Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

28 jan. 2023

Ur sinne, Naima Chahboun, Pamflett

Ordvitsen är en krånglig grej i litteraturen, för det som är roligt för stunden tappar fort sin lyster och blir unken skåpmat fortare innan du hinner säga ”pappaskämt”. Därför är det djärvt av Naima Chahboun att helt omfamna formatet i sin senaste bok, eller snarare häfte, som utkommer på pamflett. Boken heter följaktligen Ur sinne.

 

Och rösten i diktens monolog är verkligen ursinnig. Först tänker jag att Chahboun har omfamnat också Hanna Rajs skrivsätt – alltså det talspråkliga och förkortade chatspråket. Då kan det i den här boken se ut så här: ”rutrotru e smart / menru e dum”. Även det här gör dikten svårläst, men det sätter sig. Inte är det heller någon rip off på Rajs poetik.

 


Vi tas rätt in i ursinnet, in i ett tonfall som är fientligt och aggressivt, men också olyckligt:

 

tre tabletter förå somna

å fem förå vakna

ere normalt tyckeru

 

ere normalt attja sitter här

naken

i min egen skit

ånte ens skäms

 

Rösten tillhör en av de som brukar gå under beteckningen ”de icke önskvärda”, de som samhället gör allt för att förtränga. De har tidigare getts röst framför allt av Lars Norén, främst i några av hans 90-talspjäser, som Ett sorts Hades och Personkrets 3:1. Och liksom Norén har Chahboun bra gehör för ett visst talspråk och lyckas göra det autentiskt. Det resulterar i en monolog som borde fungera på en scen, i händerna på en driven regissör och en djärv skådespelare.

 

Frågan är inte varför personen låter så här sårig och arg, utan snarare: varför låter vi inte alla så här? Varför fräser vi inte ifrån mer? Varför spottar inte vi också ut sådana här anklagelser? Att bara vara vid liv är en kränkning. Chahboun hittar en puls till detta sakförhållande, en puls som slår mer än den bultar. Liksom hos Norén finns här ibland en förtvivlad humor som pekar ut något av det som är absurt i tillvaron.

 

Det är en röst som kan kallas ömsom vulgär, ömsom trängtande. Svettigt och skitigt blir det, och i den mån det ska kallas osmakligt är det förstås livets fel, för att livet är osmakligt och ovärdigt. Rösten tillhör någon som balanserar på en galenskap, men hittar liksom Hamlet fram till en metod i sin galenskap, om än det sker på ett språk som inte har polerats fram ur någon retorisk skolning. Rösten tillhör den som har examen i livets hårda skola, som klyschan lyder.

 

Det här är Pamfletts tolfte bok i sin satsning på det (som det förefaller) spontant skrivna, och de satsar gärna på halvetablerade poeter med ett par böcker i bagaget (som Elis Burrau, Lina Rydén Reynols och Erik Lindman Mata). Chahboun blev katapultprisbelönad för sin debut Okunskapens arkeologi, men jag var lite missnöjd med hennes andra bok Äpplen och päron när den kom för ett par år sedan. Det här är i vilket fall en tydlig kursändring.

 

Här finns en tonträff att ta vara på, och en konsekvent genomförd j’accuse på ett råbarkat idiom. Röstens kritik är också framförd på ett strukturellt plan, där polisen och vårdapparaten får sina slängar av sleven, liksom andra auktoriteter som religionen:

 

de finns ba en gud

åre e logiken

 

rukante lura logiken

den e överallt

 

de finns ingen gud

utom gud

de e logiskt

 

En kunde annars fråga sig vad syftet annars är, och jag uppfattar det som att Chahboun vill peka ut skevheten och ställa oss inför ett visst illamående och få oss att reagera på den orättvisa som är villkoret för dessa orättvisor.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar