Likt folk i allmänhet har jag läst Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige, som handlar om hur skattelättnader gynnat de rika att maximera sina vinster i vårt land. Något säger mig att någon på förlaget gjort en felbedömning, då jag får tag på ett exemplar som ingår i femte omtrycket (boken släpptes för drygt ett halvår sedan). Att den nyligen nominerades till Augustpriset i kategorin fackböcker ger den nog ännu en skjuts.
Cervenka har skrivit två böcker tidigare som förklarar vad i tur och ordning pengar och banker är. Jag önskar att jag läst dem, för pengar är fortfarande ett mysterium för mig. Och banker? Kanske ingen har förklarat det bättre än Bertolt Brecht: något som det är mindre brottsligt att råna än att starta.
I den här boken är det gott om siffror och statistik, och jag är ledsen men de säger mig inget. Det är kända exempel på ”fantasisummor”, miljarder som flyger förbi. Det är som att läsa Kalle Anka. Nåväl, i slutet listas 542 svenska miljardärer anno sommaren 2021. Rimligen är de fler nu: fjorton nya miljardärer i månaden, enligt Cervenkas beräkningar.
Och Kalle Anka är kanske den mest adekvata jämförelsen: vi lever i en tecknad parodi på verkligheten. En parodi där sjuksköterskor beskattas hårdare än miljardärer. Cervenkas främsta poäng är att pengarna inte existerar i sig, att de enbart finns som lån, som numeriska abstraktioner som glittrar likt ett slags fata morgana för den som anstränger sig tillräckligt och som på riktigt bryr sig om dem. På riktigt: säg något osexigare än pengar?
I pedagogiskt uppställda kapitel avhandlar Cervenka orsaker, lägesbeskrivningar samt förslag till åtgärder. Inte för att det lär hjälpa: här är intressekonflikterna så starka hos kapitalet att ingen på allvar är intresserad av några avgörande förändringar. Samtidigt som befolkningen talar om systemkollaps och skenande elpriser och svindyr bensin bokar de julbord för glatta livet och resor till världens alla hörn – för att inte tala om den nära åstundande julhandeln, som nog inte kommer att uppvisa någon markant minskning i år heller. (Själv lånade jag Cervenkas bok på biblioteket, tips för den som undrar vad fan man får för sina skattepengar.)
Ett räkneexempel bland många: 1996 var lönen för Ericssons vd 11 gånger högre än den nytillträdde statsministern (som råkade heta Göran Persson). 2006, när Persson avgick, hade Ericssons vd 26 gånger högre lön. Slutligen, 2021 hade Ericssons vd 49 gånger högre lön än statsministern – vid tillfället hette han Stefan Löfven. Vad ska vi dra för slutsats av det? Tja, någon med kunskaper i matematik får gärna räkna ut hur mycket mer en vd för ett svenskt företag tjänar än statsministern 2046 – något säger mig att det är betydligt mer än 87 gånger mer vid det laget.
Cervenka talar om snabba vinster, om entreprenörer, om Göran Persson som symbol för girigheten. Det vore en överdrift att påstå att jag fattar någonting av vad han säger. Visst, pampen Persson fattar jag, men i övrigt är det mycket siffror, och Cervenkas argumentation är övertygande och säkert nogsamt faktagranskad. Jag är inte alltid helt ense med hans benägenhet att ta till drastiska liknelser, men poängen kommer fram ändå. Apropå att Finland har både arvs- och gåvoskatt skriver han:
I politiska debatter brukar det ofta lyftas fram att Sverige har ett av världens högsta ”skattetryck”, vilket för tankarna till en sumobrottare som sitter på bröstkorgen. Men vissa medborgare andas friare än andra.
Klyftorna har ökat, och den som söker bevis på det kan raskt marschera till elfte kapitlet i den här boken. Till de sorgliga slutsatserna hör att medan det för inte så länge sedan – 90-talet – fanns en debatt kring dessa orättvisor, har det nu blivit tystare om förutsättningarna för miljardärer att föröka sig. Det saknas en relevant och konstruktiv kritik, och till denna bidrar förstås Cervenka med sin bok: man kunde säga att han kastar den första … allmosan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar