Vi behöver ständigt nya verktyg för att förstå litteraturen. I synnerhet den modernistiska litteraturen erbjuder utmaningar, och nya former av förståelse krävs – eller kanske man hellre skulle säga att vi eftertraktar förståelser, att vi måste aktivera olika strategier i mötet med varje unika text. Så kallad svår litteratur förtjänar ofta – inte alltid – denna möda, och belöningen blir därefter.
Gabriel Itkes-Sznap har två diktsamlingar bakom sig, och har också odlat en verksamhet som kritiker med fina läsningar av bland andra Paul Celan, en av de notoriskt svåra. Nu utkommer hans doktorsavhandling i estetik: Nollpunkten, som undersöker Witold Gombrovicz, Inger Christensen och Herta Müller, utifrån begreppet precision. Dessa tre europeiska författare får väl sägas höra till den närmaste kretsen kring de senaste hundra åren, alltså obestridligt centrala utövare av litteratur. Den irrationelle Gombrovicz, den hyperrationella Christensen och den febriga Müller förenas i sin strävan mot – precision. En skugga som vidrör dem alla tillhör just Celan, som blir en återkommande instans i undersökningen. Som slutsats: Gombrovicz = skräck. Christensen = förundran. Müller: skräck = förundran.
Precision är en bra utgångspunkt för en kritisk läsning. Inom naturvetenskapen äger precision en annan tyngd än inom konsten. Med hjälp av Barry Ahearns studie från ifjol om den poetiska precisionen hos Ezra Pound, Robert Frost och Marianne Moore resonerar Itkes-Szap kring denna konstens vaga precision som en slags ”precision av det oprecisa”. Det som låter som en paradox blir i den här läsningen en fruktbar metod, inspirerande att ta del av och fullt gångbar i ens egen läsning. Inte enbart av de tre européer som avhandlas, utan i mer generell mening (tillfälligtvis avslutade jag några veckor innan jag fick denna avhandling i handen en text om Thomas Bernhard just med reflektionen att det är precisionen som gör honom så fängslande).
Litteraturen är genomträngd av paradoxer, fylld av dubbla betydelser och ambiguitet. Den nollpunkt Itkes-Sznap utnyttjar är beroende av nihilismen, som ändå inte helt övertygande är avhandlingens grundackord. Kanske det inte låter sig göras: kanske nihilismen är för stum för att helt göras till en oberoende metod. Till viss del lånas från Anders Olssons studie Läsningar av intet, som Itkes-Sznap är den förste att erkänna.
Precisionen blir en existentiell fråga som föregår litteraturen. I korthet ser Itkes-Sznaps programförklaring ut så här: ”Hos Gombrovicz handlar det om antinomin, hos Christensen om kiasmen, hos Müller om liknelsen.” Antinomin och kiasmen kan behöva förklaras – de definitioner som ges i boken är ganska rudimentära. Men det Itkes-Sznap är ute efter blir ändå begripligt: att tyda de här författarnas unika bidrag, utifrån deras förhållande till tid och räkning utifrån andra principer än de vetenskapliga.
När han så skriver om Gombrovicz, den minst sagt excentriska polske exilförfattaren, handlar det också i hög grad om den språkliga misstro som tydligen drabbar alla stora stilister, allt ifrån Samuel Beckett till Tor Ulven: ”Genom [poesins] inriktning på stilens fullkomning och uttryckets konstfärdiga perfektion röjer den en kontaktlöshet med människans faktiska villkor. Den förtränger kampen med formen: att vilja formulera sig men inte vara i stånd till det; att begära herravälde över sitt öde men tvingas till underkastelse.”
Gombrovic-kapitlet handlar mestadels om hans bok Kronos, som i viss mån kan läsas som ett appendix till storverket Dagboken. Det handlar om oförmågan att fixera tiden. Alla dessa uppräkningar, vad ska de tjäna till? Betonar han förbindelsen mellan tingen eller kontaktlösheten? Det är akuta frågor som ställs, och man kanske inte ska begära att svaren blir helt tillfredsställande.
Hos Christensen handlar det om att vakna in i en precision, i en ny slags förskjutning som inte utspelar sig mellen vakenhet och sömn, utan mellan sömnen och drömmen. När Gombrovicz poängterar motsättningar arbetar Christensen mer med det som enar och förenar – likaså kan han anklagas för att anföra pessimismen som sin slutvinjett, medan hon konsekvent arbetar i en optimistisk anda. Det är en förenkling, jag vet: vi ska sannerligen inte se Christensen som idylliker, eller åtminstone inte enbart. Dock finns hos henne ett slags jubel som saknas hos Gombrovicz.
Från några mindre välbekanta texter av Christensen, som essän ”Slumpens ordnande inverkan”, frigör Itkes-Sznap idéer. Vi kanske inte ska kalla henne renodlad optimist, men i alla fall något mindre uppgiven än den gängse modernistiska författaren. Ett begrepp som återkommer, bland annat i diktsamlingen det, är ”frånvarande närvaro”, något som pekar ut precisionen som en annan form av kontroll än den exakt mätbara.
Det är förskjutningarna som kännetecknar Müllers prosa, som Itkes-Sznap mestadels undersöker utifrån essäerna. Det är frågan om förskjutning av inte bara tingen, utan också av dess betydelser. Det hon visar är att den yttersta formen av främlingskap bara kan bildas i den mest bekanta miljön. Liksom hos Gombrovicz blir katalogiserandet av världen ett sätt att i första hand kanske inte upprätthålla och behålla världen i sig, utan det egna förståndet.
I undersökningen fungerar ett avskuret finger som en påminnelse om hur detaljer representerar helheter, och skapar den puls som uppstår i Müllers prosa, lätt igenkännbar för oss som gärna vistas där. Att beskriva är ett sätt att jaga liknelser, visar Itkes-Sznap, liknelser som förändrar världen. Eller är det inte snarare världen som anpassar sig efter liknelsen? Som Oscar Wilde så framsynt påpekade är det mer sällan så att konsten liknar verkligheten, utan oftare att verkligheten liknar konsten. I den här läsningen av Müller är det också konsten som skapar världen, i en performativ precision.
Även om det stundtals blir akademisk jargong så det förslår med terminologi som trivs med det esoteriska (”inklinationsvinklar”, ”mimetologi”, ”antinomi”, och så vidare), övergår dock det akademiska successivt till ett friare, mer essäistiskt förhållningssätt som boken tjänar på: det ska kanske inte kallas lättillgängligt eller lättläst, men å andra sidan är det mödan värt att läsa. Inte enbart för att de tre författarna råkar vara personliga favoriter alla tre, utan för att Itkes-Sznap med sitt behagliga sätt att resonera – distinkt men varsamt – blir så övertygande. Det är ett sätt att skriva som väcker intresset, och det räcker för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar