Frågan ”har du läst Rapport från en skurhink?”, alltså Maja Ekelöfs sensationella debutroman från 1970, är felställd. Den borde lyda, ”när läste du den senast?” I en svensk litteraturkanon har den en given plats som en nödvändig arbetslivsskildring. Åtminstone när jag var ung var den vida omtalad och läst, och rekommenderades mig av en välvillig bibliotekarie när jag var vilsen femtonåring. Senaste upplagan kom dock för trettiofem år sedan – Norstedts nyutgåva från 2010 verkar bara ha varit en e-bok. Jag reparerar skadan genom att lägga vantarna på ett slitet biblioteksexemplar från 1970 – ”andra upplagan, trettonde tusendet”.
”Så länge man har seende ögon, och så länge det finns böcker kan man bota alla slags depressioner tror jag”, skriver hon 2 mars 1968 i denna (dag)bok, som ofta återkommer till läsningen som något som ger en anledning att leva. Alla lovord om den stämmer faktiskt – den är fortfarande underbar, fortfarande aktuell. Till exempel hatar hon privatbilismen, och oroas inför automatiseringen och något som liknar vår debatt om AI: ”Datamaskiner som kan matas så att de skriver dikt.” Det som slår en allra mest är hur engagerad och nyfiken hon är i sina diskussioner kring inrikes- och utrikespolitik, hur stark hennes kunskapsiver är. Hon är ett föredöme också i sin ödmjukhet, även om hon stör sig på andras passivitet och stagnation, och raljerar över de rikas privilegierade stressituationer.
Nina van den Brinks biografi Jag har torkat nog många golv är en välkommen bok: en biografi om Maja Ekelöf, alltså en osentimental och rakt berättad historia om denna märkliga författare. Det inleds med omständigheterna kring pristävlingen som anordnades av Rabén & Sjögren att skriva en politisk bok, och hennes osannolika framgång och det enorma mediauppbåd som ansamlades. Då var hon visserligen något av en lokalkändis i Karlskoga. Hon hade skrivit dagbok i Vi och ett antal insändare i lokaltidningarna och hade en framskjuten position som försäljare av Vietmanbulletinen och bland FNL-demonstrationer, men var också en städerska som därmed betraktades som något bortkommen och dumstämplad. När hon kallades ”kärring”, ”gumma” och ”tant” ska man komma ihåg att dessa epitet inte sattes på de avsevärt äldre Astrid Lindgren – verksam på förlaget Rabén & Sjögren – och Alva Myrdal, som var den som överlämnade priset.
Boken skrevs först i smyg på skrivmaskiner på kontor som hon städade på timmarna innan den ordinarie kontorspersonalen infann sig på jobbet vid 6:30-snåret. Sedan lånade en välvillig granne ut en skrivmaskin som hon kunde knappa ned sin bok på under lediga timmar. När den utkom skrev Karl Vennberg i Aftonbladet om boken som ”den hittills klaraste och ovederläggligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet.”
Synen på städerskor var nedlåtande för drygt femtio år sedan. Har det blivit bättre nu, med eufemismer som ”lokalvårdare” och ”sanitetstekniker”? Nä, knappast, va? Men stämmer det verkligen, som van den Brink hävdar, att Ekelöfs skrivande ”gjorde skillnad” (som termen tyvärr lyder)? Nja, möjligen i det korta perspektivet, då 70-talet flyttade fram positionerna för solidaritet och rättvisa i någon mening. Och nu? Inte så mycket sådant i vår samtid, sorry för att jag påpekar det. På många sätt är det här en berättelse om en svunnen tid – till exempel en värld där litteraturen fortfarande ansågs ha ett betydande värde och kunna påverka människornas världsbild.
Nina van den Brink påpekar tydligt att Maja Ekelöf var en underskattad figur. Hon betonar samhällsengagemanget, ett ämne som minst sagt bevarat sin aktualitet. Bilden av det sena 60-talets Sverige kan i vissa avseenden kännas lika främmande som att läsa något av Tolkien – rena fantasyn, alltså, med dels den politiska medvetenheten och intresset och dels bildningsivern. Ekelöf själv gick kvällskurser för att förkovra sig inte minst i svenska språket, och hon hade en enorm aptit på att läsa romaner.
Främst arbetarlitteraturen, där Jan Fridegård var en av förebilderna. Hon skrev fan mail till honom, och fick en bok i tack. Men det är inte någon solskenshistoria i första hand. När Ekelöf vann tävlingen var hon 52 år gammal, men ser sliten ut på bilderna. Hon var ensamstående fembarnsmor – maken hade övergett henne strax efter att femte barnet föddes, och då var hon gravid med tvillingar. Ställd inför det valet övertalade hon en länge motvillig vårdapparat att genomgå en abort. Och när hon drabbas av ryggsmärtorna går tanken i första hand inte till rädsla för hälsan, utan till rädslan för eventuell förlorad arbetsinkomst. Maken avhöll sig också från att betala underhåll.
Och van den Brinks bok handlar mycket om ekonomi, om pengar i konkret mening. Prissumman var i dagens penningvärde drygt 230 000 kr, en ansenlig summa för den som på den tiden uppbar ett lågavlönat yrke. I juryn satt Lars Gyllensten och Alva Myrdal, bland andra, något som sporrade Ekelöf, som hade Jan Myrdal som favoritförfattare. Rapport från kinesisk by hette hans bok som utkommit några år tidigare, så nog var titeln delvis influerad därifrån. I Karlskoga var Bofors den stora industrin, som skapade välstånd – att det sedan berodde på kanoner som använts av alla stridande parter i andra världskriget var inget man talade högt om i staden, förrän Ingvar Bratt skulle göra det på 80-talet. Bratt får sitt omnämnande i van den Brinks bok.
Bokens aktualitet ligger också i de osäkra anställningsvillkor Ekelöf ständigt tampades med, något som inte är obekant för den som gjort sig bekant med prekariatet. Men det handlar också om Ekelöfs drivkraft, att se sig som en skrivande människa. Tyvärr skulle det bara bli en bok till, en bok som Sven Stolpe skulle såga hårt. Kuriöst nog hade han verbalt skällt ut Ekelöf tjugo år tidigare, när hon var städerska åt sin mans flyttfirma. Som om inte det vore nog hade han också sågat storasystern Magda Anderssons andra roman Slangbella som utkommit på Bonniers tidigare.
En karakteristik från Cordelia Edvardson är inkännande när hon intervjuar den sensationella författaren och ger ett förslag till varför Ekelöf visar så mycket inlevelse med orättvisor i Vietnam, Latinamerika och Sydafrika: ”Hon vet hur det känns i livets marginaler”. Hon föddes under första världskriget och gifte sig under det andra världskriget. Efter fyra år hade hon fått fyra barn – ett till följde, som skulle få heta Adolf i mellannamn, fyra år efter Hitlers död. Som tolvåring var hon i arbetslivet, satt att ta hand om barnen åt en skolinspektör, som verkar ha behandlat henne rätt hyggligt.
Efter framgången med Rapport från en skurhink skulle hon bli en stridbar krönikör, som fortsatte – nej, accelererade – sitt samhällsengagemang. Hon hyllade DDR lika mycket som hon hatade USA. Nästa bok, som blev hennes sista, var en brevväxling med fången Tony Rosendahl, som rymde precis till boksläppet och höll sig undan i fem månader från polisens tafatta försök att fånga honom (”grisarna”, som Ekelöf kallade dem).
Nina van den Brink berättar i korta sidospår den egna familjehistorien som också innehåller erfarenheter från städyrket, och lånar ibland romanens framställningsgrepp, och det är spännande att följa Maja Ekelöfs väg fram till publiceringen av debutboken. Förvånande nog var bakgrunden kanske inte helt så fattig som en kunde tro, då den innehöll pianolektioner. Titeln på denna biografi är hämtad från en av de tänkbara titlar Ekelöf laborerade med när hon skickade in manuset till pristävlingen. När hon 1987 fick ett annat pris, det första Ivar Lo-priset som delades ut, löd motiveringen för Rapport från en skurhink att den var ”ett tidlöst litterärt mästerverk”.
På tal om priser: ikväll tillkännages årets Augustpristagare. Jag har som vanligt lite för dålig koll på facklitteraturen för att ha en trovärdig åsikt, men Jag har torkat nog många golv är nominerad, och det skulle inte kännas orättvist om den vann priset. Förhoppningsvis leder det till en nyutgåva av Rapport från en skurhink. Och skippa e-boken, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar