Vad är hemma? Jag har bott 25 år i Jönköping, men även om jag får leva i ytterligare dubbelt så många år (föga troligt) kommer jag aldrig att känna mig lika hemma här som i Umeå. Författaren Clara Obligado var 26 år gammal när hon lämnade Argentina och militärjuntan. Sedan 1976 har hon med andra ord bott i Madrid, men betyder det att hon är en argentinsk eller spansk författare? Och är hon ens en spanskspråkig författare?
Dessa är några av de frågor hon brottas med i den självbiografiska essäboken Ett hem långt hemifrån, utgiven på pigga förlaget Komet. Den utkom 2020, mitt under corona-pandemin. Det är en berättelse om exil, vad det gör med en, vad det gör med ens skrivande, och vad det gör med ens språk. Mycket rörande berättar hon om hur språket är något som antänds i barndomen, och om upptäckten av läsningens dragningskraft. Alla läsare torde känna igen sig; det är en kraft som är oemotståndlig.
Det är en vacker bok både till det yttre och till det inre. Obligado upptäcker den olydiga läsningen, och berättar med förfäran hur hon långt senare i Spanien ombeds skriva en ungdomsroman, med förbehållet att den måste vara politiskt korrekt. Så såg inte hennes gränslösa läsning ut under den egna ungdomen. En svart sida skiljer bokens två avsnitt ut: den korta perioden som skildrar barndomen och den längre i spansk exil.
Obligado härstammar från en lång rad poeter på faderns sida, och länge fick hon tampas med den identiteten, att dels vara den som skrev prosa och dels finna sig i att vara den som det syftades på när någon kände igen hennes efternamn. Hon anländer helt ensam till sitt nya hemland, och känner visst hopp även om hon är medveten om den spanska diktaturen: ”medan Argentina var på väg in i tunneln började Spanien närma sig slutet av den.” Hon nämner det inte, men Franco hade ju dött året innan.
Som ny invånare i Spanien kunde hon nog känna igen sig i Thåströms rad ”Främling överallt”. Och varför berätta? Författaren Piedad Bonnetts son dog, och han kommenterade: ”Jag var författare, vad kunde jag annars göra? Strukturen räddade mig.” Vi berättar för att motverka kaos. Och även om det är omöjligt att förmedla en erfarenhet måste vi göra det ändå.
Till sin hjälp läser Obilgado bland andra Agota Kristof, som ju flydde Ungern och hamnade i franskspråkiga Schweiz, och fick känna sig som en analfabet när hon skulle formulera sig på det nya språket. Till det tillkommer berättelser om Vladimir Nabokov som ju övergav ryskan för engelska, Jhumpa Lahiri som först skrev på sitt näst bästa språk engelska (hon hade bengali som modersmål), men numera på italienska – en historia som motsvaras av Joseph Conrad, han som hade polska som modersmål och franska som bästa andra språk, men skrev på engelska. Ja, hon nämner även Theodor Kallifatides, som efter att ha skrivit böcker på svenska i nästan femtio år fick åka till Grekland och grekiskan för att kunna skriva igen.
Virginia Woolf skulle i sin suveräna essä Tre guineas skriva: ”som kvinna har jag inget hemland. Som kvinna vill jag inte ha något hemland. Som kvinna är hela världen mitt hemland.” Och Obligado kan inte bli annat än främling i Spanien, och det har till stor del med språket att göra. Här kan en erina sig Oscar Wildes ord från Spöket på Canterville: ”vi engelsmän [har] numera praktiskt taget allt gemensamt med amerikanarna – med undantag för språket förstås.”
Nyansskillnaderna kan aldrig övervinnas. Hon ger exemplet bastante, som i Argentina betyder ”ganska mycket”, som i uttrycket ”jag har läst ganska mycket”. Men när hon säger det i Madrid betyder det ”mer än nog” eller ”nästan för mycket”: ”jag har läst för mycket”. Det finns många sådana fällor i språk som liknar varandra (tänk på alla falska vänner mellan svenskan och norskan och danskan). Därmed upplever Obligado sig inte tillhöra vare sig Argentina eller Spanien.
Det väcker förstås frågan om litteraturen ger oss möjlighet att på djupet lära känna någon. Eller stannar det bara vid ytlig igenkänning? Här ger kanske inte Obligado något svar, och det är väl inte heller hennes uppgift. Hon lyckas ändå förmedla upplevelsen av den dubbla identiteten, och det är bra nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar