På senare år har jag förvånats över hur många som delar min erfarenhet av att försöka läsa J.R.R. Tolkiens böcker om ”ringen”. Det vill säga: att typ tre gånger ha gett upp efter 40-50 sidor. Det är inget att skryta med, för hellre hade jag väl också gärna tillhört den klubb (sekt) som tar alla tillfällen i akt att prisa Tolkien.
Som kompensation finns för oss – jag inbillar mig att Tolkien-fansen bara fnyser åt den – en nyutgiven nätt och behändig antologi med anledning av att det i år är femtio år sedan författaren dog. Ringens återkomst. Texter om Tolkien låter sju kulturarbetare ge var sin version av hur de förhåller sig till Tolkien. En del onödiga upprepningar blir det, och förvånansvärt mycket handlar mer om kvantitet än om kvalitet, angående Tolkiens inflytande på annan fantasy, filmer och tv-spel och så vidare. Här handlar det om omsättning, får vi veta.
Förläggaren Peter Karlsson sätter ribban genom att påpeka att Tolkien brukar vinna diverse omröstningar om populäraste bok i England. Jo, men det är ju som att säga att Vilhelm Moberg eller Jonas Gardell är svenska språkets mest omistliga författare. Det är omvittnat att 100% av alla som gillar Tolkien började läsa honom när de var i elvaårsåldern, och det kan förklara varför jag inte kunde börja som sextonåring. En elvaåring gillar Kiss, Star Wars och Hermann Hesse, men det betyder inte att man måste fortsätta gilla det när man blivit vuxen.
Samtidigt är det förstås lönlöst att hävda att böckerna saknar litterärt värde. Jag kan förstå att det går att uppskatta Tolkien som världsbyggare, och att den språkintresserade kan ha behållning av att fördjupa sig i de påhittade språken. Det ska också sägas att de sju tar sig an uppgiften med odelad entusiasm. Allt ifrån Jerry Määttä som skriver om krig till Maja Hagerman som skriver om … krig. Mycket krig blir det! Var det egentligen första eller andra världskriget Tolkien hade i åtanke när han skrev böckerna om ringen? Det slår mig: heter de ”Sagan om Ringen” eller … något annat, i den nya översättningen? ”Ringens brödraskap”?
Mellan krigsessäerna famlar sig trubaduren Tore Zetterholm fram med svamliga anekdoter från barndomens läsning. Inger Edlefeldt skriver om när hon gavs uppdraget att illustrera trilogin, vilket ledde till att hon fick bildsätta en internationell Tolkien-kalender 1985. När jag kollar upp den på internet blir jag för första gången på bra nog länge sugen på att göra ett fjärde försök med Tolkien.
Den ingivelsen slocknar dock när jag läser resten av antologin. Joel Sjögren skriver om religionen i Tolkien, och även om jag gärna vill hålla med honom tror jag att det är en lite väl långsökt slutsats när han hävdar att ”[a]lla sagor och berättelser som fångar något essentiellt om verkligheten kommer att peka mot den kristna myten.” Då blir det bara en urvattnad tro kvar av det, och dessvärre gäller väl detta också för Tolkien i så fall, att även hans verk reduceras till att bli en slutstation för allt som har med fantasy att göra.
Judith Kiros bidrag är dock piggt skrivet och handlar om hur en deppig pessimist ska förhålla sig till Tolkien. Hennes bidrag är också bra genom att fokusera mer på böckerna än på kringverksamheten (ärligt: är jag den enda i världen som är trött på att höra om Peter Jacksons filmatiseringar?). Kiros skriver lite som Lilla My[1]. Slutligen skriver Nathan Hamelberg om musiken och sångerna.
Som helhet är det här en lite för vördnadsfull bok (med undantag för Kiros). Det påminner om hur inställsamma dokumentärer har blivit på senare tid: en drös ja-sägare som anlitats för att bekräfta valfri persons ego (David Beckham, Pamela Anderson, Kungen, Arnold Schwarzenegger). Min invändning handlar väl om att Tolkien borde tåla en aning mer motsträvig beundran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar