”Hon bad gärna om råd men var dålig på att följa dem.” Ord som gärna får ristas in på min gravsten, om jag får byta ut ”hon” mot ”hen”. Det är Anna Williams som karakteriserar Lotten von Kræmer så, i sin biografi Diktarhjärtat, som utkom i höstas men som jag först nu fått tid att läsa. Någon hade gärna fått upplysa mig om hur bra den är, men tyvärr blev den sparsmakat recenserad och lyckades undkomma nomineringar till litterära priser.
Den borde bli stilbildande för hur litterära biografier ska skrivas. I stället för att göra Lotten von Kræmer till en projektionsyta för spekulationer om hur modern hon var bevarar Williams henne i ett på många sätt förlegat 1800-tal – samtidigt som hon betonar att hon också var progressiv och för all del modern. Eller så här: hon skrev böcker som var hopplöst daterade men vars idéinnehåll var före sin tid. Tio år innan Ibsen gav ut Ett dockhem var hon inne på liknande tankar om vad som sker med en hustru som inte tas på allvar av sin närmaste omgivning.
Du är ursäktad om namnet Lotten von Kræmer inte säger dig så mycket. Hon gav ut tretton diktsamlingar, ett antal reseböcker, flera dramer och en del berättelsesamlingar, men böckerna sågades rutinmässigt av notoriskt svårflirtade kritiker. Du söker förgäves efter hennes namn i översiktsverk och antologier, och av Williams citat och referat att döma är det ingen större förlust för svensk litteratur om det förblir så. Dock testamenterade hon sin förmögenhet till instiftandet av det litterära samfundet De Nio, och det har haft desto större påverkan.
Men att vara en misslyckad poet är inte det sämsta en kan vara i den här världen. Och stämmer det verkligen? Tack vare den godhjärtade Jonas Ellerström – en av de nuvarande ledamöterna i samfundet De Nio som hon låg bakom – får jag ett osprättat exemplar av von Kræmers diktsamling Eterneller från 1896. Det är det sista som hittats i kvarlåtenskapen, och jag läser dikterna efter att ha tagit del av Williams bok.
Som vi blir varse i Williams bok förekommer många av dikterna i flera versioner, då författaren konstant putsade och bearbetade dem. Här finns hyllningsdikter till samtidens stora namn: Ibsen, Björnson, Snoilsky, Strindberg, Heidenstam, Benediktsson [sic], samt vännen Tekla Knös. Hon hyllar också surgubben Carl David af Wirsén, som svarar med en smädesdikt. Men också en rolig dikt om röntgenstrålarna (”X-strålar”) som hade uppfunnits året innan:
Jo, jo, mina vänner och kära min tant –
nu finns det en konst, som är litet genant!
Man fotograferar ej ytorna blott,
men äfven det inre, det gömda man nått.
En förklaring som Williams erbjuder låter rimlig. Lotten von Kræmer var ivrig i sitt skrivande och hade ofta för bråttom. Det gick lätt för henne att skriva, och det är ingen god grund för poesi, som kräver mycket och långvarigt arbete. Men varför hjälpte det då inte att hon putsade dem så att vissa återfinns i upp till sju olika versioner i de olika samlingarna? Det vore en björntjänst att ge henne postum upprättelse som poet, och det är inte heller Williams ärende, men det är ändå värt att påminna sig om att det går att hitta saker av värde även hos det som slentrianmässigt avfärdas.
I den här biografin stärker Williams den gängse uppfattningen att det var en hemsk otur att under 1800-talet födas till kvinna för den som råkat välsignas med intellektuella ambitioner. Charlotta von Kræmer föddes i den villa på nedre Manilla som förlaget Bonniers nu huserar till sina årliga sammankomster för den litterära parnassen. Året var 1828, samma år som Viktor Rydberg föddes ett stenkast från där jag skriver detta, men medan hans karriär kantades av framgång och kröntes med inval till Svenska Akademien skulle hon som gammal bli hånad som ”trasfröken” och kallad sinnessjuk under de sista årtiondena. Hon dog samma år som det första lagförslaget om kvinnlig rösträtt röstades ned, 1912.
Orsak till hennes sinnesstämning var troligen den långa och hemliga förlovningen med kanskemannen Sten Stenberg (”stenen”, som Williams fyndigt kallar honom). Hon friade, men han var omedgörlig i drygt tio år, med argumentet att hon i så fall behövde sluta skriva sina böcker, och framför allt publicera dem i eget namn. Deras brevväxling skedde till största del på engelska, bland annat för att han skulle slippa kalla henne ”du” i stället för ”ni”, så det blev konsekvent ”you”. Dessutom led hon av nedsatt hörsel, vilket var ett stort handikapp i sällskapslivet. Hon reste intensivt, bland annat till Irland där hon behandlades av doktor William Wilde, far till en viss Oscar Wilde. Den färgstarka Lady Jane Wilde, Speranza kallad när hon gav ut dikter, blev en livslång vän och hon lärde sig rentav svenska och läste åtminstone något drama av Lotten von Kræmer.
Redan som barn utmärkte sig Lotten. Kända manliga poeter var ofta gäster i hushållet, och Carl Willam Böttiger frågade om treåriga Lotten kunde säga vilken flod som var den största, och hon svarade ”syndafloden”. Hon var också en av de första som läste Jane Eyre, och spelade rentav huvudrollen på teatern i Uppsala 1855. När hon fick restskatt gick hon till kungen, Oscar II, och bad om hjälp. Som plåster på såren fick hon en av kungens egna översättningar av Horatius till den nya litterära tidskrift hon hade startat.
Om den här boken kan två saker sägas. Ett: att den är till för den med specialintressen (som att lära sig mer om De Nios historia). Två: att den är till för alla som bryr sig om historia. För här finns också en del av historien som är värd att beakta: hur grymt 1800-talet var mot kvinnor som ansträngde sig på områden som sågs som manligt privilegium. Faktum är att kritikerna gick så hårt åt von Kræmer att hon fick oväntat stöd av en anonym insändare som Williams menar hade skrivits av Siri von Essen och August Strindberg. Kanske Strindberg, van vid nedgörande kritik, upplevde någon form av inlevelse med den drabbade kollegan, trots att hon var kvinna? Kanske han reserverade sina giftpilar mot kolleger som han upplevde som seriösa konkurrenter?
Framför allt är Williams bok optimistisk, genom att visa hur strategiskt von Kræmer går till väga varje gång hon stöter på motstånd. Hon bryts inte ned av motgångar, utan fortsätter ihärdigt trots att allt och alla ber henne sluta, till exempel att upphöra med poesin. Det krävs ändå någon form av energi för att ge ut tretton diktsamlingar av någon som hela tiden får höra att hon inte duger. Men varför blev kritiken så nedgörande? Williams menar att det inte var helt proportionerligt: ”Det beska mottagandet handlade inte bara om de uppenbara litterära bristerna utan också om hennes ohemula anspråk.”
Hon blev också en av de tidiga aktivisterna för kvinnlig rösträtt, något hon alltså inte fick uppleva under sin livstid. Hon hade också radikala åsikter om religionen, och ifrågasatte vetenskapliga bevis för att Jesus kunde vara Guds son och kyrkans avsteg från mycket av budskapet i Nya Testamentet. Men också att kvinnor anmodades stanna i hemmet och i korthet sluta tänka.
När hon dog 23 december 1912 låg förmögenheten på 49 miljoner kronor i dagens penningvärde. Men de sista tolv åren var miserabla, med allt starkare paranoida drag och mobbning av grannbarnen, däribland pojken Verner von Heidenstam, menar Williams (men gubbfan var ju i 40-årsåldern då?). Stort utrymme ägnas åt det utförliga och märkliga testamentet och hur De Nio bildades strax därefter. Williams är parentetiskt en av de nio ledamöterna (åtta för tillfället eftersom Kerstin Ekman nyligen har lämnat arbetet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar