar underförstått. Det är lite sorgligt ändå att när han väl nämner översatt poesi gör han det bara för att göra sig lustig över den, med en obefogad sågning av Czeslaw Milosz. Lika sur kan man bli när han gång på gång chikanerar Ezra Pound (av alla poeter!). Nåväl: min bok innehåller nu lika många ? som !, så jag antar att den har fyllt sitt syfte att visa att poesin är ett sätt att tänka. Orr själv är ingen poesiälskare med blå dunster i ögonen – han konstaterar nyktert att även om han inte är förälskad i poesin är han sambo med den.

Ibland överskattar Orr intresset för de egna anekdoterna. Någon gång är han osmaklig, som när han hävdar att poeter inte riskerar att bli skjutna. Det är ett magstarkt påstående för den som tagit del av Federico García Lorcas öde, eller för den delen Wilfred Owens. 12 augusti 1952 avrättades fyra ryska poeter i en arkebusering, enbart för att de var judar. För fem år sedan sköts den somaliske poeten Warsame Shire Awala till döds. Och menar Orr att Tupac Shakur inte är en poet?

Risken med att läsa – en av riskerna – är att du så lätt blir blasé. Fast ändå inte! Poeter går sällan så långt som de borde. Hur långt borde de gå? För långt! Att poesi är ett internt nöje behöver inte vara till dess nackdel, då det är ett nöje som betyder mer. Mer än? Bara mer.

Ett annat Berlin. En udda reseguide, Peo Rask, Black Island Books

Håller Berlin på att ta över från London som svenskars europeiska favoritstad? Många unga, mer miljömedvetna än sina föräldrar, åker gärna billigt tåg hit, och många stannar kvar, eftersom man fortfarande kan bo billigt, även om hyrorna höjts drastiskt de senaste åren. Det billiga har förstås också sitt pris, nämligen att Berlin är en fattig, skuldtyngd stad.

Peo Rask har skrivit en guidebok till denna stad: Ett annat Berlin. En udda reseguide. Till saken hör att jag har läst tidigare ”alternativa” Berlin-guider, som Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel (1999/2009). Vallgren må vara initierad i sin essä, men han har ju också ovanan att ställa sig i vägen och skymma all utsikt. Rask har en helt annan approach, där han stillsamt flanerar och gör nedslag på ställen där andra guideböcker inte gärna gör halt.

Så det är en klar fördel för Rask, att han slipper den traditionella guidebokens uppdrag att vara heltäckande. Därför är kanske hans bok ingen för den som inte känner till Berlin – jag som varit där tio gånger får i den här boken ändå massor med tips på nya ställen att ta mig till. Det är ett urval, och sådana kan alltid ifrågasättas, och nog saknas egna favoritställen. Men så är det ju: det här är både en väldigt bra början och en suverän fortsättning för den erfarne Berlinresenären. Han tar sig till bunkrar, visar DDR:s betonghus i Plattenbau, naziklot och brödfabriken utanför Sachsenhausens koncentrationsläger, men skildrar också människor – som några svenskar som i kyrkans tjänst hjälpte först krigsflyktingar och något senare flyktingar från Östtyskland.  

Den mångsidige Peo Rask har tidigare bland annat gett ut poesi, debattböcker, deckare, motormanual, barnböcker, redigerat antologi med idrottstexter, och skriver helt chosefritt om sitt ämne. Han är ingen naiv turist, utan han uppehåller sig vid fattigdomen, vid gentrifieringen, och inte minst diskuterar han stadens mörka historia. För det gemensamma för många av platserna är ju andra världskriget, och hur Berlin lyckats hantera minnena av detta.

En tydlig strategi är att lämna dem vind för våg. Här sopas inga spår igen, men man har inte heller avsagt sig ansvaret. Rask tar sig in på de övergivna platserna, men blir aldrig en inkräktare. Här blir vi påminda att vår tids ruiner en gång varit höjden av modernitet, och givetvis lär detsamma ske med våra stoltaste landmärken, att de i bästa fall kommer att kvarstå som frågetecken över vår smak och estetik. Han skriver med en nyfikenhet som är smittande, och många gånger är det tänkvärt, som när han tar sig in i ett nedlagt sanatorium: ”Utan att märka av tiden har jag varit där i tre timmar. Även där tiden tycks stå stilla går den.”

Det är underhållande att vara med honom i upptäcktens glädje. Han ser det oväntade, mötena mellan den oerhörda närvarokänslan och den lika oerhörda historien. Just denna dubbelhet: att nu och då är lika starkt närvarande i Berlin. Och en av skillnaderna med Vallgren är alltså att Rask vågar skriva personligt utan att själv ta för mycket plats. Han litar på läsarens intresse ändå, och det är en lämplig väg att gå.

Fakta hanteras snyggt, så där lagom avmätt. Nu blir boken därför mindre av historielektion, och mer av det en guidebok ska vara: ge inspiration till egna besök. Rask har också satt sig in i nutida kultur, mer musik och film än litteratur, och förlitar sig inte enbart på nostalgiska tillbakablickar. Berlin är en levande stad, och dess kulturella avtryck äger rum just nu.  

Nog kan jag ställa mig frågande till värderingen av John Blund (Sandmann på östtyska) som en myskommunist som Lennart Swahn ”gullade med” i svensk tv, då jag minns dockan som en arrogant översittare, som ständigt käbblade med både Swahn och Karin Falck, och att jag var skiträdd varje gång jag hörde signaturmelodin (även om det mest var för att jag inte ville gå och lägga mig så tidigt). Men det är en marginell anmärkning på en annars fläckfri bok.

Boken har för den delen väldigt många fotografier, något jag först stör mig på, fast det är väl då ett gott betyg åt texten, att jag hade önskat mig mer av den. Å andra sidan fungerar bildmaterialet bra som inspiration, och det är ju den här bokens främsta syfte.  

Vallarna, Ralf Andtbacka, Förlaget

Var hittar du samtidspoesin när de stora förlagens utgivning reducerats till ett minimum? Ledande fråga, så klart, med ett givet svar: hos de små förlagen. Ett av de mindre, det relativt nystartade Förlaget, satsar en hel del på poesi. Till deras poeter hör Ralf Andtbacka, som gett ut poesi sedan 90-talet, men nog aldrig riktigt slagit igenom på svensk mark. Hans senaste bok heter Vallarna.

Boken består av tre delar, som både är separata och i samspråk med varandra. I bestämd form heter de ”Oskärpan. Ressentimentet. Vallarna.” Ytligt rör det sig om helt annorlunda dikter, men tematiken går in i varandra, liksom en del ordval.

Som det här med oskärpan. Annars är ju skärpa det vi brukar associera med poesi, utöver koncentrationen, tätheten, så länge det rör sig om så kallat lyrisk poesi, dit Andtbackas dikter konsekvent hör. Oskärpa öppnar för ett läckage, när diktjaget ger röst åt en erfarenhet, åt en individs värld. Är det storslaget? Nä, mer åt det vardagliga hållet: det är orkidén, tomatplantan, regnet och vinden, det midjehöga gräset.

Som det var förr. Inte för att det entydigt betyder nostalgi, eller renodlad idyll:

”Allt som föds ur denna ro | oro | medan någonting i betraktaren rasar. Se landskapet utifrån och inifrån. Genom skikt av gamla katastrofer. Förnimmelser, tillvägagångssätt, ja hur gör man riktigt | sitt Herculaneum av riktighet.”

Andtbackas knapphet är något annat än poesins gängse förtätning. Det är som att inga yvigheter är tillåtna: hans något nedtonade tonfall når desto längre utan dessa effekter, blir mer utåtriktade. Hos honom finns poesin definitivt i den bestämda formen, i definitionerna.

I synnerhet i den andra delen: arton sidor med en lista där varje ord följs av punkt, och det kursiverade ordet upprepas (ibland lite förvrängt) någonstans på nästa rad. En bra idé på pappret, men i slutändan lika lika jobbig som den är rolig, och ungefär lika utmattande som Nick Caves 38 verser i ”Babe, I’m On Fire” från 2003. Då är det ändå gott om fyndigheter i denna Andtbackas monotona utfall (”Förbättringen. / Förbittringen.”), men det är en dikt som ska intas i mindre portioner på några rader i taget:

”Lärkträdskottarna. Glossariet. Krossen.

Ossuariet. Gåpåarandan. Läckorna[.]

Bläckorna. Blocket. Impulsfjädern.

Impulsfjädern. Tänket. Torpederna.

Torrperioderna. Jämmern. Tafattheten.

Stämjärnet. Bambustavarna. Sinnesnärvaron.”       

Här saknas inte en viss uppfriskande aggressivitet, samtidigt som det finns en uppsluppenhet mitt i det bistra. Associationerna är hastiga, men sällan putslustiga.

Del tre är mer expansiv, samtidigt som den behåller knappheten. Här dominerar splittringen, i resonerande dikter som väjer sig mot det eftertänksamma. Återigen: tanken föds hastigt, hinner inte vänta på att den ska ges färdig form. Dikterna trotsar döden, åldrandet, tiden, och diktjaget promenixar i Berlin, lyssnar på någon som spelar Beatles-låtar på ett el-piano. Någon har en svanktatuering. Man stjäl ordning från Kosmos, kanske som en oblyg vinkning till Tranströmer (där tjuvmjölkade de väl Kosmos?), och nog finns det en närhet till Tranströmer från Andtbackas sida, ett närmande som är både försiktigt och burdust.

Liksom hans dikter, vill jag hävda: både försynta och lite påträngande. Men påträngande då på ett ovanligt ödmjukt sätt, och som får dikterna att bli mindre av skrik på uppmärksamhet och mer av diskret vädjan.  

House of Names, Colm Tóibín, Penguin Viking

Filmens auteur-begrepp talade om regissörens fingeravtryck, ett osynligt men omisskänneligt kännetecken. Självfallet gäller det även för romanförfattaren, åtminstone för stora stilister. Få har en lika otvivelaktigt stark stil som irländske Colm Tóibín, även om den är lågmäld och sparsmakad, eller kanske just därför, när så många andra satsar på att göra starkast möjliga intryck. Han skriver den försynta tålmodighetens prosa.

Därför är det lätt att känna igen House of Names som ännu en Tóibín-roman, trots att han helt byter genre och spelplats. Det lågmälda finns ju kvar, men intrigen är våldsam och intensiv – som om allt som tidigare varit undertryckt och tillbakahållet nu ges fritt spelrum. Han åstadkommer detta genom att återberätta den antika myten om Agamemnon och Klytaimnestra, så som vi känner igen den främst från de grekiska tragedierna av Aiskylos, Sofokles och Euripides.

Inför slaget om Troja offrar Agamemnon sin dotter Ifigenia. Hos Aiskylos sker det för att blidka krigsgudinnan Artemis, men här mest för att han själv ska nå äran: detta är den första men långt ifrån sista av romanens subtila uppdateringar, en diskret hint om det modernare maktspelets drivkrafter. Gudarna är generellt helt frånvarande, och det är som om hela romanen utspelar sig i tomrummet mellan grekisk mytologi och religion.

När romanen skildrar de kvinnliga figurerna, modern Klytaimnestra och systern Elektra, sker det ur första persons perspektiv, medan brodern Orestes historia berättas ur tredje person. Därför kommer vi närmare främst Klytaimnestra, hon som luras av maken att ta med sig Ifigenias bröllopsklänning, men i stället för giftermålet med Akilles offras hon redan i bokens inledning. Och det är groteskt och realistiskt på samma gång, närgånget detaljerat, till exempel hur illa Ifigenias hår är rakat, eller hur hennes dödsskri tas emot av modern.    

Tóibín är mer intresserad av familjer som går sönder än av miljö och längre beskrivningar av interiörer eller exteriörer. Han lyfter karaktärerna från den stiliserade scenen och ger förloppet en grov men samtidigt finjusterad realistisk ram. Det sker genom hur ingående deras reaktioner skildras – alltså i första hand kvinnorna, medan vi fortfarande blir lite fundersamma över både Agamemnons och Orestes bevekelsegrunder. Men det är en helt annorlunda upplevelse än att läsa de grekiska dramerna, som inte låter oss komma så här nära det mänskliga hos de mytiska individerna.

Som Klytaimnestras smärta – den som är så stark att den bara kan finnas i kvästa antydningar: skulle den släppas fram vore det förgörande. Men det är också en roman som gång på gång underförstått pläderar för människolivets värde – hur värdefullt det är att leva. Människolivets värde både ifrågasätts och försvaras när liken staplas, och det är inspärrningar i underjorden, svärd som gör sitt blodiga jobb, kroppar som ruttnar i solen … Våldet skildras exakt så som det är: plötsligt, hårt, oregerligt. Men han visar också vad som krävs för att det ska utföras, vilka trösklar som ska klivas över för att människan ska slå till.

I förlängningen blir Agamemnons gruvliga beslut begripligt först när det sätts i nutida perspektiv, vilket kan te sig paradoxalt bara för den som läser tillvaron bokstavligt, och tror att vi inte ägnar oss åt människooffer nu. För vad är det då som krävs för att segra i krig? Generaler som offrar sina barn. Att förstå den antika världen blir då inte svårare än att förstå 2000-talets krig mot terrorismen.

Likheten finns också i den terrorbalans som den här romanen så suveränt gestaltar. Detta förekommer i det stora som i det lilla även i vår tid, att hämnden är både den spontana och den rationella vägen till sinnesfrid. Hot har en preventiv effekt bara så länge styrkan hos den hotade är tillräckligt svag. Här identifierar Elektra slottet som ”a house of whispers”, som visar hur skvaller inte heller behöver vara en modern företeelse.

Agamemnons fånge, fienden Aigisthos, utvecklas här till en demonisk älskare, som obehindrat rör sig i slottet och trotsar bojor och låsta rum. Tóibín har kritiserats för denna orimlighet, men jag tycker det förstärker den ominösa atmosfären, och får maktspelet att bli lika sinistert som i Shakespeares Macbeth, som ju också visar hur infernaliskt svårt det är att behärska den blodspillan man släpper lös. Kanske det är så enkelt att det grymma hos människan är en övernaturlig ingrediens: det vill säga att den inte kan förklaras av förnuft och logik, utan är en kraft som när den släpps lös vare sig kan styras eller bromsas av oss själva. Det vi har inom oss är alltid större och farligare än vi tror – vi kommer aldrig att bli medvetna om vilken potential vi har, eller om den är riktad mot det goda eller det onda.

Tóibín håller två tankar i luften samtidigt. Vidskeplighet är bluff och båg – ja, men också: den funkar ändå. Romanens ryggrad är ändå känslor, och det är känslorna hos karaktärerna som är viktigare än händelseförloppet. Elektras ambivalens, och möjliga avundsjuka mot systern, och ett faderskomplex som aldrig skrivs ut men kan anas. Liksom Orestes loljalitet med fadern. Och den utsträckta kedjan av ilska, hur vänskap och svek måste samsas i relationerna mellan människor. Det blir också en bladvändare, fylld av äventyr, en thriller som trots de förutsägbara vändningarna – herregud, en tragedi kan bara sluta på ett sätt – är makalöst spännande. Inte behöver man fråga sig heller, ”hände det här verkligen i pjäsen?”

Men jag kan inte nog prisa Tóibín för hur djupgående hans psykologiska gestaltning går. Här blir de olika karaktärerna helt unika individer, med egna röster. Vad jag mest tar med mig är insikten om hur destruktivt det är att leva nära döden, hur människorna i det samhälle som den här romanen skildrar påverkas av sin våldsamma tillvaro. Det är både utsökt fiktion och krass verklighet. För liksom i tragedierna rör sig fritt mellan opera och kioskdeckare finns det även här inslag som är både hög- och lågkulturella. Ett replikskifte mellan Orestes och vännen Mitros kunde ha skrivits av Raymond Chandler eller Dashiell Hammett:

”’Where is your mother? he asked.

’She is in the palace,’ Orestes said.

’Sleeping,’ Mitros said, ’as only the wicked sleep.’”