Den produktive Pär Thörns i skrivande stund senaste bok är En arvinge delas i två livspunkter. Det är en grön diktsamling som kan ställas jämte den röda novellsamlingen Era anklagelser är meningslösa. Båda är utgivna på Kaunitz-Olsson, och det gläder mig att den här egensinnige författaren äntligen verkar ha fått en hemvist hos ett förlag som är beredda att satsa på någon form av kontinuitet.
Annars är det som vanligt spretigt och – tja, osammanhängande när Thörn är i farten. Som vanligt är det också roligt – om inte oftast, så ibland. Boken är opaginerad, och det är förstås ett gissel för den som tar på sig rollen som litteraturkritiker. Men existerar det ens något annat sätt att läsa honom än att bli kritiker: finns det vanliga läsare (vad nu det är) till hans säregna form av litteratur?
Det borde det väl göra. Redan på första sidan läser jag något som kan få en att skrocka lagom högt: ”Avveckla Vällingby och ersätt med / spontana tårar.” Det påminner om den femton år yngre (men mentalt jämnårige) Elis Monteverde Burrau, som också är pigg på den här sortens hyss och upptåg. Roligt, ja, men det kan också bli lite ansträngt och påfrestande i längden. Och ibland mer oroligt än roligt.
Ändå har jag följt Thörn sedan i stort sett starten, med Vattna vargen som min personliga favorit. Även här finns tveklöst enskildheter som är roliga att läsa. Men ojämnheten är en viktig beståndsdel, eller själva fundamentet i hans poetik. Han arbetar med ord och bild och ljud, och mot slutet krackelerar hela texten med tuschteckningar som täcker över allt, följt av en fras som bildar brasklapp och följeslagare genom boken: ”vitt brus”. Minsann.
Viss svindel uppstår. Omslaget är välfunnet, med sin Kalle Anka-artade bild av just hypnosframkallad förvirring.
Ett av problemen med ironi – det finns nog många – är att det bygger så mycket på samförstånd och interna referenser. Poesi uppmuntrar ett fjärmande från samsyn. Visst kan jag roas av förhållningssättet, men det behöver inte betyda att jag tycker det är storartad litteratur. Och ordlekar är förstås roande – för stunden:
Bokstavsdiska försiktighetsprincipen.
Ordgapa över kärnmjölken.
Ordgapa över rapshunden.
Fegynka vegan-sodastream-of-consciousness-avlatsbrevet.
Verklighetsfjäska.
Det här blir en slags poesi för framtiden. Thörn ges gärna epitetet avantgarde-författare, och det må vara så att det här är skrivet för just framtiden, att det ska komma andra läsare som bättre förstår sig på det här. Eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar