Marginalen. Är det där det händer? Jo, påfallande ofta, när det handlar om populärkultur, att vi behöver vända blicken bortom det mest uppenbara och mest säljande, för att avtäcka mönster och strukturer som styr vår upplevelse. Det kan tyckas otillräckligt eller nästan skamligt att vi från svenskspråkigt håll fortfarande har så svårt att skramla fram forskare inom området populärkultur, något som i den anglosaxiska världen är en självklarhet.
Från finskt håll finns dock Sven-Erik Klinkmann, som sedan länge har redovisat sina kunskaper i områden som Elvis Presley och Bob Dylan, samt en hel del om genrefilm och 60-talspop. Hans nya bok Skatan och pingvinen har som underrubrik ”Att kulturforska i marginalen”, och utgår från flera av de kommentarer han försåg Peter Englunds blogg med under 00-talet. Dessa texter är katalysatorn för ett resonemang som spretar i olika riktningar: tid, media, film, musik (och en del annat, som bilar och sport).
Tid? Den som i så hög utsträckning ägnar sig åt 60-talet behöver förstås förhålla sig till begreppet nostalgi, minne och glömska. Klinkmann skriver om hur bloggens storhetstid på 00-talet ersattes av Twitter (X), som nu verkar ersättas av Bluesky. Det är lätt att – redan – bli nostalgisk över hur fruktbart det var att diskutera i kommentarsfälten i bloggens barndom, men det är kanske typiskt att det inte tillåts fortsätta, utan måste mutera till andra fora.
Hur världen har förändrats kan också illustreras i en iakttagelse Klinkmann gör när han ser ett klipp från Tokyo-OS 1964, där vinnaren Bob Hayes efter att ha segrat artigt skakar hand med två av sina konkurrenter, något som är helt otänkbart i vår tid där segraren skakar av sig resten av startfältet för att helt solitärt sola sig i vinstglansen med sina inövade segergester. Jämför fotbollsspelare, som skakar av sig och springer ifrån sina lagkamrater för att ensam sträcka nävarna i luften. Andra tider, minst sagt.
Även om det är lätt att hålla med Klinkmann tänker jag på ett område där äldre tiders ideal fortfarande råder. Det är när längdskidåkare korsar mållinjen: jag vet inte hur ofta jag har sett segraren omfamna motståndare från andra nationer.
Klinkmann skriver om film, hur Hollywood mer eller mindre har avskaffat den samhällskritiska filmen. Vad gör det med ett samhälle? Förmodligen blir publiken mer passiv, mindre benägen att organisera sig mot orättvisorna. Mellan högt och lågt rör sig Klinkmann vigt och nyfiket. Blyertspennan? Suveränt redskap tycker han, och jag håller med också här, men kunde tillägga att stiftpennan är ett otyg. Vinylskivan har ordet vin i sig, och alkoholen är nödvändig vid tillverkningen: etylen vid vinyl, etanol vid vin.
Han tar oss också tillbaka till oktober 2008, då Peter Englund på sin blogg tog upp att digitaliseringens effekter är att framtiden kommer få problem med sin historieskrivning när dokument dels försvinner i lagringen, och dels att utskrifterna inte är arkivbeständiga. Vårt rike lär möta samma öde som Ozymandias i Shelleys mäktiga sonett: ”Round the decay / Of that colossal Wreck, boundless and bare / The lone and level sands stretch far away.”
En rolig kortare text tar upp skådespelare som inte blinkar, och ger några exempel. Här kunde tilläggas någon som blinkar alldeles för ofta: Hugh Grant. Så inbjuder Klinkmanns metod gärna till detta, att du vill gå i dialog med hans observationer. Alla hans intressen kan jag inte dela, speciellt inte när det gäller film: western, ja, krigsfilm, nej. Och hans bok är förstås ett tydligt exempel på det frihetliga skrivandet, där garden sänks och åsikter kan förmedlas utan krav på redovisning av källor (även om en notapparat inte saknas).
Det här är en bok skriven i ständig utforskning, där Klinkmann inte på förhand inbillar sig veta svaren. Det är en piggt skriven bok, ofta rolig, ibland eftertänksamt vemodig, men aldrig cynisk eller bitter. Så som jag uppfattar det är det en avundsvärd hållning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar