I ett livesänt samtal om Sylvia Plath i onsdags frågade bibliotekarien Karin Cellton vad som är den fortsatta dragningskraften hos så många unga läsare. Elin Cullhed och Sanna Tahvanainen, som skrivit varsin roman om Sylvia, och Jenny Tunedal, som översatt Plath, turades om att svara identifiering, beundran, särskildhet. Det är nog sant, många fortsätter att attraheras av både Glaskupan och Ariel, men samtidigt finns ett ointresse kring Ted Hughes.
Detta har nederländska Connie Palmen försökt ändra på med sin roman Jij zegt het (ungefär ”Om du säger så”). Den har nyligen översatts till engelska som Your Story, My Story, och bildar en slags rektifikation till det flertal fiktiva verk som använder Plaths perspektiv. Palmens roman kom 2015, och hon beklagar att det vid det laget endast fanns en biografi om Hughes (detta ändrades i och med Jonathan Bates bidrag samma år). Det hon främst har att tillgå är den samling med dikter som Hughes utgav strax innan sin död 1988, Brev på födelsedagen, som uteslutande ägnades åt Plath.
Man ska alltså föreställa sig Ted berätta sin version under 1900-talets avslutande del, och då blir det ett fiktivt appendix till den sista diktsamlingen:
To most people, we exist only in books, my bride and I. For the past thirty-five years, I’ve had to watch with impotent horror as our real lives were buried beneath a mudslide of apocryphal stories, false witness, gossip, fabrication, and myth; how our true, complex personalities were replaced by hackneyed characters, reduced to mere images, tailor-made to suit a readership with an appetite for sensationalism.
And in all of this, she was the brittle saint, I the brutal traitor.
I have remained silent.
Until now.
Så inleds romanen, med en röst som känns både skadeskjuten och hämndlysten. Han refererar till Plath som ”my bride”, ett återkommande inslag och ett epitet som känns mer och mer ironiskt i takt med att intrigen utvecklar sig, även när det på slutet övergår i ”my wife”. En akut fråga, aktuell också för Cullhed och Tahvanainen, är om det går att återge författarens genuina röst. I Hughes fall ska den vara brutal och skoningslös, och Palmen är skicklig på att hitta lämpliga exempel på en trovärdig diktion för denne Yorkshire-bördiga poet, och samtidigt parera det med den bild av honom som förmedlats av Plath – den bild som är både idealiserad och förvrängd, men också i sig sann, eftersom det bara är i någon annans blick vi är vårt sanna jag.
Men Hughes röst är också mild och ömsint, och det är så Palmen arbetar i sin roman, att förmedla komplexiteten hos denna individ. Det är en ny upplevelse att se Sylvia Plath utifrån, efter flertalet försök att skildra hennes inre liv på skönlitterär väg.
Vad är sanningen i relationen mellan Sylvia och Ted? Det får vi aldrig veta, och Palmen är inte intresserad av att avge definitiva omdömen. Var Sylvia en för stark kvinna? Var Ted en för stark man? Sådana frågor är otillräckliga och missvisande: de var förstås både och, något denna roman ger åtskilliga exempel på. De var unga, naiva, där styrkan och sårbarheten var exakt doserade. På något sätt görs de oförmögna att hantera all den konstnärliga kraft de härbärgerade på varsitt håll. Att förena dessa krafter fungerade bara periodvis – enligt Plaths dagböcker var äktenskapet oftare olyckligt än harmoniskt, och i den här romanen framstår Hughes som någon som alltid är på vakt, någon som avvaktar eruptioner.
Balansgången blir att Palmen måste förlita sig på fakta, men att det blir skoluppgift om hon redovisar för mycket av de bekanta inslagen. Men även om man kan pricka av bekanta landmärken i deras gemensamma historia är det uppfriskande att äntligen få höra hur saker uppfattas av någon annan än Plath. Man ska komma ihåg att det inte heller helt blir Teds historia, utan mer Sylvias historia skildrad av Ted: därför ytterst kortfattade presentationer av hans liv utan Sylvia, och det är möjligen något som kan göra en besviken. Här finns definitivt mer att berätta om hans egna liv.
Det är också en balansgång mellan vad som är föraningar och vad som är efterhandskonstruktioner. I efterhand kan berättelsen likna en ödesmättad tragedi, men det är lätt att dra stora växlar på enskilda händelser som utlösande faktorer. Med det sagt är Palmen ändå skicklig i att ge Ted drag av den tillknäppte och burduse man han förmodligen var – han jämför sig själv med Cordelia i Shakespeares Kung Lear, hon som inte kunde upprepa de andra döttrarnas storvulna kärleksförklaringar till pappan.
I glimtar kan man ana den poet Ted Hughes var: modig och utmanande, fullständigt överskridande. När han i slutet av äktenskapet på nära håll bevittnar hur Plath finner sin poetiska röst skildrar han det som en utomstående som bevittnar hur passionsdrama blir makaber travesti: ”I was standing in the wings looking on, an actor in the midst of a script that had been ripped to shreds.” På vissa håll blir han också sårbar, som när Sylvia börjar besöka psykiatrikern Ruth Beuscher, och han våndas: ”I knew her, what she was like from one minute to the next, what it was like to be loved by her, to adore her, to be her husband, live with her. But being the husband of a spouse who is seeing a psychiatrist is something else entirely. You know you’ll be the subject of discussion, that within the seclusion of an office you’ll be fleshed out as one of the most important characters in her version of the story”.
Så blir det en roman där författandet får ta mycket plats, där Hughes slår på en trumma för att lära Plath rytm, och att han kallar henne tondöv när hon inte hör hur diktraderna ska formas. De esoteriska intressen får också ta mycket plats, helt riktigt eftersom Ted var mer insnöad på Ouija-brädet och tarotkorten och myterna och arketyperna. Det saknas inte ominösa inslag, där Ted konstant tvivlar och bekymrar sig över parets gemensamma framtid.
Något som ofta lyfts fram är Teds oro för den brist på respekt och nästan öppna avsky Sylvia kunde möta i sociala sammanhang. Palmen berättar om hur deras depressionscykler matchar varandra. En del framförs möjligen lite fyrkantigt och klumpigt, som när Ted spekulerar om människans förhållningssätt till våld, till de mörka destruktiva krafterna inom oss. Det spåret utforskas ju av Camilla Paglia i Sexual Personae, hur konsten styrs av dekadenta och kaotiska principer. Med de ord Palmen ger Hughes här: ”We must look our demons in the eye, tame the wolves, hunt down and kill the Minotaur in that labyrinth of our soul, because if we don’t, they will destroy us.”
Palmen förlitar sig som sagt starkt på Brev på födelsedagen, och de är verkligen en ovärderlig källa. Ett exempel är den romska kvinna som approcherar dem på en resa i Paris, när Sylvia skriver vykort. Hughes skriver så här i diktsamlingen:
Hon höll fram
en religiös berlock – en Nikolaus, en Maria –
i uppåtvänd handflata. Med sakkunskap, utan en blick åt sidan,
nästan innan hon talade hade du avvisat henne,
en tillämpad reflex, den slog till som en fälla, hårt,
din häftighet mötte hennes häftighet.
Hennes blixtsnabba rutinbegäran hejdades vid ditt ”Nej”.
Och hon hejdade sig, träffad, förstummad, lika snabbt
som om du slagit till henne. Som en pistol for hennes finger
upp mot ditt ansikte, och hela hennes rörelseenergi
frös till en visare: ”Vous
créverez bientôt.” Hennes mörka ansikte,
en knut av inoljat läder, en quipu,
som Geronimos. (Översättning Ole Hessler.)
Hos Palmen skildras samma tillfälle så här:
I was startled out of my reverie when suddenly, from nowhere, a dark, stocky figure appeared next to her, a Gypsy woman shrouded in colorful rags with a leathery face, wrinkled and bony, every line etched with a sharp nail. Proudly, and with a routine show of pride, she held up her wares before my wife, two medals on a pendant, a Saint Nicholaus and a Mary. Without glancing up to look danger in the eye, my wife turned her down with a resolute non. The bolt of lighting in the Gypsy’s eyes was something I recognized only from my own wife, a deadly stare, intented to turn the enemy to stone or rubble. My wife wrote on stolidly, so she didn’t see what happened, how the Gypsy pointed a purple-black finger like a gun barrel at her right temple and shot a curse like a bullet: ”vous crèverez bientôt.” You will soon be dead.
Vad tillförs då, i denna hybrid av biografi och fiktion? Vid ett tillfälle raljerar Ted över de hagiografiska böckerna om Plath, men ger indirekt godkännande åt Anne Stevensons Bitter Fame, som skrevs i samarbete med hans syster Olwyn, som var notoriskt kallsinnig till Teds hustru. Det är värt att komma ihåg att i Sylvia Plaths fall finns det ofta tre olika versioner av de saker som hon upplevde i sitt äktenskap: dels dagbokens och dels brevens, samt de noveller som ofta bygger på verkligheten. Det ironiska är att det är först i novellerna, i skydd av fiktionen, som hon återger saker på ett autentiskt sätt.
Fiktionen kan skapa illusionen om verklighet bättre än något annat, men man ska förstås akta sig för att nöja sig med den här versionen, lika lite som någon av de versioner som skildrar förloppet utifrån Plaths perspektiv. Vad Palmen gör, och som är både nödvändigt och bra, är att helt enkelt skapa ett tillägg till en väldokumenterad legend. I framtiden kommer man nog ha svårt att föreställa sig att dessa personer fanns på riktigt, utan att de då har helt övergått i vår kollektiva värld av kärlekssagor liksom Romeo och Juliet, Tristan och Isolde, Heathcliff och Cathy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar