Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

8 aug. 2017

The Sense of Style. The Thinking Person’s Guide to Writing in the 21st Century, Steven Pinker, Allen Lane


Lite otippat håller skriftspråket på att bli den allt mer dominerande kommunikationsformen under 2000-talet, i hög grad tack vare (/på grund av) sociala media. När jag igår köpte en ny iPhone tog det väldigt lång tid att ladda ned apparna för twitter, instagram, viber – det här med att skriva upp sina lösenord någonstans kanske är en bra idé trots allt – men när jag skulle välja ringsignal tänkte jag: ”äsch, varför skulle jag, senast någon ringde på den var väl 2011?”

Därför finns det all anledning för alla att vässa sitt skriftspråk. Steven Pinker skrev häromåret guideboken The Sense of Style, med den lite pompösa underrubriken The Thinking Person’s Guide to Writing in the 21st Century. Han är väldigt förälskad i sin fru, romanförfattare, och väljer gärna exempel ur hennes romaner – det var också hon som kom på titeln, bekänner han, vilket i och för sig kan få en att undra hur förälskad han är.


Pinker är ju känd som hjärn- och språkforskare, och det är en lämplig bakgrund för den som uttalar sig i språkfrågor. (Språk är vetenskap.) För honom är språk ett redskap, på gott och ont. Han tänker skarpare än han skriver, och tänker man skarpt får man fler fiender än om man bara skriver skarpt. Nu vet jag inte vilken status Pinker har som intellektuell – jag antar att han befinner sig någonstans mittemellan Roland Barthes och Paolo Coelho.

Alla handböcker i skrivande kan kokas ned till följande hårda kärna: läs. Det spelar inte så stor roll vad, lite större roll hur, men huvudsaken är den kvantitativa läsningen. Pinker gör ingen stor sak av läsuppmaningen, men mer eller mindre underförstått är han ense med uppfattningen att man måste läsa och ta efter för att komma någon vart med sitt skrivande. Regler är för amatörer.

Han utnyttjar ny forskning, och vill ersätta dogmerna med förnuft och evidens. Det låter storslaget, men han lyckas rätt bra med sitt uppsåt. Den guidebok som inte tar upp det legendariska rådet ”murder your darlings” (oftast felaktigt med Faulkner som källa, men Pinker anger korrekt Arthur Quiller-Couch) finns väl inte, men ett bättre råd är att undvika älsklingar när du skriver. Fler skulle tjäna på att vara mer tvivlande – inte falla för frestelsen att bli för förtjust i de egna formuleringarna.   

Många som är uppvuxna i de hårda budens skola (att inte skriva första person singular, ”I”, eller att inte inleda meningar med konjunktioner, ”and, but”) kanske tappar hakan när han skriver: ”Whatever the pedagogical merits may be of feeding children misinformation, it is inappropriate for adults.” Med andra ord: att tillämpa mekaniska principer är inte skrivande. De konstruerade exemplen må vara tydliga, men att läsa dem ger inte större svårigheter än att jonglera med tennisbollar, medan att skriva egna meningar genast byter ut bollarna mot handgranater.

Pinker är ovanligt generös och ovanligt konkret i sina råd. Han har inte mycket till övers för de självutnämnda felfinnarna som på svenska oftast kallas språkpoliser. På engelskan har de fler benämningar: ”the purists – also known as sticklers, pedants, peevers, snobs, snoots, nit-pickers, traditionalists, language police, usage nannies, grammar Nazis, and the Gotcha! Gang.” Endast satsradningarna kan han bli väldigt nitisk mot, och tolererar dem inte ens när studenterna skriver e-post till honom.    

Jag kan i övrigt bara instämma i det mesta, utifrån hur jag uppfattar engelskan. Stil är en fråga om variation, om styrkan i de egna nyckelorden, och de konnotationer man själv ger dem. Bra skrivande inleds starkt och avslutas starkt, menar Pinker, men eftersom tonfall är själva essensen av stil är det svårt att lära ut – var och en måste hitta sin röst, för annars blir du bara ett eko, en epigon.

Många av råden är universella. Om du skriver finns tre sätt att revidera: 1) låt grannen läsa (det kan gärna vara någon annan bekant, men helst ingen som känner dig alltför väl); 2) sov på texten (mitt eget bästa knep: ofta får du då anledning att ta bort en omotiverad elakhet); 3) läs högt (det jag kallar Jonathan Swift-metoden, och det bästa argumentet är att läsa hur ren och klar hans prosa blev av att läste högt för barnen på gatan). 

Ett kapitel om coherence (sammanhang) är välbehövligt, och det är också kanske det svåraste att bemästra för skribenter, att skapa en bra struktur. Den måste vara osynlig, för när du väl börjar upptäcka sambandssignalerna tappar du fokus på innehållet. Faran är att många texter blir för mekaniska, för likformiga, och för styrda av förutsägbara inslag som ska indikera samband. Vi behöver egensinnigare skribenter som vågar utmana konventionerna. Hur frikostig Pinker än är måste en säker stilist bryta mot hans diktat. Mer frihet, mindre fjättror.

Som en eftergift åt engelskans brist på könsneutralt pronomen (svenskan fick gudskelov ”hen” för ett par år sedan) tvingas Pinker växla och låta "skribenten" vara han i vartannat och hon i vartannat, med samma metod för "läsaren", vilket skapar onödig förvirring. Han adresserar frågan senare, utan att komma någon vart – möjligen kommer framtiden att ge oss ”thon”, spekulerar han skeptiskt.  

Så vitt jag kan se är väl Pinkers bok varken bättre eller sämre än andra i samma genre. Han har flitiga reproduktioner av serier, vilket dels visar att många amerikanska serietecknare är upptagna med språket (här frestas jag att kalla det för ironi, men faller inte i fällan, utan kallar det väl hellre för en paradox), och dels att svenska serietecknare inte behöver känna några komplex för sina alsters konstnärliga halt vid en jämförelse. Eller så är det bara att komedi är förankrad i sin kontext, att amerikansk humor är rolig bara så länge den inte lämnar sitt fastland.

Men det är en väldigt lång bok, och jag delar inte riktigt Pinkers förtjusning i träddiagram, som utgör ett oerhört långt kapitel. Ännu längre är kapitlet som ska skilja rätt från fel, och det är väl mer av uppslagsverk än lämpat för sträckläsning. Överlag är hans bok rätt trist, och jag hade unnat honom ett uns av den sardoniska humorn som Kingsely Amis har – hans The King’s English är en åtminstone roligare läsupplevelse.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar